Hur vill vi att detta med bostäder ska fungera? När jag var ung tänkte jag ungefär så här: Nu är jag ung och vill flytta hemifrån. Eftersom jag inte har något stort sparkapital och dessutom befinner mig i ett skede av livet där många livsval är nära förestående känns det bra med flexibilitet. Då skulle en hyresrätt passa bra. Jag vill så klart bo centralt så att det är nära till både studier, nöjen och vänner. Längre fram i livet hoppas jag att bilda familj. Då vill jag bo i en villa så att mina barn kan få känna gräs under fötterna. Och på ålderns höst kanske en bostadsrätt lite mer centralt skulle kunna bli intressant. Mina framtidsdrömmar var inte nödvändigtvis desamma som dina, men kanske var de inte heller helt väsensskilda. Sen blir livet aldrig precis som man tänkt sig.
Jag hade tur att via kontakter få fatt på en hyresrätt redan som 18-åring, något mina jämnåriga i Stockholm inte hade en chans till. Jag bodde centralt och billigt. I väntan på den familjebildning jag drömde om bodde jag kvar i hyresrätt (först i Stockholm och sedan i Karlstad), sparade flitigt och förfasades åt vänner som satsade vilt på att köpa bostadsrätt för astronomiska belopp (i Stockholm) som de egentligen inte hade råd med eller ställde mig helt sonika frågan – varför skulle jag köpa en bostadsrätt när det finns hyresrätter (i Karlstad). Själv sparade jag ju vidare flitigt och i förvissningen om att när dagen kom då jag skulle köpa ett boende, ja då skulle jag ha en rejäl slant att stoppa in i huset. Bilda familj blev sent för mig och det blev skilsmässa också.
Det ligger i sakens natur att man inte har facit i förväg utan först i efterhand. Men det detta facit i hand här och nu är det uppenbart att sparsamhet och nit kombinerad med en riskovilja har varit en sällsynt dålig kombination av egenskaper under min vuxentid. Istället har inte bara högsta vinsten utan alla vinster tilldelats de som chansat vilt – ju större risktagande desto bättre har det gått. Jag har bara mig själv att skylla i denna bostadshazard, men jag måste också ställa mig frågan: Är det verkligen så vi, rent politiskt, VILL att samhället ska fungera: att den som chansar vilt ska belönas och den som försöker hålla riskerna på en låg nivå ska bestraffas?
Det är inte ETT fel som behöver åtgärdas vad gäller våra bostäder utan flera. Som jag ser det är de allra mest akuta frågorna följande:
- Tillgången på bostäder är för låg
- Priserna på bostäderna är för höga
- Uppskattningen av en bostad återspeglas inte nödvändigtvis i kostnaderna
Betraktar man var och ett av dessa problem isolerat är det lätt att finna svar som bidrar till en lösning. Om t.ex. tillgången på bostäder är för låg så kan man anta att avkastningen för den som bygger eller hyr ut en bostad är för låg och då är så klart högre priser och marknadshyror effektiva medel. Och visst är det allvarligt skevt att som SvD Näringsliv häromdagen redovisade: en 2:a i Kista på 53 m2 har en kötid på 1 mån med en hyra på 10380 kr/mån att jämföras med en 2:a på Södermalm på 55 m2 med en kötid på 348 mån (motsvarande 29 år) och en hyra på 5117 kr/mån. Det är ju inte konstigare än att be någon välja mellan de båda alternativen ”rik och frisk” eller ”fattig och sjuk”. Problemet uppkommer istället i samma ögonblick då tillgången på bostäder ska vägas av mot kostnaderna för boendet. På småhusmarknaden finns inga regleringar av priserna. Om vi då tar 2002 som ett referensår när effekterna av IT-bubblan hade lagt sig och jämför fastighetsprisindex för småhus med index för en sjuksköterskelön så kan vi se att medan fastighetspriset ökat med 162 % så har lönen ökat med 65 %. Detta får i praktiken två konsekvenser:
- Den som redan äger sitt boende har chansen att fortsätta göra så och klättra i hierarkin eftersom den tar med sig värdet från förra ägda bostaden, medan den som inte redan äger sitt boende inte har någon rimlig chans att med sparsamhet som medel tjäna ihop till huset eftersom huspriset stiger snabbare även än de flesta möjliga sparformer
- Genom sänkta krav på kontantinsats (sett i ett längre tidsperspektiv) och allt lägre räntor (fram tills nu) har kapitalkostnaderna gått att hantera för många, men till priset av att man tar allt större ekonomiska risker – en tickande bomb för den svenska samhällsekonomin
Resonemanget gäller också för bostadsrätter. Vi har därmed konstaterat att prisökningarna på ägda bostäder premierat risktagande samtidigt som risken privatiserats. Resultatet är en klyvning av befolkningen mellan besuttna (bostadsägare) och obesuttna (hyresgäster). Samtidigt är det rimligt att tänka sig att den gången räntan verkligen går upp till fyra, fem, sex procent så skulle kollapsen på bostadsmarknaden bli av sådana mått att den samhällspolitiskt och makroekonomiskt inte skulle kunna tolereras, vilket i praktiken på kollektiv nivå återförstatligar en stor del av den våghalsiga privata risken samtidigt som klyvningen cementeras än mer.
Tillbaka så till de obesuttna som inte har annat än hyresrätten att välja på: Det finns så klart ingen vits med en bostadskö om det tar mer än tre månader att få en hyreslägenhet genom den. En person som vill flytta hemifrån vill göra det här och nu – inte planera det från födseln. En person som får ett arbete i en ny stad får det villkorat av att hen kan skaffa en bostad och ingen arbetsgivare välkomnar den nye adepten tillbaka 29 år senare när hen fått sin hyresrätt. Det är ju självklarheter och likafullt händer de här och nu och vi accepterar det. Det kan bara inte fortsätta så här! Ett fungerande samhälle består inte enbart av medelålders bankdirektörer med avlyfta bonustak utan också med nödvändighet av vårdbiträden, lärare, ingenjörer, lokalvårdare, busschaufförer och sjuksköterskor. Dessa MÅSTE ha råd att kunna bo nånstans och vi mår inte bra som samhälle om detta nånstans blir en enklav nånstans långt bort där vi besuttna kan tala om – istället för med – våra olycksbröder och -systrar. Därför måste bostadspolitiken handla om BÅDE tillgången till bostäder OCH kostnaderna för bostäderna.
Vad är då lösningen på denna väldigt komplexa verklighet vi alla är en ofrivillig del av? En ledande företrädare för ett parti i den politiska mitten som jag dryftade problemen med på ett djupare plan för några år sedan tittade mig stint i ögonen när hen svarade: ”Jag vet faktiskt inte hur man löser denna fråga – lösningar saknas inte bara hos oppositionen utan lika mycket hos oss själva. Den enda lösning jag själv kan se på det hela är ett krig och att vi börjar om från början igen.” Jag hoppas innerligen att vi slipper uppleva krigets helvete, men ordning på bostadsfrågan måste vi få och regeringskrisen är ett kvitto på att frågan är angelägen. För att lyckas kommer ALLA goda idéer från hela den politiska skalan att behöva prövas och dryftas och betraktas i ett gemensamt sammanhang varvid ledstjärnan denna gång måste vara: ”I nationens intresse” – inte i partiets, koalitionens, Hyresgästföreningens, villaägarnas, Fastighetsägarnas eller bankernas intresse.