Cementkrisen sätter fingret på vådan av ett privat monopol

Den 6 juli avvisade alltså Mark- och miljööverdomstolen Cementa AB:s ansökan om tillstånd till fortsatt och utökad täktverksamhet i anslutning till cementfabriken i Slite under ytterligare 20 år. Domstolen menade att ansökan var behäftad med så väsentliga brister att den inte kan utgöra grund för ett ställningstagande till verksamhetens inverkan på miljön. Därmed är också cementfabriken i Slite nedläggningshotad. Och byggbranschen skriker högljutt om politisk intervenering i domstolsprocesserna med hänvisning till att astronomiska mängder svenska arbetstillfällen annars går förlorade. Hur har vi egentligen hamnat i denna soppa och hur ser vägarna ut ur soppan ut?

Miljökrav vässar industrins konkurrenskraft

Att myndigheter ställer miljökrav på industrier är inget nytt. Att samma industrier alltid tycker detta är jobbigt är inte heller något nytt. Samtidigt är tuffare myndighetskrav också ett bra smörjmedel för att få industrin att skärpa sig, investera för framtiden och möta en hårdare konkurrens. Om något är myndigheternas miljökrav på industrin i allmänhet snarast för slappa och för långsamma än för strikta och för snabba, vill jag som sett sådana processer på nära håll bl.a. i massa- och pappersindustrin, hävda. Men väl ett myndighetskrav kommer har man som ägare av industrin alltså två val: investera för att uppfylla det nya kravet, eller resignera och ge upp och lägga ned verksamheten. Oerhört sällan väljer man det senare alternativet och det gäller i så fall bara riktigt små och underinvesterade industrier. Jo, det ska sägas att under 1960- och 1970-talen skedde det relativt ofta, men då handlade det om att myndigheter överhuvudtaget började ställa några miljökrav alls på verksamheter som alltså tidigare helt självsvåldigt kunnat bestämma över allt som gällde deras verksamhet.

Cementa i Slite är en modern industri

Cementa i Slite är vare sig en liten anläggning eller en underinvesterad sådan – utan tvärtom både stor och relativt modern. Likafullt är den nu på fallrepet. Och detta handlar ju alltså inte om fabriken utan om fabrikens råvara. För olikt massaindustrin som kan skörda en förnybar råvara över tid så är cementfabriken beroende av en fossil råvara där hålet i marken bara blir större och större över tid. Det säger sig självt att man förr eller senare kommer till en punkt då hålet blivit alltför stort. Huruvida den punkten är här och nu eller ligger en bit in i framtiden har jag själv inte någon insikt om i fallet Slite, men jag litar däremot på att myndigheter och domstolar gör professionella bedömningar i frågan. Därmed uppkommer då frågan: Hur kan Cementa vara så klantiga att man trots flera års process med kritiska synpunkter från ett flertal olika myndigheter inte ha löst alla utestående frågor? Jag tror att svaret på den frågan är väldigt enkelt: Hade frågorna rört delar i själva processindustrin – fabriken i Slite – hade man säkert snabbt funnit på råd på samma sätt som skulle skett i ett massa- och pappersbruk som ådragit sig myndigheternas intresse. Men nu handlar det alltså inte om fabriken utan om råvaran. Och vid någon tidpunkt blir alltså hålet så stort att det inte längre går att garantera det som myndigheterna kräver i form av säkerhet för vattentillgången. Vad gör en industri som faktiskt själv också kommer till den insikten i sitt slutna ledningsrum? Går den stolt ut och deklarerar att man lägger ned verksamheten – eller tar man en rövare och försöker argumentera för sin sak efter bästa förmåga i förhoppningen om att myndigheterna trots allt ska låta sig bevekas? Jag tror på det senare under i alla fall 99 fall av 100. Och jag tror att det är precis den situationen vi nu åskådar. Det handlar inte om att Cementas personal har klantat sig eller saknar insikter om hur det underlag domstolen krävt in ska se ut – utan istället handlar det om att det helt enkelt inte längre finns teknisk-ekonomiska förutsättningar att nå de krav som myndigheterna ställer. Men istället för att själv erkänna denna bittra slutsats låter man domstolen få rollen som bödel.

Monopol ska vara offentliga eller noggrant granskade

Heidelberg Cement äger alltså Cementa och har ett de facto monopol på cement i såväl Norge som Sverige. I Sverige skaffade man sig monopolställningen redan 1973 då den enda kvarvarande inhemska konkurrenten Gullhögen i Skövde köptes upp. År 1996 köptes Akers cementtillverkning i Norge upp och så blev alltså Heidelberg Cement ägare till det svensk-norska monopolföretaget år 1999. Genom byggindustriernas skrammel har det blivit uppenbart att cement alltså inte är en internationell handelsvara, vilket innebär att vi befinner oss i en situation med ett utländskägt privat monopol på cement i Sverige och Norge. Monopol är aldrig bra, men i vissa fall är de nödvändiga, t.ex. när det gäller vissa former av infrastruktur (vattenledningar i en stad, elnät m.m.). Sådana naturliga monopol kan då antingen vara offentligägda (t.ex. genom kommunala VA-verk) eller också vara föremål för ständig kontroll av en särskild för ändamålet inrättad granskande myndighet (t.ex. Energimarknadsinspektionen som granskar el- och gasnätsbolagen i Sverige). I fallet cement gäller vare sig det förra eller det senare. Därtill är cementtillverkningen inte ett naturligt monopol, utan ett i högsta grad konstruerat monopol som förstärks även efter Sveriges EU-inträde. Så kan vi bara inte ha det.

Svensk cement mot framtiden

Jag ser tre möjliga vägar framåt:

  1. Förstatliga Cementa
  2. Inrätta Cement- och betonginspektionen som kritiskt granskar allt som Cementa företar sig och allt som rör företagets prissättning
  3. Tvinga Heidelberg cement att sälja av delar av sin verksamhet så att man skapar konkurrens inom de geografiska området där idag de facto-monopol råder

Självklart finns det platser i Sverige där det finns tillgång till kalk och där nya cementfabriker kan anläggas och drivas under en tid. Men cementtillverkning kommer aldrig att bli som en massa- och pappersindustri helt enkelt därför att den förlitar sig på en fossil råvara i närheten av fabriken – en råvara som förr eller senare tar slut eller där miljön till sist sätter stopp.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *