Min morfars farfar, Carl Johan Svensson, föddes och dog i Vänneböke. Min morfars far föddes i Vänneböke och dog i Traryd. Min morfar föddes i Skinnersböke och dog i Traryd. Min mor föddes i Traryd och har levt större delen av sitt vuxna liv i Visby. Jag är född i Visby och har sedan jag flyttade hemifrån för 29 år sedan bott större delen av tiden där jag nu bor – någonstans i Storstockholm. Detta är en utmärkt illustration till den urbanisering som över tid bara tycks tillta i styrka. Samtidigt har nu urbaniseringen – eller snarare dess effekt på landsbygden och spänningen mellan stad och land – hamnat högt på den politiska dagordningen. Man argumenterar för att det borde vara möjligt att ”bo kvar” på landsbygden. Men en sådan argumentation är djupt problematisk då den tycks syfta till att minska hastigheten i urbanisering snarare än att göra landsbygden levande på riktigt.

Det finns goda skäl till urbaniseringen. I ett alltmer kunskapsorienterat samhälle blir många arbeten alltmer specialiserade. Detta ställer högre krav på specialiserad utbildning och hos de utbildade uppstår ett intresse av att kunna byta arbete utan att byta bostadsort. Också i privata företags och offentliga förvaltningars perspektiv är en understödjandet av en urbanisering ofta självklart. Det ÄR ekonomiskt rationellt att samlas verksamheter på allt större enheter på allt färre ställen. Och det är därför vi har den samhällsutveckling vi idag har. Men ekonomi är inte allt. Vi talar om en hållbar utveckling sedan mer än 30 år och denna utveckling har ytterligare två dimensioner där den sociala är en.

För inte så värst länge sedan fanns på den gotländska landsbygden en lång rad lokalsamhällen som på ett självklart sätt hade både (folk-)skola, affär(er), mejeri, verkstad, (spar-)bank, postkontor, (bemannad) järnvägsstation, bensinmack, kiosk och kanske någon eller några lokalt verkande hantverkare därtill. Ekonomin var lokal snarare än regional och definitivt inte nationell eller global. Men så lades järnvägen ned, kiosken försvann. Mejeriet rationaliserades bort genom centralisering samtidigt som mjölkgårdarna blev allt färre och allt större. Och så lades posten ned och bensinmacken och verkstaden försvann. Och så stängde banken och bara en affär blev kvar. Så fanns bara lågstadieskolan och en affär ägd av ett äldre strävsamt par kvar. Plötsligen befann sig orten på randen till kollaps. Och så kollapsade den helt när skolan och affären också lades ned. Bilberoendet blev en självklar konsekvens. I takt med att också livsmedelsproduktionen rationaliserades genom centralisering, specialisering och avveckling blev också pendlingen en annan självklar konsekvens. Landsbygden blev stadens förort – en sovstad fast på landet. Låt oss inte peka finger åt något håll utan bara konstatera att skola, affärer, mejerier/verkstäder/fabriker, banker, postkontor, järnvägsstationer, bensinmackar, kiosker m.m. tillsammans utgör ett finmaskigt nät av en samhällelig infrastruktur. Ovanpå detta centraliserades också det kommunala Sverige genom kommunreformerna 1952 och 1971 så att också mängder av tidigare självklara kommuncentra blev irrelevanta.

Här någonstans befinner vi oss alltjämt, fast de orter som nu står på randen till kollaps (enligt ovan) inte längre är små idag bortglömda samhällen som Bjärges eller Levide på Gotland – utan betydligt större orter och även kommuncentrum på sina håll. En lösning som nu diskuteras på hur få hela Sverige att leva är en kommunsammanslagning på frivillig väg. På vilket sätt den skulle blåsa nytt liv i lokalsamhällena är dock höljt i totalt mörker. Andra sätt handlar om att inte lägga ned Arbetsförmedlingens/Försäkringskassans/Skatteverkets kontor riktigt i samma utsträckning och hastighet som myndigheterna själva skulle önska eller att lämna bidrag till bredbandsutbyggnad på landsbygden. Och så sätter man så klart sitt hopp också till upp-poppande gårdsbutiker och gårdsmejerier. Givetvis är bäggedera välkomna – men effekten blir bara i allra bästa fall just möjligheten för några få att ”bo kvar” på landsbygden ännu några år innan utvecklingen obönhörligen får också dem att flytta till ”stan”.

Svensk landsbygd erbjuder utan några som helsta tvivel en boendemiljö i absoluta världsklass. Men utan samhällelig infrastruktur därtill blir den ändå inte attraktiv. Svensk landsbygd måste också på mycket lång sikt befolkas av människor som är primärproducenter av livsmedel för landets befolkning – och det i betydligt högre grad än idag eftersom Sveriges självförsörjningsgrad idag är lägst i EU samtidigt som insikten om vikten av en hög grad av självförsörjning också börjar tränga in hos ledande beslutsfattare. Men att tro att denna ökade självförsörjning ska bli till genom att dagens bondebefolkning vars medelålder är klart högre än i de flesta andra branscher är naturligtvis bara en illusion. För det krävs att människor på landet vill stanna kvar långsiktigt – men också att det bland städernas befolkning finns dem som aktivt vill välja att bli bonde – istället för ingenjör, frisör eller mediepersonlighet.

Vad krävs då för att utvecklingen ska vända? Mycket. Men en nödvändig förutsättning är en ökande befolkning. Detta blir tydligt redan om man betraktar de sovstäder som finns i storstädernas förorter. Den år 1976 ”färdigbyggda” förorten Brandbergen i Haninge kommun hade när den var klar två livsmedelsbutiker, bio, flera frisörer och flera restauranger, skolor m.m. Visst finns det en del kvar här ännu, men även om befolkningen är den samma nu som då så har den samhälleliga infrastrukturen ändå utarmats över åren. Det har inte skett p.g.a. någons illvilja utan som en följd av att verksamheter idag helt enkelt kräver fler kunder/besökare för att vara ekonomiskt lönsam än den gjorde då. För att bevara status quo i samhällelig infrastruktur krävs helt enkelt ett ökat underlag, d.v.s. fler människor över tid.

Trots att många kommuner pumpar in åtskilliga skattekronor i att driva vidare skolor i glesbygden blir väljarnas uppfattning av läget likafullt att samma kommuner ägnar sig åt att lägga ned landsbygdsskolorna. Och båda har alltså rätt. Och så blir det alltså när visionen är att människor ska kunna ”bo kvar” på landsbygden. Även om så samtliga personer i en aktuell ort verkligen bestämmer sig för att bo kvar, så blir resultatet ändå en utarmning av den samhälleliga infrastrukturen på denna ort. Därför kan och får inte visionen för landsbygden vara att få människor att bo kvar – den måste handla om att få människor att lämna staden för ett liv på landet så att de boende i mindre orter och samhällen ökar – endast så kan vi över tid blåsa liv i den samhälleliga infrastrukturen på fler platser än i storstäderna. Och detta ska inte vara kommunernas uppdrag – mer än att reaktivt svara på en ökad efterfrågan – det måste vara statens. Frågan blir då: Vilka tre åtgärder skulle göra det tillräckligt intressant för storstadens människor i arbetsför ålder att på allvar ställa sig frågan om man inte ska flytta till landet. Att ställa den frågan idag är nära nog ett skämt. Imorgon måste den bli allvar.

Martin Ragnar, debattör