Jag har så svårt att förstå. Att kärnkraften åter kommit i fokus. Det är som om kärnkraften är viktig bara för att. Som ett saknat gosedjur för Ingenjörsvetenskapsakademiens allra äldsta fossiler. Som en penisförlängare för en snöpt borgerlighet. För det finns absolut inga som helst skäl till att slåss för kärnkraften.

El – ja, det behöver vi i det moderna samhället. Prognoserna om elanvändningen i framtiden talar om en elanvändning som är ungefär konstant över tiden – elbilar till trots. Priset för att tillverka el varierar beroende på teknikval. Gammal befintlig kärnkraft brukar anses vara billig. Ny kärnkraft är däremot väldigt dyr – också i jämförelse med t.ex. vindkraft. Ska man bygga ny kärnkraft måste någon alltså uppfinna en affärsmodell som ser ekonomiskt hållbar ut för att bygga en anläggning som ska vara i drift i 40 år och producera kärnkraftsel som dag 1 är mycket olönsam i tron om att den ska bli mer konkurrenskraftig allteftersom världen ställer om till förnybart.

Elsystemet behöver balanskraft. Det är sant. Och Sverige har en enormt välfungerade balanskraft i form av rikligt med vattenkraft. Den räcker gott och väl för våra behov. Energilagring är också på väg att utvecklas snabbt, med t.ex. batterier och power-to-gas som två exempel. Och att använda kärnkraft som reglerkraft är faktiskt inte fullt så enkelt som det låter. Det finns en viss tröghet även där.

Kärnkraft bidrar inte till några större koldioxidutsläpp – men de är inte heller 0. Brytning av uranmalm ger också upphov till koldioxidutsläpp. Och kärnkraften är fossil – beroende av att vi tar ut en råvara ur marken som vi sedan förbrukar.

Kärnkraft rimmar väldigt illa med nationalism och nationellt oberoende – en ståndpunkt som borde spela roll för åtminstone Sverigedemokraterna. För även om vi har stora tillgångar av uran i Västergötlands berggrund så bryter vi ju inte dessa. Svensk kärnkraftsindustri förlitar sig på uran från Kanada och Ryssland. Är inte det problematiskt på något sätt?

Fjärde generationens kärnkraftverk ger upphov till mindre mängder kärnavfall än dagens kärnkraftverk – men även här krävs lagring i många tusentals år. Och frågan är vad som är säkrast. För fjärde generationens kärnkraft kräver kylning av endera flytande natrium (den ryska modellen) eller flytande bly (Janne Wallenius svenska modell). Flytande natrium i kontakt med luft börjar brinna inom någon minut. Flytande natrium i kontakt med vatten exploderar momentant. Flytande bly har inte dessa utmaningar, men är istället akut toxiskt genom sina ångor. Det är inte tekniskt möjligt att bygga ett system med pumpar och rör som ska gå utan att någonsin springa läck eller behöva underhållas. Det vet om inte annat dagens kärnkraftsindustri. Att då tro att fjärde generationens kärnkraft skulle vara svaret på kärnkraftens säkerhetsutmaningar är helt enkelt bara wishfull thinking. Avfallsfrågan blir mindre jätteutmanande, men säkerheten i verken blir omöjlig att hantera.  Trots detta är kärnkraftskramarnas vilja att realisera sina våta drömmar så starka att man t.o.m. lyckades prångla ut en propagandaskrift om fjärde generationens kärnkraft i min dåvarande arbetsgivare Energiforsks namn av oberoende och objektivitet. Det både är och var såväl bedrägligt som skamligt.

När Vattenfalls tidigare kärnkraftskramande vd Magnus Hall nyligen fick frågan ”Bedömer du att Sverige kommer behöva kärnkraften framöver eller att den kan avvecklas?” svarade han: ”Det kan vara en del av försörjningen, men att investera i ny kärnkraft är för dyrt och det är inte det system vi kommer välja i nästa steg”. Det moderata tidigare statsrådet Mikael Odenberg har formulerat sig på liknande sätt under sin tid som generaldirektör på Svenska Kraftnät. Och på Facebook konstaterar tidigare ABB-chefen Evert Jonsson lakoniskt att: ”Om det där med en fet dussör på eget anonymt nummerkonto för att köra Great Nuclear Ebberöds Bank! Etthundra miljard kronor minst per reaktor. Dubbla produktionskostnaden för ström som priset på el på marknaden. Märker att Björklund, Ebba, Kristersson träffat på några av mina gamla kompisar i globala kraftverksvärlden. Världens bästa och mest professionella bestickare av högfärdiga lättköpta politiker med för dyra levnadsomkostnader. Överlägsna vapenhandlarna i sin disciplin. Tror faktiskt inte Paria-Åkesson förstår spelet om atomkraften. Misstänker att han är en Atom-Idealist. Resten räknar 💲för egen del. På medborgarnas bekostnad.”

Slutligen: Om man ska tänka på de som använder elen först och främst så har svensk industri haft ett budskap som varit viktigare än alla andra under lång tid: Vi behöver få långsiktiga spelregler. Och det har politiken ju också levererat – först i och med avvecklingsbeslutet efter folkomröstningen 1980 och därefter – för den händelse någon inte velat förstå tidigare – i och med Energiuppgörelsen för några år sedan. Med denna tog man sikte på 2050 och det är långsiktigt på riktigt. Men dessa långsiktiga spelregler vill nu alltså flera partier riva upp – man kan fråga sig om de vill göra så för att på allvar skada svensk industri och svensk konkurrenskraft. Det verkar i alla fall inte bättre.

Kärnkraften behöver absolut diskuteras – men bara i perspektiv av hur den avvecklas på bästa och säkrast möjliga sätt.

Martin Ragnar, docent och f.d. forskningschef på Energiforsk AB

Vad ska du köra bilen på i framtiden? Funderar du över etanol, biogas, rapsolja eller kanske el? Som VD för branschforskningsorganisationen Svenskt Gastekniskt Center AB är det naturligt för mig att se många fördelar och stor potential för biogasen. Sanningen är dock den att det enda vi med säkerhet vet om den tid då våra transporter görs oberoende av fossila drivmedel – det är att den tiden kommer att vara mer komplex än idag. Och den tiden ligger inte så särskilt långt bort. Politikerna har satt målet att transportsektorn ska vara just fossiloberoende år 2030, d.v.s. 15 år från nu. Och för att lyckas med det krävs en stor kraftsamling av alla goda krafter. Svaret på vilket som är framtidens fordonsbränsle är därför vare sig etanol, biogas, rapsolja eller el – utan alla fyra och ytterligare några därtill. Så hur ska jag då tänka som bilköpare när jag vill jämföra en etanolbil med en biogasbil? Vilken är bäst? Här spelar så klart tycke och smak en stor roll, men en annan viktig roll spelas av driftekonomin. På den tid då alla bilar drevs av bensin var det enkelt att jämföra energieffektiviteten mellan två bilar genom att jämföra volymen bensin de förbrukade på en viss körsträcka. Det är ett indirekt mätetal eftersom man istället för energiinnehållet i bensinen då mäter volymen, som i sin tur givetvis kan räknas om till en energienhet. Lite som om vi angav alla priser på livsmedel i snabbköpet i enheten kilojoule och så fick du om du själv var intresserad av saken räkna om priset till den för dig mer relevanta enheten svenska kronor. Samma märkliga och fördummande konsumentkommunikation har glödlampstillverkarna länge ägnat sig åt då de marknadsfört sina produkter utifrån att de har en viss effekt, men utan att närmare upplysa om vilket ljusflöde lampan hade – d.v.s. själva poängen med varför vi köper glödlampor. Men nu har det svängt på lampfronten. Istället för effekt kommuniceras nu just ljusflöde i relation till effekt och ger därför numera mig som konsument en bra bild av lampans effektivitet samtidigt som priset i kronor kompletterar bilden med en kostnadsmässig effektivitet. Men på drivmedel är vi kvar på stenåldern. Där handlas ännu såväl diesel som bensin och etanol i svenska kronor per liter drivmedel och biogasen i svenska kronor per kilogram. Och den största önskan tycks vara att kunna uppvisa ett så lågt mätetal som möjligt för konsumenten oavsett detta informerar om verklig effektivitet eller är till för att vilseleda konsumenten om en påstådd effektivitet. Denna situation gynnar faktiskt ingen och framförallt är den inte värdig ett modernt, vetenskapligt samhälle som har valfrihet som ett av sina bärande kärnvärden. Det är nu hög tid att börja sälja drivmedel utifrån deras energiinnehåll. Först då blir det också möjligt att på allvar jämföra priser mellan olika drivmedel och på allvar meningsfullt att börja använda ekonomiska styrmedel för att förmå oss att välja rätt drivmedel för framtiden, rätt utifrån de politiska överväganden som ska styra oss hela vägen fram till fossiloberoende år 2030. Jag vill alltså se en prismärkning där jag kan välja mellan att tanka 1 kJ bensin, 1 kJ diesel, 1 kJ etanol och 1 kJ biogas. När får jag det? Jo, sen vet jag också att olika motorkonstruktioner är olika effektiva där dieselmotorn traditionellt har haft en högre verkningsgrad än ottomotorn. Men insikten härom dyker ju inte heller upp på allvar hos gemene man förrän man kan jämföra att jag faktiskt kan resa X % längre med den ena bilen jämfört med den andra för samma energimängd i bränslet. Styrmedel i all ära, men de styr inte rätt förrän enheten är jämförbar!

Martin Ragnar, docent och VD Svenskt Gastekniskt Center AB

Biogas, etanol och talloljediesel är några exempel på inhemskt producerade drivmedel. Det finns många goda skäl att handla sådana drivmedel istället för importerade fossila diton. Först och främst är de förnybara, men det slutar inte med det. De ger också arbetstillfällen i Sverige och ofta i glesbygd där det annars kan vara svårt att skapa nya arbetstillfällen. Det ligger därtill nära till hands att tro att de som arbetar med att tillverka dessa drivmedel gör så på företag som har kollektivavtal och i övrigt schyssta villkor för de anställda. När du däremot köper en liter bensin på macken så vet du vare sig varifrån den kommer eller än mindre under vilka former bensinen utvunnits och förädlats. Somligt kommer från Norge där det säkert gått rätt och riktigt till, medan annat kommer från Mellanöstern där det sannolikt inte gått lika rätt till. När det gäller konsumtion av livsmedel har spårbarheten blivit en allt viktigare del av försäljningsargumentet. På samma sätt har märkningar inte bara av miljöpåverkan (såsom KRAV) utan också av sociala villkor (såsom Fairtrade) slagit igenom. Men den senare märkningen är konstig. För medan det är uppenbart att många KRAV-märkta produkter tillverkas i Sverige, även om några också importeras, så förefaller Fairtrade-märkningen än så länge uteslutande användas på produkter framställda långt bort, där det finns goda skäl att undra huruvida sociala villkor hanterats rätt eller ej. Men grundtanken på Fairtrade-märkningen är ändå både god och viktig. Ja, den är så god och så viktig att det nu är hög tid att introducera den också på drivmedelsområdet. Svenskproducerad förnybar etanol, biogas och rapsolja blir så klart direkt Fairtrade-märkt, men det blir också bensin och diesel med ursprung i Norge. Och givetvis är det möjligt också för bensin och diesel från andra delar av världen att låta certifiera sig och visa att produktionen tar rimliga sociala hänsyn. Mitt stalltips är dock att statliga oljebolag som lyder under mer eller mindre korrupta regimer i Mellanöstern kommer att få mycket svårt att Fairtrade-märka sina produkter. Och visst skulle det väl kännas bra att veta att man genom valet av bränsle till bilen i alla fall inte stöttar en korrupt regims fortlevnad och usla arbetsvillkor? Kan man därtill välja svenskproducerat förnybart och därmed också stödja tillväxt, företagande, förnybarhet och social hållbarhet i svensk glesbygd – så mycket bättre! Mycket mer rätt än så borde det väl inte kunna bli! Inför Fairtrade-märkning av drivmedel nu!

Martin Ragnar, docent och forskningschef Energiforsk AB