Jag förstår att Sverige kommer att ansöka om NATO-medlemskap de närmaste dagarna. Rysslands oprovocerade invasion i Ukraina är den uppenbara bevekelsegrunden för detta. Invasionen och det pågående kriget kan inte nog fördömas. Men invasionen i Ukraina leder inte med automatik till en slutsats om att Sverige ska gå med i NATO. Så här tänker jag:

Det är aldrig klokt att fatta beslut under affekt. Sedan NATO bildades efter andra världskrigets slut har det aldrig funnits någon majoritet i opinionen för ett svenskt NATO-medlemskap. Just precis nu finns det skäl att tro att det finns en sådan majoritet givet invasionen och givet också den intensiva nyhetsrapporteringen om kriget. Men nyheter tenderar att övergå i vardag oavsett hur hemska de än är. Kriget i Syrien pågår ännu, men utan att media i Sverige med någon större glöd berättar om det dagligen längre. Om kriget i Ukraina blir långvarigt så övergår det också till någon slags hemsk slentrian i medierapporteringen. Det finns goda skäl att tro att den slentrianen också påverkar opinionen och att stödet för NATO-medlemskap då återigen minskar. Är det verkligen så att vi ska fatta ett oerhört stort och avgörande beslut precis här och nu, bara för att opinionens stjärnor just råkar stå rätt utifrån många ledarredaktioners önskemål?

Vilken är den svenska regeringens yttersta uppgift? Är det att med hög svansföring tala om för andra stater vad som är rätt och fel – eller är det att till varje pris undvika krig i Sverige? I den bästa av världar föreligger ingen motsättning mellan dessa båda uppgifter och svenska regeringar oavsett partifärg har efter andra världskriget och fram till nu varit framgångsrika i att kunna kombinera perspektiven. Men om det verkligen blir skarpt läge: Vad är då viktigast? Om vi tittar tillbaka och läger handen på hjärtat: Under andra världskriget var det knappast svårt att identifiera förövare och offer, knappast svårt att identifiera vilken sida som var den goda och vilken som var den onda. Likafullt tillät den svenska regeringen permittenttrafik med tyska trupper genom landet, exporterade järnmalm och annat till Tyskland. Moraliskt högtstående? Absolut inte! Klokt givet att det allt överskuggande målet handlade om att undvika krig i Sverige? Ja, sannolikt. Kan det då inte finnas goda skäl att tänka så också i denna tid?

Ryssland under Putin är en ond stat. Putin intresserar sig för historia och ser Sovjetunionens upplösning som en geopolitisk katastrof, enligt vad media har rapporterat. Med den utgångspunkten blir det rimligt att tänka sig att det ultimata målet vore att återupprätta ett Stor-Ryssland med Sovjetunionens historiska gränser. Det är givetvis en otäck vision för alla f.d. Sovjetstater som därmed ingår i någon slags intressesfär. Sverige är dock inte en f.d. Sovjetstat och därmed högst osannolikt ett mål för rysk militär invasion. Så oavsett hur hemskt kriget i Ukraina, kriget i Syrien eller kriget i Sydsudan än är så innebär inget av dessa krig med någon automatik att Sverige är nästa land som riskerar att bli föremål för en invasion.

NATO har en artikel 5 som handlar om att ett anfall på en medlemsstat ska ses som ett anfall på alla och att man ska komma till varandras undsättning – däremot inte HUR man ska hjälpa varandra. I Ukraina har Sverige såväl som Finland och nära nog alla NATO-länder utom Ungern skickat material och annan hjälp. Det finns alla skäl att tro att liknande hjälp skulle skickas till Sverige också, ja mer hjälp än så givet att Sverige redan har en mängd olika avtal om samverkan med såväl NATO som andra EU-länder OM kriget skulle komma. Kanske kan det hjälpa det svenska försvaret att mota bort fienden – kanske inte. Vad som inte finns är någon slags automatik i att USA skulle atombomba Ryssland OM Ryssland mot all förmodan skulle invadera Sverige.

Jag bor i och vill även i framtiden bo i ett fritt och demokratiskt Sverige där jag t.ex. kan uttrycka åsikterna i denna text samtidigt som det står envar fritt att tänka och tycka på andra sätt än jag. Sverige är ett underbart land. Men OM t.ex. Ryssland – återigen mot all förmodan – ändå vid någon tidpunkt skulle bestämma sig för att lägga allt fokus på att en gång för alla erövra hela Sverige och att detta var det absolut viktigaste målet för det landet – vad skulle egentligen hända då? Liksom man säger i Ukraina är det en sak att militärt inta landet – men en helt annan sak att långsiktigt behålla makten i landet. Den ryska militärmakten är så klart vida överlägsen den svenska givet ländernas helt olika storlek, men också givet tillgången till massförstörelsevapen. Så OM Ryssland verkligen bestämmer sig för att de vill inta Sverige då kan man göra det oavsett om Sverige satsar 2, 5 eller 10 % av landets BNP på försvaret. Givetvis blir det kostsammare i både pengar och människoliv för Ryssland att invadera ju större det svenska försvaret är, men frågan är ju också vad som är bäst: att landet blir helt massakrerat och sönderbombat eller att vi någonstans inser faktum att vi ställts inför en övermakt eller att vi är medlemmar i NATO och invasionen får som konsekvens att ett globalt kärnvapenkrig drar igång? Det är ingen enkel fråga att svara på, men jag lutar ändå åt mellanalternativet: att verka för att dödandet blir så litet som möjligt även om det innebär en ofri tillvaro under några år. Förändringar kommer ändå över tid.

Jag kan när jag tänkt på saken inte finna argumenten för varför Sverige ska gå med i NATO i framtiden, men definitivt inte hals över huvud precis nu. Ja, vi behöver så klart ett militärt försvar, men ett sådant i en sansad storlek och ett nationellt försvar som gärna samarbetar med andra, såsom idag. Hur det än är så innebär varje rustning på respektive sida en upptrissning som är svår att ta sig ur. Det är inte den med störst militär styrka som har rätten på sin sida. Men det är inte heller den som offrar flest av sina invånares liv för en moraliskt riktig sak som vinner när målet som jag ser det måste handla om att värna liv.

Martin Ragnar 220512

Häromdagen fick jag insyn i sjukresornas funktion i Region Stockholm. Det jag upplevde var i högsta grad en sjuk organisation som fullständigt missuppfattat sitt syfte och havererat i sitt utförande. Här finns en enorm besparingspotential för den politiker som vill göra något gott för samhället.

Jag var på Karolinska sjukhuset tillsammans med en anhörig. Klockan vid 18.30 och det var dags för hemfärd med sjukresa via Region Stockholm. En blankett var utskriven med all nödvändig information och numret till bokningen av resan stod också tydligt angivet. Jag slog en signal och möttes innan några signaler alls hunnit gå fram av en röst som meddelade att jag skulle undvika att ringa mellan 06 och 08 samt mellan 15 och 18 eftersom det var svårt att nå fram då. Månne så, men det kanske också finns goda skäl att många ringer då, helt enkelt för att behovet av transporter gissningsvis är stort i början respektive i slutet av dagen. Människor djävlas ju inte med SL genom att åka mer i rusningstid på morgnar och kvällar än mitt på dagen – utan det handlar ju där, liksom i relation till sjukresor, om människors behov. Den allra första frågan Region Stockholm måste ställa sig är alltså: ”För vem finns vi till?” Svaret idag tycks vara: ”Vi finns till för att skapa en så jämn belastning som möjligt över dagen åt växelpersonalen.” Det är dock inte det svar som jag som medborgare vill höra. Istället är det: ”Vi finns till för att hjälpa dig som behöver oss när du behöver oss.” Alltså: Tänk om!

Nu ringde jag alltså vid 18.30, d.v.s. utanför det ovan angivna tidsintervallet. Allt borde alltså vara frid och fröjd, men icke. Väntetiden i växeln var drygt 30 min. Under väntetiden ställde jag frågan om just väntetiderna i växeln till en förbipasserande sjuksköterska. Hon förklarade att detta var det vanliga och att hon och hennes kollegor dagligen ägnade nån timme åt att å sina sjukast patienters vägnar sitta och vänta på att komma fram i växeln.

Väl framme i växeln, nu strax efter 19, blev jag informerad om att en taxi skulle kunna komma till Karolinska om ytterligare 30 min. Jag ställde kontrollfråga om det verkligen inte fanns nån bil att få fatt på tidigare än så. 30 min väntetid en vanlig torsdagskväll på en plats som taxi borde se som lika självklar för resor till och från som Arlanda flygplats eller Stockholm Centralstation lät helt enkelt inte rimligt. Svaret blev likafullt nekande – det fanns absolut inga bilar att tillgå förrän om 30 min.

På utsatt tid, vid 19.30, svängde en taxi in vid entrén. Jag frågade den äldre och erfarne chauffören om det hände nåt speciellt i stan idag eftersom det var så lång väntetid. ”Väntetid?”, genmälde han. ”Vi har ju stått sju taxibilar framför entrén och väntat i en timme!” Slutsatsen av detta är ju att det inte alls handlade om någon brist på taxibilar, utan att 30 min väntetid från genomförd resebeställning till taxins ankomst var något som istället handlade om växelns arbetssätt.

Som medborgare ställer jag mig nu frågan: Var finns de ansvariga tjänstemän och de ansvariga politiker som accepterar denna situation och som inte ställt sig frågan om vem man är till för, varför orimliga väntetider i växeln och orimliga väntetider från bokning till ankommen taxi existerar. Var finns de ansvariga som låter detta fortgå utan att göra något åt det. Problemen finns ju på flera olika plan:

1. Region Stockholm finns till för medborgarna – inte tvärtom. Detta måste återspeglas i såväl kommunikation med medborgarna som i relation till dimensionering av växeln.
2. Om växeln är underdimensionerad genererar detta lidande för de svagaste, som är Region Stockholms och ytterst växelns kunder, när det borde vara precis tvärtom: att vi gör allt för att hjälpa de allra svagaste.
3. Om växeln är underdimensionerad genererar detta en massa extra kostnader på andra håll i organisationen av personal med mycket högre lönekostnader, såsom sjuksköterskor. En sparad tia i växeln blir en bortslängd tusing på specialistkliniken.
4. En organisation som inte själv förmår att upptäcka dessa allvarliga brister och göra något åt dem är ett problem i sig, då det antyder att det finns en kultur där allvarliga brister negligeras.

Vem tar tag i problemen och gör något åt dem? Den får min röst i höstens regionval.

Martin Ragnar

Drivmedel kan klassificeras som endera fossila eller också förnybara. Det är en väldigt viktig indelning ur ett klimatperspektiv. Men det finns faktiskt fler angelägna indelningsgrunder som kunder är intresserade av att veta. Nu är det hög tid att drivmedelsföretagen fångar upp också det sociala perspektivet på hållbarheten.

Låt säga att du i butiken kunde välja mellan äpplen från Sverige och äpplen från statligt ägda äppelodlingar i Nazi-Tyskland. De nazityska var fem procent billigare än de svenska. Vilka skulle du då välja? Säkerligen skulle några nazityska äpplen säljas, men gissningsvis skulle informationen om äpplenas ursprung leda till att de allra flesta tänkte till väldigt många gånger innan man lade nåt annat än svenska äpplen i sin korg. Var dessa senare slut, så gick man nog snarare vidare till att istället leta efter päron, blåbär eller nära nog vad som helst bara för att slippa att stödja den nazityska regimen. Samma beteende hade självklart inte uppstått om äpplena såldes bredvid varandra utan någon information om deras ursprung.

För snart tio år sedan ställde jag ett antal frågor till dåvarande Svenska Petroleum- och Biodrivmedelsinstitutet (SPBI) chef, Ulf Svahn, under Almedalsveckan i Visby. De handlade om två saker: uppmärkning av klimatpåverkan från olika drivmedel vid pumpen samt uppmärkning av ursprungsland för samma drivmedel vid pumpen. Båda förslagen sågades vid fotknölarna av Svahn som varandes såväl ointressanta som omöjliga. Men det omöjliga har visat sig vara möjligt: klimatmärkning av drivmedlen vid pump är realitet sedan ett par år tillbaka och det är lovvärt. Återstår då märkningen av ursprungsland. Där torde allmänhetens intresse ha mångdubblats efter Rysslands invasion i Ukraina den 24 februari i år.

Visst vill vi alla göra gott för klimatet, men om man nu äger en diesel- eller bensinbil så är det rimligtvis så att man är angelägen om att i den situationen inte göra saker etter värre. Om man då vid pumpen tydligt informeras om att här finns diesel från Ryssland och där borta finns diesel från om möjligt än värre Saudiarabien och här längst fram finns diesel från Norge – ja, då borde valet vara ganska enkelt även om priset kanske blir något högre. Omöjligt att hålla isär råvaran från källa till pump? Det tänkt och tyckte säkerligen Arla en gång i tiden när eko-mjölk började aktualiseras. Likafullt är det sedan decennier tillbaka en välkänd praktik att det går att välja mellan konventionell mjölk och eko-mjölk i butikerna tack vare att råvaran hålls separerad längs värdekedjan, så GÅR gör det absolut. Frågan är bara om SPBI, som numera heter Drivkraft Sverige, och deras medlemsföretag VILL?

Martin Ragnar