Jag har så svårt att förstå. Att kärnkraften åter kommit i fokus. Det är som om kärnkraften är viktig bara för att. Som ett saknat gosedjur för Ingenjörsvetenskapsakademiens allra äldsta fossiler. Som en penisförlängare för en snöpt borgerlighet. För det finns absolut inga som helst skäl till att slåss för kärnkraften.

El – ja, det behöver vi i det moderna samhället. Prognoserna om elanvändningen i framtiden talar om en elanvändning som är ungefär konstant över tiden – elbilar till trots. Priset för att tillverka el varierar beroende på teknikval. Gammal befintlig kärnkraft brukar anses vara billig. Ny kärnkraft är däremot väldigt dyr – också i jämförelse med t.ex. vindkraft. Ska man bygga ny kärnkraft måste någon alltså uppfinna en affärsmodell som ser ekonomiskt hållbar ut för att bygga en anläggning som ska vara i drift i 40 år och producera kärnkraftsel som dag 1 är mycket olönsam i tron om att den ska bli mer konkurrenskraftig allteftersom världen ställer om till förnybart.

Elsystemet behöver balanskraft. Det är sant. Och Sverige har en enormt välfungerade balanskraft i form av rikligt med vattenkraft. Den räcker gott och väl för våra behov. Energilagring är också på väg att utvecklas snabbt, med t.ex. batterier och power-to-gas som två exempel. Och att använda kärnkraft som reglerkraft är faktiskt inte fullt så enkelt som det låter. Det finns en viss tröghet även där.

Kärnkraft bidrar inte till några större koldioxidutsläpp – men de är inte heller 0. Brytning av uranmalm ger också upphov till koldioxidutsläpp. Och kärnkraften är fossil – beroende av att vi tar ut en råvara ur marken som vi sedan förbrukar.

Kärnkraft rimmar väldigt illa med nationalism och nationellt oberoende – en ståndpunkt som borde spela roll för åtminstone Sverigedemokraterna. För även om vi har stora tillgångar av uran i Västergötlands berggrund så bryter vi ju inte dessa. Svensk kärnkraftsindustri förlitar sig på uran från Kanada och Ryssland. Är inte det problematiskt på något sätt?

Fjärde generationens kärnkraftverk ger upphov till mindre mängder kärnavfall än dagens kärnkraftverk – men även här krävs lagring i många tusentals år. Och frågan är vad som är säkrast. För fjärde generationens kärnkraft kräver kylning av endera flytande natrium (den ryska modellen) eller flytande bly (Janne Wallenius svenska modell). Flytande natrium i kontakt med luft börjar brinna inom någon minut. Flytande natrium i kontakt med vatten exploderar momentant. Flytande bly har inte dessa utmaningar, men är istället akut toxiskt genom sina ångor. Det är inte tekniskt möjligt att bygga ett system med pumpar och rör som ska gå utan att någonsin springa läck eller behöva underhållas. Det vet om inte annat dagens kärnkraftsindustri. Att då tro att fjärde generationens kärnkraft skulle vara svaret på kärnkraftens säkerhetsutmaningar är helt enkelt bara wishfull thinking. Avfallsfrågan blir mindre jätteutmanande, men säkerheten i verken blir omöjlig att hantera.  Trots detta är kärnkraftskramarnas vilja att realisera sina våta drömmar så starka att man t.o.m. lyckades prångla ut en propagandaskrift om fjärde generationens kärnkraft i min dåvarande arbetsgivare Energiforsks namn av oberoende och objektivitet. Det både är och var såväl bedrägligt som skamligt.

När Vattenfalls tidigare kärnkraftskramande vd Magnus Hall nyligen fick frågan ”Bedömer du att Sverige kommer behöva kärnkraften framöver eller att den kan avvecklas?” svarade han: ”Det kan vara en del av försörjningen, men att investera i ny kärnkraft är för dyrt och det är inte det system vi kommer välja i nästa steg”. Det moderata tidigare statsrådet Mikael Odenberg har formulerat sig på liknande sätt under sin tid som generaldirektör på Svenska Kraftnät. Och på Facebook konstaterar tidigare ABB-chefen Evert Jonsson lakoniskt att: ”Om det där med en fet dussör på eget anonymt nummerkonto för att köra Great Nuclear Ebberöds Bank! Etthundra miljard kronor minst per reaktor. Dubbla produktionskostnaden för ström som priset på el på marknaden. Märker att Björklund, Ebba, Kristersson träffat på några av mina gamla kompisar i globala kraftverksvärlden. Världens bästa och mest professionella bestickare av högfärdiga lättköpta politiker med för dyra levnadsomkostnader. Överlägsna vapenhandlarna i sin disciplin. Tror faktiskt inte Paria-Åkesson förstår spelet om atomkraften. Misstänker att han är en Atom-Idealist. Resten räknar 💲för egen del. På medborgarnas bekostnad.”

Slutligen: Om man ska tänka på de som använder elen först och främst så har svensk industri haft ett budskap som varit viktigare än alla andra under lång tid: Vi behöver få långsiktiga spelregler. Och det har politiken ju också levererat – först i och med avvecklingsbeslutet efter folkomröstningen 1980 och därefter – för den händelse någon inte velat förstå tidigare – i och med Energiuppgörelsen för några år sedan. Med denna tog man sikte på 2050 och det är långsiktigt på riktigt. Men dessa långsiktiga spelregler vill nu alltså flera partier riva upp – man kan fråga sig om de vill göra så för att på allvar skada svensk industri och svensk konkurrenskraft. Det verkar i alla fall inte bättre.

Kärnkraften behöver absolut diskuteras – men bara i perspektiv av hur den avvecklas på bästa och säkrast möjliga sätt.

Martin Ragnar, docent och f.d. forskningschef på Energiforsk AB

Visst kan det vara härligt att prova en fransk ost, en italiensk prosciutto och en eldig spansk korv. Kanske bara svänga förbi affären på hemvägen och köpa något i delikatessdisken och lägga upp lite snyggt – och voilá – lyxen är där, festen är fixad: Snyggt, gott, nyttigt och fullt av förförisk kultur!

Nej, vi talar ju inte om en livsmedelsaffär i Bordeaux, Bari eller Barcelona – utan en som är belägen i Laholm, Linköping eller Luleå. För om affären ifråga har någon slags ambition så har man så klart en delikatessdisk där. Och om man har någon slags ambition med den – ja, då trängs charkuterier, korvar och ostar från Spanien, Italien och Frankrike lika säkert i denna. Min närmaste affär – Coop i Haninge – är självklart inget undantag. Och där har man pedagogiskt nog också ritat upp en karta som visar var de olika delikatesserna kommer ifrån. Kartbilden består av just Spanien, Italien och Frankrike – och sedan inget mer. För så är det ju bara – det är från de tre länderna som världens alla delikatesser kommer – eller hur?

Sydeuropa är antibiotikaanvändningens Mecka

När djur blir sjuka kan de behöva antibiotika för att bli friska igen. Sådan användning av antibiotika är väl motiverad. Men om man bygger system för djuruppfödning som är undermåliga och därmed gör djuren sjuka mer eller mindre medvetet – ja, då är det så klart uppfödningssystemet som måste göras om – inte sminkas över med antibiotika. För när man ger antibiotika förebyggande till djur – då bygger man också långsiktigt upp en resistens mot antibiotika och hotar mycket effektivt möjligheterna också att kunna bota människor mot i nuläget till synes harmlösa åkommor såsom vanliga infektioner, salmonella, campylobakterinfektion, lunginflammation eller tuberkulos. Sveriges användning av antibiotika i djuruppfödningen är den lägsta i EU, vilket givetvis inte innebär att vi kan slå oss till ro här hemma. På djuretikens område finns mycket att göra. Jämfört med Sverige har Danmark en antibiotikaförbrukning som är tre gånger högre – ett lika välgrundat som numera välkänt argument mot t.ex. danskt fläsk. Antibiotikaanvändningen i djuruppfödningen i Spanien är 363 mg/PCU, Italien 295 och Frankrike 72 att jämföras med den svenska på 12. Detta placerar dessa länder på platserna 2, 3 och 12 bland de av EU:s 28 länder som använder mest antibiotika i sin djuruppfödning. Cypern – varifrån sommarfavoriten haloumi kommer – intar första platsen och är därmed allra sämst med 453. Italiens 25 gånger högre antibiotikaanvändning än Sveriges – och Spaniens 30 gånger högre dito – är ju fullständigt fruktansvärt och fullständigt vansinnigt. Läs gärna siffrorna ett par gånger till och försök ta in betydelsen av dem. Det är alltså inte 25 och 30 % högre – utan ofattbart nog 25 och 30 gånger högre. Och detta borde ju knappast vara ett särskilt bra försäljningsargument rent allmänt mot en svensk publik – särskilt inte om vi väljer bort det danska köttet som i jämförelsen alltså är bra mycket bättre än det sydeuropeiska. Och likafullt är det produkter av detta antibiotikamaximerade och undermåliga lantbrukssystem som vi exponerar – i våra delikatessdiskar! Det är ju faktiskt sjukt!

Det är inte bara antibiotikaanvändningen som skiljer sig mellan länder. En stor djurskyddsorganisation – Compassion in World Farming – har visat skräckartade bilder med trängsel, karga miljöer och skador på grisar från italienska grisgårdar som levererar råvara till den kända Parma-skinkan. Korna som ger mjölk till Parmesan-osten får aldrig komma ut och beta och drivs hårt i intensiva system. Djurhållningen är överlag mer intensiv i många andra EU-länder än i Sverige. Och av tradition är djurskyddsmedeveten inte densamma i södra Europa som i norr.

Bättre delikatesser från Nordeuropa

För handen på hjärtat – visst finns det producenter också i Sydeuropa som inte pumpar sina djur fulla med antibiotika och som tillverkar verkliga delikatesser – men hur stor sannolikhet tror du att det är att det är just dessa verkliga delikatesser som hamnar i snabbköpens delikatessdiskar i Eslöv, Essunga och Edsbyn? Återstår då frågan om delikatesser verkligen kan tillverkas i andra länder än Spanien, Frankrike och Italien. Tja, har ni någon gång provat en vällagrad Gruyère-ost från Schweiz, en ångande het salami från Ungern eller en stanniolklädd kalakukko från Finland – ja, då har ni garanterat provat delikatesser från världen utanför min Coopbutiks världskarta. Och jag lovar att det finns tusen- och åter tusentals andra som är sprungna av lantbruk bra mycket bättre på att hantera sina djur än de i Sydeuropa från såväl England som Holland, Slovakien och Litauen – om man tillmäter antibiotikastatistiken något värde.

Svenska delikatesser!

Sverige då – finns det överhuvudtaget några delikatesser som tillverkas här på hemmaplan? Ja, det gör det faktiskt! Och de inte bara smakar gott – de är närproducerade och de är resultatet av en djurhållning som förvisso kan och bör förbättras, men som likafullt är bäst i EU. Och inte bara det – dessa svenska delikatesser är så klart också fullproppade med precis lika mycket spännande kulturhistoria som någonsin de sydeuropeiska är. Det handlar bara om att skrapa på ytan och ställa en nyfiken fråga. Leta efter spickekorv, Hemost, ollonfläsk, Wrångebäcksost, gustafskorv och varför inte ett barkbröd och en Vålå-loffen? Du kommer att bli hänförd av verkliga och finfina svenska delikatesser! Du kanske rentav blir inspirerad till en spännande hemester – en upptäcktsfärd i ditt eget land till för dig nya bygder där dessa fantastiska produkter produceras. Nära och klimatsmart i så fall – istället för att ta flyget till grisfesten på Mallis och frossa i sydeuropeisk antibiotika.

Handlare – tag Ditt ansvar!

Du som är handlare och har en antibiotikafylld delikatessdisk kliniskt ren från nordeuropeiska och svenska delikatesser: Gör om och gör rätt! Rita upp en ny karta över norra Europa eller Norden eller Sverige – och finns delikatesser från dessa områden och dra en lans för dem. Om du på marginalen vill ha kvar något särskilt spännande från Sydeuropa och som är garanterat bra framställt där du själv vinnlagt dig om garantier kring antibiotikaanvändningen och djurskyddet i det specifika fallet – ha kvar den produkten som en sista krydda, men förflytta fokus norrut! Och gör det nu!