Författararkiv: admin

Vi måste vända flyttströmmarna – inte få människor att ”stanna kvar” på landsbygden

Min morfars farfar, Carl Johan Svensson, föddes och dog i Vänneböke. Min morfars far föddes i Vänneböke och dog i Traryd. Min morfar föddes i Skinnersböke och dog i Traryd. Min mor föddes i Traryd och har levt större delen av sitt vuxna liv i Visby. Jag är född i Visby och har sedan jag flyttade hemifrån för 29 år sedan bott större delen av tiden där jag nu bor – någonstans i Storstockholm. Detta är en utmärkt illustration till den urbanisering som över tid bara tycks tillta i styrka. Samtidigt har nu urbaniseringen – eller snarare dess effekt på landsbygden och spänningen mellan stad och land – hamnat högt på den politiska dagordningen. Man argumenterar för att det borde vara möjligt att ”bo kvar” på landsbygden. Men en sådan argumentation är djupt problematisk då den tycks syfta till att minska hastigheten i urbanisering snarare än att göra landsbygden levande på riktigt.

Det finns goda skäl till urbaniseringen. I ett alltmer kunskapsorienterat samhälle blir många arbeten alltmer specialiserade. Detta ställer högre krav på specialiserad utbildning och hos de utbildade uppstår ett intresse av att kunna byta arbete utan att byta bostadsort. Också i privata företags och offentliga förvaltningars perspektiv är en understödjandet av en urbanisering ofta självklart. Det ÄR ekonomiskt rationellt att samlas verksamheter på allt större enheter på allt färre ställen. Och det är därför vi har den samhällsutveckling vi idag har. Men ekonomi är inte allt. Vi talar om en hållbar utveckling sedan mer än 30 år och denna utveckling har ytterligare två dimensioner där den sociala är en.

För inte så värst länge sedan fanns på den gotländska landsbygden en lång rad lokalsamhällen som på ett självklart sätt hade både (folk-)skola, affär(er), mejeri, verkstad, (spar-)bank, postkontor, (bemannad) järnvägsstation, bensinmack, kiosk och kanske någon eller några lokalt verkande hantverkare därtill. Ekonomin var lokal snarare än regional och definitivt inte nationell eller global. Men så lades järnvägen ned, kiosken försvann. Mejeriet rationaliserades bort genom centralisering samtidigt som mjölkgårdarna blev allt färre och allt större. Och så lades posten ned och bensinmacken och verkstaden försvann. Och så stängde banken och bara en affär blev kvar. Så fanns bara lågstadieskolan och en affär ägd av ett äldre strävsamt par kvar. Plötsligen befann sig orten på randen till kollaps. Och så kollapsade den helt när skolan och affären också lades ned. Bilberoendet blev en självklar konsekvens. I takt med att också livsmedelsproduktionen rationaliserades genom centralisering, specialisering och avveckling blev också pendlingen en annan självklar konsekvens. Landsbygden blev stadens förort – en sovstad fast på landet. Låt oss inte peka finger åt något håll utan bara konstatera att skola, affärer, mejerier/verkstäder/fabriker, banker, postkontor, järnvägsstationer, bensinmackar, kiosker m.m. tillsammans utgör ett finmaskigt nät av en samhällelig infrastruktur. Ovanpå detta centraliserades också det kommunala Sverige genom kommunreformerna 1952 och 1971 så att också mängder av tidigare självklara kommuncentra blev irrelevanta.

Här någonstans befinner vi oss alltjämt, fast de orter som nu står på randen till kollaps (enligt ovan) inte längre är små idag bortglömda samhällen som Bjärges eller Levide på Gotland – utan betydligt större orter och även kommuncentrum på sina håll. En lösning som nu diskuteras på hur få hela Sverige att leva är en kommunsammanslagning på frivillig väg. På vilket sätt den skulle blåsa nytt liv i lokalsamhällena är dock höljt i totalt mörker. Andra sätt handlar om att inte lägga ned Arbetsförmedlingens/Försäkringskassans/Skatteverkets kontor riktigt i samma utsträckning och hastighet som myndigheterna själva skulle önska eller att lämna bidrag till bredbandsutbyggnad på landsbygden. Och så sätter man så klart sitt hopp också till upp-poppande gårdsbutiker och gårdsmejerier. Givetvis är bäggedera välkomna – men effekten blir bara i allra bästa fall just möjligheten för några få att ”bo kvar” på landsbygden ännu några år innan utvecklingen obönhörligen får också dem att flytta till ”stan”.

Svensk landsbygd erbjuder utan några som helsta tvivel en boendemiljö i absoluta världsklass. Men utan samhällelig infrastruktur därtill blir den ändå inte attraktiv. Svensk landsbygd måste också på mycket lång sikt befolkas av människor som är primärproducenter av livsmedel för landets befolkning – och det i betydligt högre grad än idag eftersom Sveriges självförsörjningsgrad idag är lägst i EU samtidigt som insikten om vikten av en hög grad av självförsörjning också börjar tränga in hos ledande beslutsfattare. Men att tro att denna ökade självförsörjning ska bli till genom att dagens bondebefolkning vars medelålder är klart högre än i de flesta andra branscher är naturligtvis bara en illusion. För det krävs att människor på landet vill stanna kvar långsiktigt – men också att det bland städernas befolkning finns dem som aktivt vill välja att bli bonde – istället för ingenjör, frisör eller mediepersonlighet.

Vad krävs då för att utvecklingen ska vända? Mycket. Men en nödvändig förutsättning är en ökande befolkning. Detta blir tydligt redan om man betraktar de sovstäder som finns i storstädernas förorter. Den år 1976 ”färdigbyggda” förorten Brandbergen i Haninge kommun hade när den var klar två livsmedelsbutiker, bio, flera frisörer och flera restauranger, skolor m.m. Visst finns det en del kvar här ännu, men även om befolkningen är den samma nu som då så har den samhälleliga infrastrukturen ändå utarmats över åren. Det har inte skett p.g.a. någons illvilja utan som en följd av att verksamheter idag helt enkelt kräver fler kunder/besökare för att vara ekonomiskt lönsam än den gjorde då. För att bevara status quo i samhällelig infrastruktur krävs helt enkelt ett ökat underlag, d.v.s. fler människor över tid.

Trots att många kommuner pumpar in åtskilliga skattekronor i att driva vidare skolor i glesbygden blir väljarnas uppfattning av läget likafullt att samma kommuner ägnar sig åt att lägga ned landsbygdsskolorna. Och båda har alltså rätt. Och så blir det alltså när visionen är att människor ska kunna ”bo kvar” på landsbygden. Även om så samtliga personer i en aktuell ort verkligen bestämmer sig för att bo kvar, så blir resultatet ändå en utarmning av den samhälleliga infrastrukturen på denna ort. Därför kan och får inte visionen för landsbygden vara att få människor att bo kvar – den måste handla om att få människor att lämna staden för ett liv på landet så att de boende i mindre orter och samhällen ökar – endast så kan vi över tid blåsa liv i den samhälleliga infrastrukturen på fler platser än i storstäderna. Och detta ska inte vara kommunernas uppdrag – mer än att reaktivt svara på en ökad efterfrågan – det måste vara statens. Frågan blir då: Vilka tre åtgärder skulle göra det tillräckligt intressant för storstadens människor i arbetsför ålder att på allvar ställa sig frågan om man inte ska flytta till landet. Att ställa den frågan idag är nära nog ett skämt. Imorgon måste den bli allvar.

Martin Ragnar, debattör

Framtidens järnväg – i Almedalen och i verkligheten

Jag går på ett seminarium om framtidens järnväg där alla parter i sektorn är inbjudna och ger sina visioner. Det mesta handlar om digitalisering, big data och hur använda ai för att göra allt billigare och bättre. En sådan utveckling är nog ofrånkomlig men samtidigt är den också en hygienfaktor för framtiden. Framtidens järnväg har dock en väldigt massa andra utmaningar som verkligen behöver tas tag i och där diskussion om HURet och NÄRet verkligen skulle vara livgivande att lyssna till istället för en samstämmig kör som diskuterar teknik som brukarna ändå inte förstår.

Här kommer min lista över de riktigt stora utmaningar som järnvägen står inför här och nu:

Det är uppseendeväckande orimligt att Trafikverket år 2019 fortsätter att satsa pengar på och planera för upprivning av nedlagda järnvägar, såsom Skövde-Karlsborg och Lysekilsbanan. Om ingen trafik bedrivs här och nu så är samhällsutvecklingen högst konkret sådan att intresset för järnvägstransporter ökar. Rivs banorna upp återställs de aldrig, men ligger de kvar går de att återuppväcka. Sluta också genast upp med avelektrifiering och rivning av sidospår.

Utbyggnaden av dubbelspår på Västkustbanan (Lund-Göteborg) har pågått sedan 1991 och kan antas bli klar omkring 2025. Det har rått politisk enighet om projektet och pengar har funnits – likaväl har det tagit över 30 år att bygga ett spår bredvid ett befintligt när det tog tio år att bygga det ursprungliga spåret med handkraft på 1800-talet. Det är fullständigt orimligt. Ska vi ha någon chans att bygga nya banor i framtiden måste det bli mycket snabbare, enklare och billigare.

Gärna artificiell intelligens – men se först till att dimensionera och organisera störningsinformationen på Trafikverket så att resenärerna verkligen får information när störningar föreligger istället för att systemet då direkt kollapsar.

Gärna digitalisering – men SJ, börja med att säkerställa att inga tåg lämnar sin utgångsstation utan att samtliga toaletter är hela och fungerar, att det finns tvål i samtliga tvålbehållare och att samtliga dörrar på tåget fungerar. SAS och andra flygbolag säkerställer detta ALLTID.

Landet behöver utvecklas med nya järnvägar som kan driva arbetsregionförstoringar och utveckla stora delar av landet. Nya och nygamla banor som skriker efter att bli byggda i närtid inkluderar:
Umeå-Skellefteå-Luleå
(Borlänge-)Malung-Sälen
Hudiksvall-Ljusdal
Uppsala-Enköping
Örebro-Degerfors-(Karlstad)
Strömstad-Halden
(Älmhult-)Olofström-Karlshamn
(Karlskrona-)Kalmar-Oskarshamn-Västervik(-Linköping)
(Malmö-)Staffanstorp-Sjöbo-Tomelilla-(Simrishamn)
Kristianstad-Hörby-Lund
Hur gör vi för att realisera dessa?

Gärna fler och snabbare tåg i allmänhet, men nattågen (i SJ:s eller annan operatörs regi) behöver bli moderna genom nya vagnar efter förebild från t.ex. Finland eller Ryssland och nattågskoncepten utvecklas för såväl inrikes- som utrikestrafik. Fler svenska destinationer för nattågen behövs också, såsom Kalmar/Karlskrona, Karlstad m.fl.

Detta är framtidens järnväg. Vi befinner oss universum iväg från att realisera detta – av ekonomiska skäl i vissa fall, men av ren bristande vilja, oförstånd och prioritering i andra. Detta måste lyftas, diskuteras och läggas upp planer för. För järnvägen är både dagens och framtidens transportslag för effektiva, klimatsmarta och regionförstorande transporter av såväl människor som gods.

Martin Ragnar

Kärnkraft för sakens egen skull?

Jag har så svårt att förstå. Att kärnkraften åter kommit i fokus. Det är som om kärnkraften är viktig bara för att. Som ett saknat gosedjur för Ingenjörsvetenskapsakademiens allra äldsta fossiler. Som en penisförlängare för en snöpt borgerlighet. För det finns absolut inga som helst skäl till att slåss för kärnkraften.

El – ja, det behöver vi i det moderna samhället. Prognoserna om elanvändningen i framtiden talar om en elanvändning som är ungefär konstant över tiden – elbilar till trots. Priset för att tillverka el varierar beroende på teknikval. Gammal befintlig kärnkraft brukar anses vara billig. Ny kärnkraft är däremot väldigt dyr – också i jämförelse med t.ex. vindkraft. Ska man bygga ny kärnkraft måste någon alltså uppfinna en affärsmodell som ser ekonomiskt hållbar ut för att bygga en anläggning som ska vara i drift i 40 år och producera kärnkraftsel som dag 1 är mycket olönsam i tron om att den ska bli mer konkurrenskraftig allteftersom världen ställer om till förnybart.

Elsystemet behöver balanskraft. Det är sant. Och Sverige har en enormt välfungerade balanskraft i form av rikligt med vattenkraft. Den räcker gott och väl för våra behov. Energilagring är också på väg att utvecklas snabbt, med t.ex. batterier och power-to-gas som två exempel. Och att använda kärnkraft som reglerkraft är faktiskt inte fullt så enkelt som det låter. Det finns en viss tröghet även där.

Kärnkraft bidrar inte till några större koldioxidutsläpp – men de är inte heller 0. Brytning av uranmalm ger också upphov till koldioxidutsläpp. Och kärnkraften är fossil – beroende av att vi tar ut en råvara ur marken som vi sedan förbrukar.

Kärnkraft rimmar väldigt illa med nationalism och nationellt oberoende – en ståndpunkt som borde spela roll för åtminstone Sverigedemokraterna. För även om vi har stora tillgångar av uran i Västergötlands berggrund så bryter vi ju inte dessa. Svensk kärnkraftsindustri förlitar sig på uran från Kanada och Ryssland. Är inte det problematiskt på något sätt?

Fjärde generationens kärnkraftverk ger upphov till mindre mängder kärnavfall än dagens kärnkraftverk – men även här krävs lagring i många tusentals år. Och frågan är vad som är säkrast. För fjärde generationens kärnkraft kräver kylning av endera flytande natrium (den ryska modellen) eller flytande bly (Janne Wallenius svenska modell). Flytande natrium i kontakt med luft börjar brinna inom någon minut. Flytande natrium i kontakt med vatten exploderar momentant. Flytande bly har inte dessa utmaningar, men är istället akut toxiskt genom sina ångor. Det är inte tekniskt möjligt att bygga ett system med pumpar och rör som ska gå utan att någonsin springa läck eller behöva underhållas. Det vet om inte annat dagens kärnkraftsindustri. Att då tro att fjärde generationens kärnkraft skulle vara svaret på kärnkraftens säkerhetsutmaningar är helt enkelt bara wishfull thinking. Avfallsfrågan blir mindre jätteutmanande, men säkerheten i verken blir omöjlig att hantera.  Trots detta är kärnkraftskramarnas vilja att realisera sina våta drömmar så starka att man t.o.m. lyckades prångla ut en propagandaskrift om fjärde generationens kärnkraft i min dåvarande arbetsgivare Energiforsks namn av oberoende och objektivitet. Det både är och var såväl bedrägligt som skamligt.

När Vattenfalls tidigare kärnkraftskramande vd Magnus Hall nyligen fick frågan ”Bedömer du att Sverige kommer behöva kärnkraften framöver eller att den kan avvecklas?” svarade han: ”Det kan vara en del av försörjningen, men att investera i ny kärnkraft är för dyrt och det är inte det system vi kommer välja i nästa steg”. Det moderata tidigare statsrådet Mikael Odenberg har formulerat sig på liknande sätt under sin tid som generaldirektör på Svenska Kraftnät. Och på Facebook konstaterar tidigare ABB-chefen Evert Jonsson lakoniskt att: ”Om det där med en fet dussör på eget anonymt nummerkonto för att köra Great Nuclear Ebberöds Bank! Etthundra miljard kronor minst per reaktor. Dubbla produktionskostnaden för ström som priset på el på marknaden. Märker att Björklund, Ebba, Kristersson träffat på några av mina gamla kompisar i globala kraftverksvärlden. Världens bästa och mest professionella bestickare av högfärdiga lättköpta politiker med för dyra levnadsomkostnader. Överlägsna vapenhandlarna i sin disciplin. Tror faktiskt inte Paria-Åkesson förstår spelet om atomkraften. Misstänker att han är en Atom-Idealist. Resten räknar 💲för egen del. På medborgarnas bekostnad.”

Slutligen: Om man ska tänka på de som använder elen först och främst så har svensk industri haft ett budskap som varit viktigare än alla andra under lång tid: Vi behöver få långsiktiga spelregler. Och det har politiken ju också levererat – först i och med avvecklingsbeslutet efter folkomröstningen 1980 och därefter – för den händelse någon inte velat förstå tidigare – i och med Energiuppgörelsen för några år sedan. Med denna tog man sikte på 2050 och det är långsiktigt på riktigt. Men dessa långsiktiga spelregler vill nu alltså flera partier riva upp – man kan fråga sig om de vill göra så för att på allvar skada svensk industri och svensk konkurrenskraft. Det verkar i alla fall inte bättre.

Kärnkraften behöver absolut diskuteras – men bara i perspektiv av hur den avvecklas på bästa och säkrast möjliga sätt.

Martin Ragnar, docent och f.d. forskningschef på Energiforsk AB

Finns delikatesser bara i Sydeuropa?

Visst kan det vara härligt att prova en fransk ost, en italiensk prosciutto och en eldig spansk korv. Kanske bara svänga förbi affären på hemvägen och köpa något i delikatessdisken och lägga upp lite snyggt – och voilá – lyxen är där, festen är fixad: Snyggt, gott, nyttigt och fullt av förförisk kultur!

Nej, vi talar ju inte om en livsmedelsaffär i Bordeaux, Bari eller Barcelona – utan en som är belägen i Laholm, Linköping eller Luleå. För om affären ifråga har någon slags ambition så har man så klart en delikatessdisk där. Och om man har någon slags ambition med den – ja, då trängs charkuterier, korvar och ostar från Spanien, Italien och Frankrike lika säkert i denna. Min närmaste affär – Coop i Haninge – är självklart inget undantag. Och där har man pedagogiskt nog också ritat upp en karta som visar var de olika delikatesserna kommer ifrån. Kartbilden består av just Spanien, Italien och Frankrike – och sedan inget mer. För så är det ju bara – det är från de tre länderna som världens alla delikatesser kommer – eller hur?

Sydeuropa är antibiotikaanvändningens Mecka

När djur blir sjuka kan de behöva antibiotika för att bli friska igen. Sådan användning av antibiotika är väl motiverad. Men om man bygger system för djuruppfödning som är undermåliga och därmed gör djuren sjuka mer eller mindre medvetet – ja, då är det så klart uppfödningssystemet som måste göras om – inte sminkas över med antibiotika. För när man ger antibiotika förebyggande till djur – då bygger man också långsiktigt upp en resistens mot antibiotika och hotar mycket effektivt möjligheterna också att kunna bota människor mot i nuläget till synes harmlösa åkommor såsom vanliga infektioner, salmonella, campylobakterinfektion, lunginflammation eller tuberkulos. Sveriges användning av antibiotika i djuruppfödningen är den lägsta i EU, vilket givetvis inte innebär att vi kan slå oss till ro här hemma. På djuretikens område finns mycket att göra. Jämfört med Sverige har Danmark en antibiotikaförbrukning som är tre gånger högre – ett lika välgrundat som numera välkänt argument mot t.ex. danskt fläsk. Antibiotikaanvändningen i djuruppfödningen i Spanien är 363 mg/PCU, Italien 295 och Frankrike 72 att jämföras med den svenska på 12. Detta placerar dessa länder på platserna 2, 3 och 12 bland de av EU:s 28 länder som använder mest antibiotika i sin djuruppfödning. Cypern – varifrån sommarfavoriten haloumi kommer – intar första platsen och är därmed allra sämst med 453. Italiens 25 gånger högre antibiotikaanvändning än Sveriges – och Spaniens 30 gånger högre dito – är ju fullständigt fruktansvärt och fullständigt vansinnigt. Läs gärna siffrorna ett par gånger till och försök ta in betydelsen av dem. Det är alltså inte 25 och 30 % högre – utan ofattbart nog 25 och 30 gånger högre. Och detta borde ju knappast vara ett särskilt bra försäljningsargument rent allmänt mot en svensk publik – särskilt inte om vi väljer bort det danska köttet som i jämförelsen alltså är bra mycket bättre än det sydeuropeiska. Och likafullt är det produkter av detta antibiotikamaximerade och undermåliga lantbrukssystem som vi exponerar – i våra delikatessdiskar! Det är ju faktiskt sjukt!

Det är inte bara antibiotikaanvändningen som skiljer sig mellan länder. En stor djurskyddsorganisation – Compassion in World Farming – har visat skräckartade bilder med trängsel, karga miljöer och skador på grisar från italienska grisgårdar som levererar råvara till den kända Parma-skinkan. Korna som ger mjölk till Parmesan-osten får aldrig komma ut och beta och drivs hårt i intensiva system. Djurhållningen är överlag mer intensiv i många andra EU-länder än i Sverige. Och av tradition är djurskyddsmedeveten inte densamma i södra Europa som i norr.

Bättre delikatesser från Nordeuropa

För handen på hjärtat – visst finns det producenter också i Sydeuropa som inte pumpar sina djur fulla med antibiotika och som tillverkar verkliga delikatesser – men hur stor sannolikhet tror du att det är att det är just dessa verkliga delikatesser som hamnar i snabbköpens delikatessdiskar i Eslöv, Essunga och Edsbyn? Återstår då frågan om delikatesser verkligen kan tillverkas i andra länder än Spanien, Frankrike och Italien. Tja, har ni någon gång provat en vällagrad Gruyère-ost från Schweiz, en ångande het salami från Ungern eller en stanniolklädd kalakukko från Finland – ja, då har ni garanterat provat delikatesser från världen utanför min Coopbutiks världskarta. Och jag lovar att det finns tusen- och åter tusentals andra som är sprungna av lantbruk bra mycket bättre på att hantera sina djur än de i Sydeuropa från såväl England som Holland, Slovakien och Litauen – om man tillmäter antibiotikastatistiken något värde.

Svenska delikatesser!

Sverige då – finns det överhuvudtaget några delikatesser som tillverkas här på hemmaplan? Ja, det gör det faktiskt! Och de inte bara smakar gott – de är närproducerade och de är resultatet av en djurhållning som förvisso kan och bör förbättras, men som likafullt är bäst i EU. Och inte bara det – dessa svenska delikatesser är så klart också fullproppade med precis lika mycket spännande kulturhistoria som någonsin de sydeuropeiska är. Det handlar bara om att skrapa på ytan och ställa en nyfiken fråga. Leta efter spickekorv, Hemost, ollonfläsk, Wrångebäcksost, gustafskorv och varför inte ett barkbröd och en Vålå-loffen? Du kommer att bli hänförd av verkliga och finfina svenska delikatesser! Du kanske rentav blir inspirerad till en spännande hemester – en upptäcktsfärd i ditt eget land till för dig nya bygder där dessa fantastiska produkter produceras. Nära och klimatsmart i så fall – istället för att ta flyget till grisfesten på Mallis och frossa i sydeuropeisk antibiotika.

Handlare – tag Ditt ansvar!

Du som är handlare och har en antibiotikafylld delikatessdisk kliniskt ren från nordeuropeiska och svenska delikatesser: Gör om och gör rätt! Rita upp en ny karta över norra Europa eller Norden eller Sverige – och finns delikatesser från dessa områden och dra en lans för dem. Om du på marginalen vill ha kvar något särskilt spännande från Sydeuropa och som är garanterat bra framställt där du själv vinnlagt dig om garantier kring antibiotikaanvändningen och djurskyddet i det specifika fallet – ha kvar den produkten som en sista krydda, men förflytta fokus norrut! Och gör det nu! 

Den onda staden

Hur gör man egentligen för att bygga ett nytt utanförskapsområde? Vilka krav är allra viktigast att tillgodose för att verkligen säkerställa att området blir rejält segregerat och oattraktivt från dag 1? Nej, självklart är det ingen som vill bygga ett nytt sådant område – ”och vi har ju lärt oss läxan från Miljonprogrammets dagar”, brukar det heta. Men har vi verkligen det?

Åren 2005-2010 drevs ett samverkansprojekt mellan Jönköpings, Norrköpings och Uppsala kommun samt Boverket, Trafikverket och Sveriges Kommuner och Landsting. Projektets namn var ”Den goda staden” och ambitionen var att identifiera viktiga element i vad som skapar attraktivitet i en stad. Det var ett vällovligt projekt som också fick genljud i långt fler kommuner än de som var direkt inblandade. Den som försökte ta till sig av projektets lärdomar serverades så klart ett smörgåsbord av intressanta slutsatser. Med andra ord kan vi nu alla luta oss tillbaka i den trygga förvissningen om att alla kommuner numera planerar ny bebyggelse på ett sätt som skapar just en god stad – eller?

I praktiken fungerar vi människor på ett annat sätt – vi omtolkar och anpassar och förhandlar med oss själva inombords. Och får vi en lista över bra saker att ta hänsyn till så tenderar vi snarare att identifiera de saker vi redan tänkt på och tänka att om vi genomför dem så kommer vi åtminstone en bit på vägen. Det är säkert bra i många fall, men i fallet stadsbyggnad är det en väldigt farlig väg. För stadsdelar tar väldigt lång tid att bygga om och därför är det viktigt att göra rätt från början. Eller vad som verkligen är viktigt är faktiskt inte att göra rätt – det är att undvika att göra fel. För faktum är att vi har bra mycket bättre kunskap om hur vi bygger den onda staden, än hur vi bygger den goda.

Om jag vill bygga ett nytt utanförskapsområde idag så kan vi ganska säkert identifiera ett antal element som är viktiga att få på plats:

  • Välj ut en plats för området som gör att om man inte bor i området så finns ingen naturlig anledning att komma dit, d.v.s. bygg som enklav. Så säkerställer vi att människor i andra områden talar om – inte med – folket i det nya området
  • Planera hela området på en gång med så få olika detaljplaner som möjligt för att maximera enformighet
  • Minimera antalet aktörer som exploaterar området för att garantera enfald i genomförandet
  • Säkerställ att området enbart byggs för boende. Någon enkel mataffär och pizzeria och eventuellt frisersalong är tillåtna undantag – men säkerställ att inga företag kan etablera sig i området så att alla yrkesarbetande människor försvinner från området på dagarna
  • Satsa på en och samma upplåtelseform i hela området
  • Bygg färdigt området på kort tid för att garantera enformighet i den arkitektoniska gestaltningen
  • Betrakta området som ”klart” när byggnationen är på plats, d.v.s. planera absolut inte för en förtätning över tid

I verkligheten vill så klart ingen bygga ett nytt utanförskapsområde, men likafullt är det precis det vi gör överallt i landet. Jag tror inte att det handlar om illvilja från någon parts sida. Däremot handlar det faktiskt om oförmåga att tänka klart. För av ett smörgåsbord av bra-att-ha-grejer väljer vi ut det vi tycker passar och tror att vi då är på rätt väg. I själva verket är det kriterierna för den onda staden – samtliga kriterier – som vi måste rikta in oss på. Och då är det självfallet så att SAMTLIGA dessa måste undvikas om vi inte vill bygga ett nytt utanförskapsområde. Vi vet ju alla det här innerst inne, men det finns också en utmaning här. För visst är det lättare och billigare för en kommun att göra upp få stora detaljplaner än många små. Och visst är det rationellt att låta få exploatörer ta hand om stora områden själva istället för att ha många mindre exploatörer. Och visst är det skönt när något ”blir klart” istället för att se på något som en ständig process av utveckling. Och hur tusan får man egentligen företag att etablera sig i ett nytt område? Undvikandet av punkterna för att bygga den onda staden kräver helt enkelt engagemang från alla aktörer inblandade i stadsbyggnationen. Men det är väl å andra sidan också ett högst legitimt krav att ställa på såväl folkvalda som företag eftersom det handlar om vår dagliga miljö – staden, den goda staden!

Martin Ragnar, f.d. utvecklingsdirektör i Haninge kommun

Texten också publicerad på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt 190428

Besiktningsman utan ansvar

Idag är det svårt att tänka sig att köpa en villa utan att låta besikta den av en besiktningsman. Det känns ju tryggt att någon som verkligen kan det här med byggnader med knivskarp blick går igenom objektet och skärskådar säljarens fluffiga argument för att på ett verkligt objektivt sätt påtala objektets företräden, men framförallt dess brister. ”Sen kan man ju sova gott om natten och kostnaden är ju ändå bara några tusenlappar.” Ja, så tänker nog de flesta av oss att det ska gå till. Men vad är det vi egentligen betalar för och vad händer när besiktningsmannen är inkompetent eller bara slarvig?

Allt är en riskkonstruktion

Besiktning av en fastighet kan beställas av såväl säljare som köpare. Ganska ofta köper en köpare in sig i den av säljaren beställda besiktningen. På så vis kan besiktningsmannen fakturera samma tjänst två gånger och på så vis inkluderas också köparen i besiktningsmannens ansvarsförsäkring. Så brukar säljargumentet låta. Ur besiktningsmannens perspektiv är det ju onekligen en fantastisk affärsidé att kunna fakturera två gånger för samma arbete – särskilt när arbetets innehåll är skralt. För av den 20-sidiga rapport som besiktningsprotokollet normalt utgörs av är åtminstone hälften generisk skrämselpropaganda för alla upptänkliga och hart när omöjliga situationer där en viss konstruktion skulle kunna utgöra en risk. Handen på hjärtat – har någon någonsin köpt ett hus där husets grund av besiktningsmannen inte beskrivits i termer av ”riskkonstruktion”. Om besiktningsmännen verkligen tillhör samma skrå av tekniker som de som bygger husen så är det ju minst sagt häpnadsväckande att man inte redan för flera decennier sedan sett till att utföra grunden på ett sådant sätt att den inte längre kan karaktäriseras som en ”riskkonstruktion”. Allt annat tyder ju på en grav inkompetens hos byggbranschen som helhet. Eller tänk om bilbranschens besiktningsmän vid varje besiktningstillfälle varnade mig att sätta mig till rätta i bilen efter det att den passerat besiktningen med hänvisning till att den utgjorde en – riskkonstruktion. Generikan upptar minst hälften av besiktningsprotokollet och är ju sådant som är allmängods och man inte borde behöva betala en enda krona för att få sig till livs. I själva verket torde det ju bara finnas två skäl till att denna textmassa alls finns med i protokollet: Att det ser ut som att man får mer för pengarna samt att besiktningsmannen tvivlar på sin egen kompetens och genom att varna för vargen precis överallt vill friskriva sig från varje tänkbar situation där han själv skulle kunna bli skyldig att ersätta något.

Dolda fel – och öppna

Kombinerar man sedan under säljprocessen besiktningen av fastigheten med att köpa till en dolda fel-försäkring så är besiktningsmannens pengar nära nog kassaskåpssäkra. För skulle något dolt fel upptäckas – ja, då är det ju säljarens dolda fel-försäkring man hänvisar till direkt medan man som besiktningsman bara hoppas att ingen ska överväga möjligheten att stämma denne istället i fall där det dolda inte är en rent svart-vit fråga. En vän till mig köpte för några år sedan ett hus där bottenplattan visade sig ha satt sig så att huset lutade en decimeter. Detta fel var uppenbart inte dolt, men besiktningsmannen missade sin yrkeskompetens till trots att upptäcka felet. Något ansvar för denna grava miss ville han ändå inte ta, trots att säljargumentet för denna besiktning var just att upptäcka fel som köpare inte är kompentent att upptäcka själv och att det dessutom ingick en ansvarsförsäkring mot fel i byggnaden. Argumenten för att inte ta ansvar för besiktningens miss var att felet var så uppenbart att köparna själva borde ha upptäckt felet själva. Men hur kan köpare förväntas upptäcka fel som inte ens en yrkesman upptäcker?

Ropa på vargen

När jag själv nyligen köpte ett ordinärt enplans 1960-talshus beläget i ett område där marken är helt plan varnades jag av besiktningsmannen från Eminenta om och om igen såväl i protokollet som i den muntliga genomgången för att dräneringen i trädgården var viktig att snarast göra om och att marklutningen på fem centimeter på en sträcka av två meter in mot ytterväggen var en annan stor riskfaktor. Absolut ingenting tyder på att det finns någon fuktproblematik i vare sig sockeln eller huset i övrigt. Och på min direkta fråga om det i konsekvensens namn vore bättre att köpa en kubikmeter jord och slänga upp mot ytterväggen så att jag fick till en rejäl lutning ut från fasaden fick jag ett nekande svar, som ju därmed också visade att det avgivna rådet var i grunden oprofessionellt.

Här föreligger riktigt allvarlig fara med tanke på markens fall mot huset (det vita till höger) enligt vad besiktningsmannen tycker.

Besiktningens värde är 0

Altandörren till mitt nya hus är helt skev. Dörrbladet i övre, bortre hörnet buktar ut ett par centimeter så att en enkrona får plats i glipan och sluter därmed så klart alls inte tätt oavsett vilken sorts tätningslist jag monterar. Genom springan läcker alltså värme ut hela tiden genom ett fel som helt uppenbart påverkar husets driftekonomi samtidigt som det föreligger en uppenbar risk för att det kan börja regna in i huset. Detta fel uppmärksammades inte av min besiktningsman. När jag själv så småningom upptäckte det hela och förde frågan på tal fick jag en mängd intressanta svar. Det första handlade om att man vid besiktningen alls inte går igenom hela huset utan bara gör några väl valda stickprovskontroller. Ett senare påstående handlade om att det var lätt för mig att köpa en ny dörr och ett tredje påstående hade innebörden att dörren ju sannolikt var från året då huset byggdes ”och då får man ju räkna med att det kan vara på det sättet”. Inte tillstymmelse till ursäkt för en allvarlig miss, avdrag på arvodet eller det egentligen enda renhåriga – ekonomisk ersättning för att rätta till det missade felet – har erbjudits av Eminenta. Förvisso slits saker och ting, men inget av fönstren på huset – samtliga original – har den minsta tendens till att ha slagit sig. Och med samma resonemang så vet jag inte varför besiktningsmännen överhuvudtaget behöver göra ett besök vid det objekt de ska besiktiga. Ytterligare ett naturligt steg i rationaliseringen borde ju vara att utöver de tio sidorna generika bara lägga till välkända fakta såsom att ditt hus är byggt 19XX och sålunda YY år gammalt. ”Det innebär att det mesta är slitet i lägre eller högre grad och att du ska vara beredd på att saker kan vara trasiga eller bli trasiga. Det är alltså ditt eget fel och ditt eget ansvar, oavsett vilken besiktning eller tjänst du har köpt Och så är det ju så klart på ett sätt – men då borde inte heller dessa intigheter levereras samman med en faktura. För när helheten summeras är mitt bestående intryck att besiktningsmannens främsta kompetens består i konsten att fakturera två aktörer för ett arbete han näppeligen utfört, och som han inte tar ansvar för.

Martin Ragnar

Det är propaganda – inte information!

Information blir allt viktigare i vårt moderna samhälle. Alla verksamheter måste ha sin egen informatör/kommunikatör för att känna att de finns till och kunna finna sätt att nå ut med det egna budskapet. Detta blir allt viktigare när de traditionella medierna blir både färre och mer slimmade och inte längre av eget intresse förmår bevaka omvärlden med ett kritiskt öga. Men är det verkligen information som våra organisationer levererar i detta mediala vakuum? Jag vill hävda att det rör sig om propaganda.

Nej, Goebbles må vara den person som kanske först dyker upp i tankarna när man för propaganda på tal. Men handen på hjärtat är väl all reklam definitionsmässigt att betrakta som propaganda – någon objektiv information om den nya häftiga bilen, den snygga kjolen eller den vassa jaktkniven har väl aldrig något företag ens utgett sig för att leverera där den egna produkten ställs i relation till andra och tillkortakommanden problematiseras och diskuteras. Ändå brukar avdelningen där denna propaganda fabriceras benämnas ”Informationsavdelningen”. Varför då?

Offentliga verksamheter har inte samma incitament att förvränga sanningen som privata företag i säljläge. Likafullt slukar informationsavdelningarna också i dessa organisationer allt större resurser över tid. Budskapet som ska kablas ut härifrån är så klart dels viktiga politiska beslut och ren samhällsinformation, men alltmer handlar det också om att förmedla en allmänt positiv bild av kommunen. Visst låter det harmlöst, men är det då verkligen information man sysslar med?

När de statliga aktörerna Swedavia respektive Trafikverket ska informera mig som resenär om varför ett flyg eller ett tåg inte är där det borde vara så är standardfraser ”Delayed due to late incoming aircraft” respektive upprepade hänvisningar om att tåget kommer att avgå på utsatt tid, vilket några minuter efter utsatt tid ändras till en annan tid som inte heller håller o.s.v. Ett sent inkommet flyg är ju inte en grundorsak. Grundorsaker till en försening kan däremot vara t.ex. tekniskt fel på flygplanet, sjabbel i flygledartornet, personal som försovit sig, dimma etc. Faktum är att jag visst hört förklaringen om tekniskt fel några gånger och även dimman har förts på tal – däremot inte en enda gång sjabblet i tornet eller personalen som försovit sig. Är detta för att det A. Aldrig sker och aldrig skett – eller B. För att det vore pinsamt att erkänna att det är dessa mänskliga tillkortakommanden som förorsakat förseningen? Jag gissar på det senare, men tvingas då också konstatera att ”Due to late incoming aircraft” därmed också kvalificerat sig in på propagandalistan på tryggt avstånd från den neutrala informationen. Samma sak gäller så klart när Storstockholms Lokaltrafik (SL) hävdar det rimliga i att helt ställa in tågtrafiken på delar av Roslagsbanan ännu tre dagar efter ett stort snöfall eller hävdar att tågen på en annan delsträcka av Roslagsbanan är inställda p.g.a. framkomlighetsproblem samtidigt som andra tåg som kör hela denna delsträcka, men dessutom ett par stationer till samtidigt rullar som vanligt. Då är faktiskt informationen fjärran.

Vad jag vill ha sagt med detta? Vi människor uppfinner ord för att kunna uttrycka oss specifikt om något så att alla förstår. Ett ord vi gemensamt uppfunnit är ordet ”Information” som lär skola betyda att man på ett värdeneutralt sätt redogör för olika sakförhållanden för andra medmänniskor. Som vi ovan konstaterat blir det alltmer sällsynt att vare sig privata företag eller offentliga aktörer ägnar sig åt någon dylik neutral informationsförmedling utan att nära nog alla samhällsaktörer vill färga sitt budskap på ett eller annat sätt så att det förment framställer den egna organisationen i bättre dager eller åtminstone räddar ansiktet på den. Då är det de facto propaganda det handlar om – eller i fallet SL ovan t.o.m. om desinformation eftersom budskapen åtminstone delvis var uppenbart felaktiga. Uppenbara felaktigheter borde ärligen inte kommuniceras alls. Har man så dålig koll på läget så finns det bara förlorare i att kommunicera det rent felaktiga. Därmed borde vägen ligga vidöppen för att döpa om alla informationsavdelningar därute till deras rättvisande namn – Propagandaavdelningen – så att ordet information kan räddas kvar med sin ursprungliga betydelse. Detta neutrala ord lär behövas allt mer för varje dag som går i ett alltmer kommersialiserat och magert medielandskap för att beskriva verkliga fakta när alternativa diton tränger sig på.

Röka på på Arlanda – eller ta tag i problemen?

Flygtrafiken ökar lavinartat samtidigt som just flyget är ett särdeles klimat-osmart alternativ för transporter i de flesta fall. Likafullt fortsätter flyget att ha en air av exklusivitet över sig som få andra transportslag har. Tar man bussen, tåget eller färjan kan det förvisso vara förenat med både trevliga upplevelser, lugn miljö, vackra vyer och god mat – men väldigt sällan förmedlas en känsla av exklusivitet. Och denna flygets exklusivitet understöds ekonomiskt av svenska staten. Det är faktiskt inte rimligt.

Har du funderat på att röka på, knivskära en medmänniska eller begå ett kortbedrägeri? Förhoppningsvis inte – och skulle du ändå drista dig till att göra det är det min förhoppning att du blir ställd inför rätta fortare än kvickt och dömd enligt rättsstatens principer. Om du vill strunta i att betala skatt då? Nej, det går så klart inte heller utan att försöka skyla över det du håller på med. Fast på ett ställe går det alldeles utmärkt! Om du har passerat passkontrollen på en internationell flygplats i Sverige – ja, då behöver du inte längre betala skatt på alkohol, cigaretter, godis och allsköns andra varor. ”Du är ju inte längre i Sverige då”, brukar argumentet lyda, ”och då gäller ju inte lagarna längre”. Det är ju ett kvasiargument av Guds nåde. Alla förstår ju att man fortfarande visst är i Sverige – och att alla andra brott utom detta att strunta i att betala skatt skulle vara grund för en rättsprocess i svensk domstol ögona böj. Så hur var vi hamnat i detta antiintellektuella träsk av dumhet?

Jag vet inte, men jag spekulerar kring att taxfree-försäljning en gång i världen skulle ses som en lyx få förunnade och få var verkligen de som hade råd att ta flyget till utlandet. Och vid den tiden var klimathotet en icke-fråga samtidigt som statens ekonomi gick som tåget. Nu är förhållandena annorlunda. Hävdvunna privilegier i alla branscher har sedan länge städats undan. Det finns ett seriöst och metodiskt statligt arbete med att minska klimatpåverkan samtidigt som till sist och äntligen också börjat inkludera en taxering av flygresandet. Nu är det hög tid att ta nästa steg – erkänn att taxfree-försäljningen på flygplatserna är ett feltänk, en anomali, ett juridiskt korthus – och avskaffa den snarast!

Martin Ragnar

Öppet brev till ArlaFoods angående Boxholms mejeri och Gräddost

Boxholms mejeri ska läggas ned. Det har ägaren ArlaFoods bestämt. Tillverkningen av mejeriets profilprodukt – Boxholm Gräddost – ska flyttas till ArlaFoods anläggning i Östersund. Osttillverkningen blir lite rationellare och konkurrenskraften ökar också den en smula.

Ja, det är gissningsvis tankesättet bakom beslutet. Och det tankesättet stämmer alldeles utmärkt när det gäller industriproduktion av utbytbara komponenter. Handlar det om bulkprodukter såsom diskmedel, mjölkpulver eller vägsalt så är konkurrenskraft i form av ett särskilt lågt pris sannolikt det enda som spelar roll i konsumentledet. Lite miljömässighet också så klart. Men ost är inte en bulkprodukt. Eller rättare sagt – så länge man som tillverkare betraktar ost som en bulkprodukt så kan man vara helt säker på att produktionen alltid kommer att vara billigare någon annanstans än i Sverige. Därför är det ett välkänt koncept för långsiktigt affärsmisslyckande att satsa på tillverkning av just sådana identitetslösa bulkprodukter i Sverige så länge man inte har något oerhört gott skäl till det. Ett sådant skäl gällande bulkprodukten järnmalm är t.ex. Kirunagruvans malms oerhört höga och rena järninnehåll. Något sådant oerhört gott skäl har ArlaFoods inte till att tillverka mjölkpulver av stora delar av den svenska mjölkproduktionen för försäljning i huvudsakligen Kina. Det må ha funnits ett förmånligt tidsfönster för denna produkt, men långsiktigt är denna tillverkning dömd att bli förlustbringande.

Ost är en kulturprodukt

Annat är det med osten. För ost är en kulturprodukt. Även här gäller självklart att tillverkningen ska vara rationell, men överordnat rationaliteten är i fallet ost kulturhistorien. För handen på hjärtat – skulle du verkligen i valet mellan Västerbottensost (tillverkad av Norrmejerier) från Burträsk och en hypotetisk Västerbottensost från Bordeaux i Frankrike och 10 kr billigare per kilogram välja den franska repliken? Jag gissar att svaret är nej på den frågan. Men helt självklart är det kanske inte för andra produkter. I fallet Västerbottensost har Norrmejerier investerat kraftfullt i marknadsföringsåtgärder genom åren och berättat om ostens ursprung, betonat dess unika smak och betonat kopplingen till platsen där den tillverkas. Därmed har osten idag inte bara en objektivt skönjbar sensorisk unikitet, utan smakupplevelsen blir ännu starkare av vår koppling till den ”exotiska” orten Burträsk. Svecia-osten har en lika spännande kulturhistoria som Västerbottensosten, men med ursprung i Nyköping istället för i Burträsk. Här har dock de storskaliga tillverkarna av nämnda ost (ArlaFoods, Skånemejerier och Falköpings mejeri) ostens enligt EU-systemet skyddade geografiska beteckning (SGB) till trots gjort absolut noll för att marknadsföra ostens ursprung, beskriva dess smak och koppla ostens kvaliteter till dess geografiska ursprung. Sannolikt är det också därför som Svecia-ost vid samma lagringstid som Västerbottensost säljs till ett pris som kanske är 65 % av det som Västerbottensostens betingar. Och det är också skillnaden mellan en ost som har 1 % marknadsandel idag från att för 60 år sedan ha haft över 50 % marknadsandel (Svecia) och en ost där mejeriet nyligen dubblerat sin produktion och där man nu satsar på export (Västerbottensost).

Gräddosten föddes i Boxholm

När det gäller Gräddost så föddes den i Boxholm. Den finns omnämnd redan 1895, men i sin moderna tappning såg den dagens ljus år 1952. Mottagandet i konsumentledet var explosivt och Gräddosten spred sig som en löpeld över Sverige. Små mejerier som kämpade med lönsamheten omfamnade direkt den småskaliga och smakrika Gräddosten som kan uppfattas som en vidareutveckling av Hushållsosten och inom ett par år så tillverkades den från Skåne till Tärnaby i norr. Men originalet var alltid den som gjordes i Boxholm. Så försvann mejerierna ett efter ett. Åseda levde längst av dessa och lyckades bli så pass förknippat med Gräddosten att ArlaFoods började tillverka gräddost i Danmark under namnet Åseda. Jo, Tine mejeri i Norge tillverkar faktiskt ännu Gräddost efter det Boxholmska receptet och benämner den också just Gräddost, trots att grädde ju på norska heter rømme. Återstår då Gräddostens vagga – Boxholm – som så länge mejeriet var i enskild ägo höll fanan högt. Sedan ArlaFoods övertagande har Gräddosten behandlats med samma totala frånvaro av marknadsföring som Svecia-osten. I båda fallen rör det sig om ett bulkproduktstänkande. Och så betraktat är beslutet att flytta tillverkningen till Östersund rationellt. Och det kommer på samma sätt att vara rationellt att lägga ned tillverkningen av Gräddost helt inom fem år om man fortsätter att betrakta Gräddosten som en bulkprodukt. När Arlas mejeri i Klintehamn på Gotland vann bronsmedalj i ost-VM i Wisconsin sommaren 1990 med Koggost råkade det vara just samma dag som Arlas ledning fattade beslut om mejeriets nedläggning. Tillverkningen av Koggost flyttades från Klintehamn till Gällstad i Västergötland där den sedan förde en tynande tillvaro i några år innan produktionen helt lades ned 1996.

Låt kampen för Boxholm och Gräddosten bli vändpunkten för den svenska ostkulturen

Jo, vill man tillverka bulkprodukter rationellt så är det smart att betona enfalden. Men låt oss i så fall slå samman alla svenska ostsorter till en enda och kalla den ”Svensk ost” och så tillverkar vi den på ett enda stort mejeri. Gör vi så kan vi vara absolut säkra på rationell produktion och minst lika säkra på att marknadsandelen på svensk ost sjunker som en sten. Inom färskvarusortimentet av mejeridisken har utvecklingen sedan 1970 inneburit en formlig explosion av mångfald av eko, smaksättningar, nya syrningar etc. Inom den del av ostdisken som är tillverkad i Sverige har precis motsatsen skett så länge vi betraktar de stora och traditionella mejeriföretagen: Här har ett enfaldens korståg ägt rum under formidabel ledning av Arla/ArlaFoods. Striden om Boxholms mejeri borde bli vändpunkten på detta och starten på en pånyttfödelse av den svenska osten. För det finns enorma mervärden att realisera rörande svensk hårdost. Sverige är det land i världen som har flest olika hårdostsorter, konstaterade den franske författaren Christiane Plume redan 1970. Så låt oss börja slå mynt av detta. Låt oss börja berätta om ursprung, smak och kopplingen till geografi. Och låt Boxholms mejeri och dess Gräddost bli symbolen för denna vändning! Tänk om ArlaFoods!

Martin Ragnar, författare till boken ”Svensk Ostkultur i recept och formspråk” (Carlsson Bokförlag 2013), grundare av och sekreterare i Kålrotsakademien för främjande av den svenska matens kulturarv samt utbildare i svensk ostkultur på Restaurangakademin i Stockholm och på Eldrimners nationella centrum för mathantverk i Östersund.

Hög tid för persontåg Edsbyn-Söderhamn

Hösten 2018 är upprustningen av järnvägen Kilafors-Söderhamn klar. Då finns en modern elektrifierad järnväg att tillgå. Trafikverkets rustning av banan är gjord med avsikt att leda om godståg från Ostkustbanan till inlandet. Men upprustningen innebär också att andra perspektiv öppnas. Hög tid därför att fånga upp dessa. Fram till 1971 kunde man åka persontåg mellan Kilafors och Söderhamn. När banan lades ned för persontrafik var Sverige besjälat av en utveckling mot ett samhälle byggt på bilen. Klimathot, trängsel – och icke att förakta – bekväm och högkvalitativ kollektivtrafik var ännu inte på någons agenda. Men tiderna förändras som bekant. För 20-talet år sedan började länstrafikbolagen runt om i landet på allvar få upp ögonen för järnvägens företräden och idag önskar man på många håll att järnvägar inte lagts ned och rivits upp, utan funnits kvar. För om de finns kvar så kan man ju också starta persontrafik igen när nu tiderna är andra. Det ställer så klart krav på att järnvägen har en tillräckligt god standard för att möjliggöra trafik av god kvalitet och så är det inte överallt. Sträckan Edsbyn-Bollnäs som ju går genom tätt befolkade bygder är ett bra exempel på sträcka där Trafikverket varit minst sagt lomhörd för vart åt utvecklingen är på väg och där spåret idag inte används. Här skulle självklart en upprustning och elektrifiering vara viktig. Och då kommer jag till själva poängen: När en sådan investering är gjort skulle man alltså kunna köra snabba och moderna X-trafiktåg på sträckan Edsbyn-Bollnäs-Kilafors-Söderhamn och därmed skapa flöden inte bara in mot Gävle utan också på andra ledder genom Hälsingland. Man skulle öppna upp en stor del av länet för pendling, boende och affärsutveckling. Det tar säkert några år av lobbyarbete att övertyga Trafikverket om investeringen i Edsbyn-Bollnäs, så som ett första steg föreslår jag att X-trafik nu börjar planera för persontrafik Bollnäs-Kilafors-Söderhamn – för det är både fullt möjligt och fullt realistiskt.