månadsarkiv: maj 2014

”Europatanken” och Jugoslavien

Artikel publicerad i Internationella Studier 3/2004

Bakgrund

Jakub Swiecicki ställer sig retoriskt frågan ”Reträtt från Europa?” i en kommentar i IS 2/2004 apropå den just genomförda östutvidgningen av EU. Att Swiecicki härvidlag väljer att blanda ihop EU med den geografiska kontinenten Europa är lika tidstypiskt som retoriskt träffsäkert. I Swiecickis värld är EU:s bärande idé, ”den om europeisk integration som hinder mot krig”, inte blott en idé utan en absolut sanning. All tveksamhet inför denna s.k. ”Europatanke” blir då genast ett bevis på bristande solidaritet och vad Swiecicki benämner ”välfärdsnationalism”. EU:s roll i dagens Europa är emellertid betydligt mer mångfacetterad än Swiecicki vill se. Är det t.ex. verkligen så att freden säkras i Europa om välfärdgränsen går mellan Polen och Vitryssland, Rumänien och Moldova istället för mellan Polen och Tyskland, Österrike och Slovakien? För polacken må det tyckas så, men näppeligen för vitryssen.

Den fråga jag vill belysa i denna studie är huruvida ekonomisk integration (i form av dagens EU) verkligen utgör ett hinder mot krig. Ett sätt att analysera frågan är att söka en historisk referens till EU, så nära som möjligt i såväl tid som rum.

EU och Jugoslavien – relevant jämförelse

Är det relevant att jämföra Europeiska Unionen och Jugoslavien? Och är det relevant att göra så givet att EU är en union tillskapad just för att genom ekonomisk integration förhindra krig? Om EU:s föregångare Kol- och stålunionen bildades 1951 som ett försök att genom en ekonomisk sammanflätning av de historiska antagonisterna Tyskland och Frankrike förhindra framtida krig dessa stater emellan, så kan definitivt detsamma sägas om bildandet av Jugoslavien under Titos ledning. Här hade krig och oförrätter folken emellan pågått länge och SHS-staten var efter kriget helt död. Härur sprang Titos insikt om att skapa en sammanhållen sydslavisk stat där historiska antagonister skulle leva sida vid sida och fred säkras genom ekonomisk integration. Under de första åren av den nya staten kom Stalin att starkt påverka den förda politiken, varför med fördel som startpunkt för denna studie istället året 1952 användas. Intressant nog var det i båda fallen sex stater som ingick i federationen/unionen. Det historiska hatet och oförrätterna Jugoslaviens folk emellan, särskilt mellan serber och kroater, är på intet sätt mindre än det mellan tyskar och fransmän och går också mycket långt tillbaka i historien. Från startåret och framåt finns skillnader mellan EU och Jugoslavien i den mening att medan EU:s centralmakt alltmer stärks på bekostnad av medlemsstaternas, så var utvecklingen den motsatta i Jugoslavien.

Nord och Syd

Jugoslaviens rikedomar var ojämnt fördelade med ett rikt nord och ett fattigt syd och liksom i dagens EU fanns därför fonder som gjorde fördelningspolitiska insatser för att bygga upp det fattigare syd med medel från nord. Nettobidragsgivare i Jugoslavien blev sålunda främst Slovenien och Kroatien, medan Makedonien och Montenegro hörde till de delrepubliker som fick del av det ekonomiska stödet. I EU är det Tyskland, men också Sverige och Holland i nord som pumpar in pengar i det förut fattiga syd, Spanien, Portugal och Grekland. Efter Titos död organiserades Jugoslaviens ledning i form av ett presidentråd. Här satt en representant från var och en av de sex delrepublikerna samt en från var och en av de två autonoma provinserna inom Serbien, Vojvodina samt Kosovo och Metohija. Mellan dessa åtta personer roterade nu ordförandeskapet i presidentrådet en gång i halvåret. Roterande ordförandeskap en gång i halvåret råkar vara precis samma modell som EU leds efter.

Fördelningspolitik styrd med demokratiskt underskott

Dagens EU sägs ofta lida av ett demokratiskt underskott, vilket är ännu en parallell till Jugoslavien, där folkets möjlighet att tycka till om Titos roll som ledare var ungefär lika stor som EU:s medborgares om Romano Prodis eller nu José Durão Barrosos.

Att bidra ekonomiskt till att franska revolutionens slagord uppfylls är inte svårt att finna folkligt stöd för, var det inte i Jugoslavien och inte heller i EU:s föregångare. Det blir ett problem först den dag bidragsapparatens byråkrati växt till sådana proportioner att den i sig förbrukar en väsentlig del av resurserna, och det samtidigt som möjligheten för den enskilde att påverka detta missförhållande kringskärs av det demokratiska underskottet i unionen/federationen. Detta var i praktiken en av de direkta orsakerna till Sloveniens och Kroatiens självständighetsdeklarationer 1992. Parallellen till EU ligger i den nyss genomförda östutvidgningen och de nya EU-staternas kostbara inlemmande i bl.a. EU:s av alla svenska bedömare huvudlösa bidragsjordbrukssystem. Jakub Swiecicki kallar detta ”välfärdsnationalism”. Min tolkning är att det handlar om en sund ekonomisk insikt om att pengar inte är självgenererande och att resurserna är begränsade, varför man vill se verklig nytta med satsade medel istället för en enorm EU-byråkrati med ett ännu enormare budgetsvinn innan man är beredd att dränera den egna börsen än mer.

Framväxten av en EU-etnicitet – indikator på fredstankens bärighet

Inom Jugoslavien talade en överväldigande majoritet ett sydslaviskt språk som gjorde kommunikation inom unionen oproblematisk. Inom EU är den språkliga mångfalden av en helt annan dimension. Inom Jugoslavien fanns en gemensam valuta. Trots språklikheten, trots fred och trots ekonomiska bidrag från nord till syd, gick det trögt med att få en jugoslavisk mentalitet att slå rot på bekostnad av de nationella serbiska, kroatiska etc. Det fanns dock en process i denna riktning. Fr.o.m. folkräkningen 1961 fanns ”jugoslavisk” etnicitet rapporterad, 1,7 procent av invånarna den gången, 5,4 procent år 1981 och 3,0 sista gången 1991. Siffrorna må vara låga, men det får hållas för osannolikt att en liknande mätning inom dagens EU, skulle resultera i att en högre procentandel av befolkningen skulle definiera sin etnicitet som ”EU-medborgare” snarare än som ”fransman”, ”polack” eller ”svensk”. Det tar tid att ändra den etniska självdefinitionen. Samtidigt torde just denna kunna tjäna som en god indikator på ”Europatankens” uppfyllande och det är väl också så Swiecicki tänker sig saken.

Tolv år efter Titos död bröt inbördeskrig ut i Jugoslavien. Där är vi inte i EU. Frågan är om vi är på väg ditåt eller är freden säkrare än förut?

Positiv tolkning

Om vi väljer att tro på ”Europatanken” säger oss det jugoslaviska exemplet att vi bör akta oss för att demokratisera EU, då vi i så fall riskerar att få oönskade effekter av i form av en större politisk spänning. Tydliga tecken på en sådan är förresten framväxten av den starka EU-skepsis, som manifesterades runt om i EU i samband med Europaparlamentsvalet i juni 2004. Om målet är att värna freden borde motreaktionen från politikerhåll, med undvikandet av krig som huvudmål, inte bli att driva på EU i riktning mot en ökad demokratisering, utan tvärtom istället snarast överväga att t.ex. avskaffa Europaparlamentet. Det kan synas vara en paradox, men få saker torde kunna uppväcka så mycken frustration som att ge människor illusionen av att kunna påverka, när de i själva verket inte kan det och att bli påminda om detta med regelbundna mellanrum är därmed faktiskt ett sätt att skapa spänningar. Frågan är om denna insikt finns hos EU:s styrande och om de orkar/vill/kan stå emot folkligt tryck för demokratisering. En risk med en vidareutveckling i centralistisk riktning är emellertid att ett ökande demokratiskt underskott minskar unionens legitimitet i folkets ögon. Då uppstår nya spänningar som långsiktigt kan vara väl så farliga som de som man samtidigt löst.

Med denna förklaringsmodell följer också logiskt en omvärdering av Titos Jugoslavien. I historieskrivningen kring Jugoslavien brukar det heta att Tito ”lade locket på” och förkvävde de folkliga yttringarna, som först i och med de första fria och demokratiska valen år 1990 fick komma upp till ytan. Resultatet av valen blev i sig startskottet till krigen som följde. En möjlig tolkning av detta förhållande är att invånarna i Jugoslavien inte var redo för en större demokrati eftersom denna riskerade leda till krig. I retrospektiv torde ett, av ett demokratiskt underskott lidande, enat Jugoslavien ha varit en betydligt bättre politisk lösning än Balkankrigens många hundratusentals döda och skadade människor, uppblossande etniskt hat och därtill ekonomisk ruin.

Negativ tolkning

Om vi istället väljer att inte tro på ”Europatanken”, dyker nya frågor upp. Var Titos Jugoslavien dödsdömt från första början genom själva sin konstruktion? Att finna stöd för gränsöverskridande samarbete och grannsämja torde ofta vara lätt, men förefaller förutsätta en trygg bas i en nationell suveränitet. Här tycks element som egen valuta och att landets högsta ledning står över unionens/federationens vara viktiga förutsättningar. Dagens EU är på pappret en union av självständiga stater, men de facto något mycket mer, med gemensam valuta och överstatlig beslutanderätt på många områden. EU liknar därmed Jugoslavien efter Tito men före krigen, tiden 1980–1990, den tid som blev en brytningstid. Intressant är att Slovenien följt av Kroatien är de av Jugoslaviens f.d. delrepubliker som ivrigast velat komma med i EU. Detta trots att det var just dessa som var ivrigast att ta sig ur Jugoslavien. Den gången var indignation över dryga ekonomiska bidrag till federationen en viktig drivkraft bakom utträdet. Nu torde insikten om att man själv står på mottagarsidan vara en lika stark drivkraft till önskan om att vara med i EU. Är det alltså så att ekonomisk integration som medel mot krig bara är intressant när den samtidigt leder till ekonomiska bidrag till den egna staten? Jakub Swiecicki klagar över svensk ”välfärdsnationalism” vis à vi de nya centraleuropeiska medlemmarna i EU i sin kommentar i IS 2/2004. Frågan måste dock ställas om hur det förhåller sig med den centraleuropeiska motsvarigheten? Det hade varit befriande att läsa Jakub Swiecickis analys av denna fråga i nästa nummer av Internationella Studier.

Avslutning

Slutligen, om man väljer den positiva tolkningen av “Europatanken” så torde det tydligt framgå av denna analys att Titos Jugoslavien måste omvärderas. Väljer man den negativa tolkningen istället är en omvärdering likväl på sin plats. För i det Jugoslaviska exemplet fanns inte ens möjligheten till etniskt definierade suveräna statsbildningar utan föregående omfattande etnisk rensning, såsom 1990-talets krig så tydligt visade. Mot denna bakgrund synes Titos väg ha varit den enda möjliga, och undvikandet av krig under nära 50 år blir därmed en än mer beundransvärd prestation. Tragedin ligger så klart i det att freden inte fick bestå längre.

Staterna inom EU är emellertid privilegierade relativt Jugoslaviens delrepubliker i det man i de flesta fall numera har att göra med etniskt någorlunda väldefinierade stater som därmed har två valmöjligheter. Man kan välja ekonomisk integration med andra länder under ett EU-styre lidande av demokratiskt underskott. Men man kan också välja ett mellanstatligt samarbete utan överstatliga undertoner och vara solidarisk med länder som lider betydligt större ekonomisk nöd än de i Sydeuropa. I syfte att säkra demokratin torde den senare modellen vara att föredra. I syfte att säkra freden är frågan, som denna analys givit vid handen, komplex. Det jugoslaviska exemplet visar i alla fall att gemensam valuta, gemensam ledning, roterande ordförandeskap, ekonomisk integration, en begynnande etnisk sammansmältning och ett snarlikt språk inte är faktorer som ens tillsammans utgör någon garant för att kriget hålls på avstånd. Kanske är det denna insikt som ligger till grund för välgrundad svensk EU-skepsis?

Martin Ragnar

Öppet brev till min handlare

Jag vill förbättra världen och behöver din hjälp

Jag vill förbättra världen. Mycket ansvar faller på mig själv ifråga om val av livsstil och ansvar att ta reda på fakta. Men allt förmår jag inte göra själv. För att kunna vara en medveten konsument behöver jag hjälp av Dig som handlare. Så nu hoppas jag att Du vill förbättra världen tillsammans med mig! Jag vill att vi hjälps åt att göra det lätt för kunden att välja produkter som bidrar till en hållbar utveckling. Det kan faktiskt vara ganska lätt!

Sammanfattningsvis vill jag säga:

  1. Märk produkter som är tillverkade på ett ohållbart sätt
  2. Ta bort produkter som är framställda i strid med svensk lagstiftning
  3. Undervisa mig som kund om hur produkterna framställts
  4. Undervisa mig som kund om vad som kännetecknar en hög kvalitet på en produkt, så att jag blir angelägen om att satsa på kvalitet och villig att betala ett högre pris

Så här tänker jag:

Märk produkter som är tillverkade på ett ohållbart sätt

En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. För att detta ska vara möjligt krävs att hänsyn tas till såväl ekologiska aspekter som till sociala och ekonomiska. Jag känner mig rimligt övertygad om att produkter som i sin helhet framställts i Sverige tar tillräcklig hänsyn till de sociala och ekonomiska dimensionerna. Däremot framställs många produkter i Sverige på ett icke-ekologiskt sätt. Produkter framställda utanför Sverige, t.ex. (omärkta) bananer från Sydamerika, framställs ofta med hänsyn endast tagen till den ekonomiska dimensionen. I min värld har jag ett långsiktigt perspektiv på tillvaron och då är det bara produkter som framställs på ett ur alla tre dimensionerna hållbart vis. Även om det inte är olagligt att sälja andra produkter, så tycker jag att jag som konsument bör göras medveten om att ett köp av sådana produkter är ett bidrag till en ohållbar utveckling. Och kostnaderna för att ta fram denna varningsinformation bör belasta dessa ohållbart framställda produkter, så att det är den som gör fel som får ta kostnaderna för information och märkning istället för tvärtom. Därför vill jag att Du i Din butik börjar skylta på ett sådant sätt att de ekologiska fair-trade-bananerna uppfattas som ”standard” av konsumenten, medan de bananer som framställts med bekämpningsmedel och på ett sätt som gjort att bönderna inte kunnat leva ett drägligt liv märks upp med just denna information. Detta gäller givetvis inte bara bananerna, utan alla livsmedel. För köttprodukter är det alltså de ekologiska produkterna som är standarden, medan Du sätter upp en skylt för att berätta om att de andra köttprodukterna framställts av djur som haft det dåligt och ätit foder från besprutade åkrar. Ja, Du förstår säkert hur jag tänker. Principerna för vad som är rätt och fel är inte svåra att förklara om det ges ett rättvist utrymme.

Ta bort produkter som är framställda i strid med svensk lagstiftning

Svensk djurskyddslagstiftning är på många områden tuffare än omvärldens. Detta gör att svenskproducerat kött har svårt att hävda sig i priskonkurrensen med kött från andra delar av världen, inklusive sådant från grannländer som Danmark. Även om det inte är olagligt att sälja sådant importkött i Sverige så är det omoraliskt. Därför vill jag be Dig att helt sluta sälja utländskt kött, så länge du inte är säker på att detta producerats på samma nivå som den svenska djurskyddslagstiftningen anger. Jo, det finns sånt kött från andra länder också, det handen på hjärtat är det nog inte utländskt kött av just den kvaliteten som Du sålt mest i Din butik. Naturbeteskött som är ekomärkt är alltid bättre än kött från djur som bara äter kraftfoder och står inne.

Undervisa mig som kund om hur produkterna framställts

Den andel av befolkningen som arbetar med jordbruk och livsmedelsproduktion har i Sverige minskat från över 90 % till under 5 % på de senaste 150 åren. Det gör att väldigt få människor idag vet hur grönsakerna odlas, hur husdjuren lever och dör och hur produkterna tillverkas. Att skaffa sig generella kunskaper om detta ligger på den enskilde att göra, men i affären är det ofta svårt att få fram den specifika informationen om t.ex. hur hönorna som värpt de olika äggen haft det, hur grisarnas liv och död sett ut innan de blev korv, färs, filé och gratäng och hur mjölkkorna levt med sina kalvar innan deras mjölk blev till yoghurt, smör och ost. Ord som ”frigående”, ”sprätt”, ”majs-” etc. säger den genomsnittlige konsumenten väldigt lite om detta. Här behövs bilder för att förklara. Jag vill att Du sätter upp realistiska bilder från djurens liv i anslutning till respektive produkt. Skylten kanske skulle kunna innehålla info om pris, kilopris, tillverkare, ursprungsland följt av tre bilder: djurets liv som ungt, djurets liv som vuxet/före slakt samt djuret under slakt.

Undervisa mig som kund om vad som kännetecknar en hög kvalitet på en produkt

Den bästa glödlampan är inte den som har störst effekt – däremot förbrukar den mest el. Detta börjar jag och andra konsumenter så sakteliga ta till oss när nu glödlampan ersätts med lysrörslampor och LED-lampor. Givetvis är det ljusstyrkan som är det intressanta (och effekt för att nå denna ljusstyrka). Det borde ha varit självklart att kommunicera kvalitet i form av glödlampors ljusstyrka sedan glödlampan uppfanns, men bättre sent än aldrig. När jag som konsument förstår vad kvalitet är blir det också lätt för mig att göra smarta val utifrån hållbarhetsperspektiv. För kvaliteten hos toalettpapper är inte vithet eller mängden tryck – utan toalettpapprets våtstyrka. Kvaliteten hos en banan är den rika smaken som fullmogen istället för den bittra som grön. Kvaliteten hos tandkräm är att den förmår bistå i att avlägsna karies – inte att den smakar mint eller gör tänderna vita och kvaliteten hos en färdiglasagne att den är lagad av råvaror av hög kvalitet och utan sådana tillsatser som jag själv inte skulle använda om jag lagade den hemma i köket.

Hur göra?

Jag vill att Du svarar mig på detta brev och berättar hur Du tänker gå vidare med att hjälpa mig att förbättra världen. Somligt är lättare och snabbare att göra än annat. Det viktigaste för mig är att Du vill vara med och att Du är beredd att börja. Tillsammans ska vi förbättra världen!

Öppet brev till SJ om järnvägstrafikens utveckling

Hur svårt kan det va SJ?

Jag är en flitig tågresenär såväl som privatperson som affärsresenär. För några år sedan hade jag årskort på SJ och sen flera år har jag svart kort i SJ:s Prio-system, vilket innebär att jag bör tillhöra de mest flitiga tågresenärerna. Lägg därtill ett stort intresse för järnvägens roll för samhällsutvecklingen historiskt såväl som idag och en klimatpolitisk insikt om den centrala roll järnvägen med nödvändighet måste inta i framtidens transportsystem så innebär det att järnvägens utveckling är något jag verkligen brinner för, funderar över och vill bidra till att snabba på. Jo, det finns massor att säga om själva infrastrukturen, om Trafikverkets förslag till nedläggningar av järnvägar, om rivningar av sidospår, om bristande banunderhåll, om Trafikverkets fullständiga bortseende från klimatutsläppen i planeringen för framtidens transportsystem. Det finns också mycket att säga om den allmänna frånvaro av diskussioner om reellt nya järnvägsprojekt, såsom en Sydostkustbana Linköping–Västervik–Oskarshamn–Kalmar–Karlskrona, Nobelbanan Örebro–Karlskoga–Karlstad, Nordvästkustbanan Göteborg–Strömstad–Oslo etc. som råder i samhället. Men det får vänta till en annan artikel. Detta öppna brev till SJ handlar istället enbart om tågen som rullar på infrastrukturen – dagens infrastruktur. Därmed är också frågan en fråga för framförallt SJ, men också övriga tågtrafikoperatörer att ta till sig.

Att få sitta i färdriktningen

Nära nog varje gång jag åker tåg hör jag människor klaga över att hälften av sätena i de flesta tåg är placerade så att personen får sitta med ryggen i färdriktningen. Detta upplevs alltså problematiskt av många, för alltifrån komfortskäl till aspekter på mervärden som utsikt etc. En jämförelse med andra kollektiva trafikslag som buss och flyg ger vid handen att man bara ytterst sällan sitter med ryggen i färdriktningen i dessa trafikslag. ”Men tåget byter ju färdriktning – så det måste bli så här”, kanske du invänder. Faktum är att man på de japanska snabbtågen Shinkansen sedan introduktionen på 1970-talet kunnat vända samtliga säten i hela tåget – och gör så. Samtliga passagerare åker alltså alltid i färdriktningen där. Och vissa äldre personvagnar i Sverige i drift hos t.ex. Veolia går alltjämt att vända på. Problemet är därför inte tekniskt utan handlar bara om att lyssna på vad kunden efterfrågar och handla därefter.

Att få sitta vid ett fönster

Nära nog varje gång jag åker tåg hör jag någon klaga över att de fått en fönsterplats bara på pappret, för fönstret visar sig bestå av en bit vägg som inte går att se ut genom och vad är då poängen med en fönsterplats? Det är en lång och dålig tradition Sverige har vad gäller tron att det saknar betydelse för personen som sitter innerst om huruvida denne kan titta ut genom ett fönster eller ej för vagnar i Sverige har sett ut på detta sätt mycket länge, men gör det inte alls på detta sätt i andra länder. Tanken att man skulle anpassa fönstrens storlek och placering efter sätenas storlek och placering förefaller högst rimlig och skulle innebära ytterligare ett sätt att lyssna på vad kunden efterfrågar och handla därefter.

Mat som lockar till upplevelser

Mannerströms signatur i all ära och hans kockgärning lika så, men SJ:s tolkningar av denna och andras kulinariska kreationer känns ändå unkna, dammiga och fulla av tillsatser på ett sätt som på något sätt alltid varit ur fasen med samtiden. Inte för att SAS gör det bättre, men titta på Sverigeflyg som fångar upp regionala specialiteter och gör Sverige intressant att upptäcka genom flygresan där allt inte är lika oavsett vart man åker. Tänk när SJ bjuder på en resa där också själva resan i sig blir ett mål!

Direkttåg

Visst kan kontaktledningar ramla ned och tåg spåra ur, men oftast handlar förseningar om småfel som fortplantar sig och gör att förbindelser missas. Om man befinner sig på en resa där ett byte ingår innebär det ofta att bytestiden förlängs betydligt mycket mer än förseningen som sådan. Och vem älskar regn på perrongen i Hallsberg eller en utkyld gångbro i Hässleholm? Men dessa och andra upplevelser de flesta av oss gärna avstår från skulle till stor del kunna undvikas om fler tåg gick längre sträckor. Istället för Mjölby–Hallsberg skulle man ju t.ex. kunna köra Jönköping–Nässjö–Örebro, istället för Borås–Varberg skulle man kunna köra Borås–Varberg–Helsingborg och istället för Gävle–Falun skulle man kunna köra Uppsala–Gävle–Falun–Karlstad. Inte så att alla byten försvinner på detta sätt, men många skulle kunna undvikas.

Nattågets konkurrensfördel – tänk hotell med incheckning

En nattågstrafik som fram till tidigt 1990-tal var ganska omfattande och möjliggjorde direktresor t.ex. Malmö–Gävle, Linköping–Luleå, Kalmar–Stockholm, Köpenhamn–Oslo m.fl. har nästan helt avvecklats, men avvecklingen har skett i det tysta. Introduktionen av snabbtåg har givetvis varit av godo, men det har aldrig funnits någon naturlag som sagt att väl snabbtåg introduceras så måste nattågen läggas ned – SJ har bara agerat som om en sådan lag skulle ha funnits. Därför börjar nu nattågen mot Norrland hotas och Malmö-Stockholm lever på nåder. Men man talar inte om nattågen mer än när man hotar dem – vem tror då att någon reser med dem? Det finns också här mycket att göra för att öka attraktiviteten. Varför ska man åka nattåg och inte flyg, exemplifierat med Stockholm–Malmö? Jo, för att tåget avgår senare på kvällen än sista flyget och kommer fram tidigare än första flyget. Då funkar det inte att låta nattåget avgå Stockholm 21.15 på kvällen – det ska lämna Stockholm respektive Malmö vid 23.00, men givetvis stå inne och vara möjligt att gå ombord på från 20.00. Och att åka nattåg ska vara som att bo på hotell (sovvagn) eller vandrarhem (liggvagn). På hotell checkar man in när man kommer och blir inte väckt vid avgångstiden för biljettvisering. På hotell bor man i enkelrum om man reser själv och i dubbelrum om man reser tillsammans med någon, men ytterst sällan bokar man ett dubbelrum om man är ensam och väntar på att en främling ska komma senare på kvällen och lägga sig i sängen bredvid. Och givetvis kan man ta en dusch på rummet på ett hotell, medan dusch i korridoren duger gott på vandrarhemmet. Finska VR har köpt nya nattågsvagnar anpassade för en ny tid och opererar ett omfattande nattågssystem i hela Finland – kanske skulle VR etablera sig också i Sverige?

Med tåg till kontinenten i ett enat Europa!

Det fanns en tid för inte så väldigt länge sedan då en järnridå delade Europa i två delar. På den tiden kunde man åka direkttåg Stockholm–Moskva, Malmö–Berlin–Prag, Stockholm–Hamburg och SJ:s nytillträde generaldirektör 1988 Stig Larsson talade sig varm för byggandet av Öresundsbron som skulle möjliggöra direkta tågresor Stockholm–Paris. Så föll muren, Europa enades med Bryssel som mittpunkt, Öresundsbron blev byggd liksom några danska broar och klimatfrågan blev en ödesfråga för mänskligheten. Därmed byggdes den internationella tågtrafiken så klart samtidigt ut så att man inte bara kunde fortsätta att åka tåg internationellt som tidigare, nå Paris som Larsson lovat utan också t.ex. Frankfurt, München och Milano med direkta vagnar från både Stockholm, Göteborg och Malmö dagligen – eller hur blev det egentligen? Bortsett från Öresundstågen till Köpenhamn och Helsingør kan man idag ett par dagar i veckan under några månader om året åka tåg Malmö–Berlin med tågfärja till Sassnitz. Poängen med Öresundsbron har inte tillvaratagits för fjärrtrafiken och Europas integration har för svensk del inneburit att man åker mindre tåg till Europa än någonsin förut. Hur ser planen ut för att tänka nytt och offensivt här?

VILL SJ åka tåg in i framtiden?

Tågtrafiken måste utvecklas för framtiden. Frågan är om SJ VILL vara den som gör det eller om man fortfarande är inställd på att avveckla istället för att utveckla. Med ovanstående åtgärder och med tiden en annan syn på investeringar i nya spår så har järnvägen en guldålder att gå till mötes – men inga framgångar kommer utan ansträngning, utan att lyssna på kunder och utan att handla i linje med kundernas önskemål!