Det viktigaste först – eller en svensk tiger

Min son Emrik närmar sig så sakteliga fyra års ålder. Han går på en förskola i Haninge kommun. Jag uppfattar hans tillvaro där som väldigt harmonisk och personalen som väldigt kompetent, trevlig och bra på alla sätt. Detta är alltså på intet sätt ett inlägg för att ifrågasätta just denna förskolas verksamhet då jag tycker mig ana att precis det fenomen jag vill belysa ser likadant ut över hela vårt avlånga land.

På förskolan finns massor av bilder på olika djur. Det är så klart spännande för barnen att lära sig om dessa. Bra att skilja på t.ex. en talgoxe och en blåmes – särskilt om man nu går på en förskola som tagit sitt namn av den ena av dessa. Men problemet är just det – att jag inte ser bilderna på vare sig talgoxar eller domherrar, utan på mängder av exotiska djur som barnen högst sannolikt aldrig kommer att se i hela livet. Jo, OK en och annan giraff och zebra kan de väl få syn på om i fortfarande flyger långt om tjugo år. Men silkesapor, lejon och gorillor är ju ovanliga att få syn på t.o.m. under en safari – så varför lära sig namnet på dessa? Rimligen borde man väl prioritera att barn lär sig ord som är viktiga för just dem först och ta oviktigare ord i ett senare skede.

Det måste ju helt enkelt finnas ett vettigt skäl till att de första ord barnen normalt säger är mamma och pappa snarare än hexenuronsyra, strömavtagare och myskbock. Men rimligen borde samma resonemang ha giltighet också i nästa runda. Och när man då så småningom närmar sig djurriket och ska lära sig ord för djur som man kan tänkas behöva tala om – då borde det ju vara ett antal vanliga fåglar, daggmask, snok, kanske huggorm, räv, fälthare, skogshare, rådjur, dovhjort, kronhjort, grävling, älg och så lite fiskar som abborre, gädda, torsk, lake, id, braxen, mört m.m. som borde kännas mest angelägna – och snäcka och snigel så klart (och vad gäller detta senare så har man helt uppenbart inte alls koll eftersom alla rutinmässigt kallar djuret med ett hus på ryggen för snigel när det ju handlar om en snäcka). Men det är ju inte så det ser ut på förskolorna! När jag för dryga tio år sedan jobbade i Sydafrika en tid träffade jag en tjej och diskuterade frågan med henne. Jag berättade att alla svenska dagisbarn vet vad en giraff, flodhäst, elefant, lejon etc. är – men att de inte finns i närheten. Och när jag frågade henne om dagisbarnen i Sydafrika lärde sig att skilja älg, järv, varg, myskoxe och lo åt så skrattade hon bara åt mig och trodde jag skojade med henne också i första skedet. Men det gjorde jag ju inte.

När jag lämnade Emrik på dagis i fredags morse fick jag t.o.m. syn på en skylt på dagisväggen som jag fotograferade. Den visar alltså nio olika sorters tigrar. Med undantag för de som faktiskt kommer att bli tigerforskare så torde ingen alls behöva kunskapen om hur skilja på dessa tigrar. Men visst – all kunskap är så klart bra. Men då är jag tillbaka till där jag började – varför då inte börja med det som är mer väsentligt? Kanske lära sig skilja på de 13 olika svenska lantraserna av höns före tigrarna? Gotlandshöns, Åsbohöns, Bohusläns-Dals svarthöna och Bjurholmshöna kanske kunde vara en bra början? Vem blir först med att tänka nytt i förskolepedagogiken?

Det är vansinnigt feltänkt att riva upp en elektrifierad järnväg år 2017

I augusti i år inleddes på Trafikverkets uppdrag rivningen av den 44 km långa elektrifierade järnvägen mellan Skövde och Karlsborg i Västergötland. Persontrafiken på banan lades ned 1986 och de sista godstågen gick 2005 varefter Trafikverket stängde banan och därmed inte utförde något underhåll på den. Därmed har det inte heller varit möjligt för någon aktör att bedriva trafik på banan. Och nu tolv år senare är det alltså dags att riva upp banan. Det verkar ju rimligt – eller?

Kan elektriska järnvägstransporter vara nåt för framtiden?

Frågan om huruvida järnvägstrafik kan eller bör bedrivas hanteras av trafikoperatörerna. Vi lever i ett tidevarv där klimathotet har gjort att den regionala kollektivtrafiken i allmänhet uppvärderats avsevärt och den spårburna diton i synnerhet. I just det tidevarvet känns det rimligt att anta att det skulle kunna finnas en efterfrågan på möjligheter att köra elektriska persontåg mellan Skövde och Karlsborg – om inte här och nu och idag så åtminstone på några års sikt. Sådan trafik blir säkerligen inte företagsekonomiskt lönsam, utan skattesubventionerad – precis som all annan regional kollektivtrafik i Sverige idag är. Godstrafik? Tja om man räcker upp fingret i luften och försöker känna in vart åt framtiden lutar så torde många uppfatta att elektrifierade godstransporter har framtiden för sig – till stor del av samma klimatskäl som gör persontrafiken intressant. Men återigen är det självklart ingen garanti för att godstrafik här och nu skulle finnas om man fick trafikera järnvägen ifråga – bara att det är rimligt att tänka sig att det i värsta fall är en fråga om några år innan efterfrågan på möjligheten till godstransporter skulle uppkomma på den aktuella sträckan.

Milsvid skillnad på stängd banan och uppriven bana

Men banan är alltså stängd av Trafikverket och rivs nu upp. Skillnaden kan tyckas semantisk – inga tåg går ju ändå att köra. Men, skillnaden är i själva verket enorm. För så länge spår och kontaktledning finns kvar – om än i aldrig så dåligt och murket skick – så är steget att väcka banan till liv igen i framtiden inte omöjligt att ta. Rivs banan däremot kommer med säkerhet delar av marken att säljas och tas i anspråk för andra ändamål och en återuppbyggnad blir nästintill omöjlig. En intressant jämförelse är järnvägssträckorna mellan Linköping-Berga-Kalmar respektive Malmö-Sjöbo-Simrishamn. I båda fallen lades den sista genomgående trafiken omkring 1970. I det senare fallet revs stora delar av banan upp, medan banan i det förra fallet låg kvar (i verkligheten breddades det tidigare smalspåret som ett beredskapsarbete utan att några tåg sedan rullade på banan). När intresset för järnvägstrafik vaknade upp i början av 1990-talet tog det ett par-tre år från idé till realitet med genomgående persontåg på Linköping-Kalmar (där stora delar av sträckan Berga-Kalmar alltså inte trafikerats överhuvudtaget på 25 år). När motsvarande intresse vid samma tid dök upp för att återuppta persontrafiken på Malmö-Sjöbo-Simrishamn (sista biten Tomelilla-Simrishamn har aldrig varit nedlagd) blev det ett par utredningar, många förhoppningar, förhandlingar med Trafikverket och i nuläget en from förhoppning om att järnvägen kanske kan vara återuppbyggd omkring 2030, sisådär 40 år efter idén om att det vore smart med moderna elektriska persontåg på banan. Olikt Skövde-Karlsborg var ingen av de här nämnda banorna elektrifierade, varför steget att återuppbygga en elektrisk järnväg på Skövde-Karlsborg säkerligen skulle tarva 50 års planering och utredning innan den skulle kunna komma att realiseras.

Hur mycket efterfrågan på tåglägen krävs för att Trafikverket bygger en ny bana?

Det är helt enkelt feltänkt att riva upp järnvägar och allrahelst elektrifierade järnvägar. Trafikverket har inte – och kan inte ha – förståelse för vilka behov som en befintlig infrastruktur kan komma att tillgodose på några års eller decenniers sikt. Men vad vi med säkerhet kan slå fast är att det som idag blir en mindre kostnadspost (att riva upp järnvägen) slutgiltigt för all framtid omöjliggör klimatsmart järnvägstrafik på den aktuella sträckningen. För även om det i teorin fungerar så att operatörer lämnar in önskemål om att trafikera en viss bansträcka och Trafikverket återkommer med besked om tåglägen o.s.v. så finns det nog inte ens nån tanke hos Trafikverket på hur en ansökan om trafikering av en bansträcka som inte finns skulle hanteras av verket. Alla förstår att det inte räcker med att en godsoperatör vill köra ett godståg i veckan till en ort utan spårförbindelse för att ett spår ska byggas. Men VAD är det som krävs för att spåret ska bli byggt? Vilken efterfrågan? Och vem tar det ekonomiska ansvaret för att en stängd och riven bana som plötsligen röner nytt intresse från operatörernas sida då också återuppbyggs?

Hur kan rivningen av en elektrifierad järnväg vara Prio 1 för Trafikverket?

Jag läser Trafikverkets Regleringsbrev för 2017 och konstaterar att det rymmer ett ramanslag för ”Utveckling av statens transportinfrastruktur”, inkl. bl.a. en post för järnvägsinvesteringar samt ett annat ramanslag för ”Vidmakthållande av statens transportinfrastruktur”. Men jag finner inget anslag för upprivning av statens transportinfrastruktur – så jag undrar faktiskt var kostnaden för rivningen av järnvägen Skövde-Karlsborg bokförs. Och jag undrar hur Trafikverket i ett tidevarv av stenhård konkurrens om medel till mängder av olika angelägna satsningar resonerat när man bland dessa satsningar avsätter medel för upprivningen av den elektrifierade järnvägen mellan Skövde och Karlsborg. Finns det ett enda projekt som känns fullständigt felprioriterat år 2017 så måste det var detta.

Martin Ragnar

Stoppa ArlaFoods planerade fusion med Gefleortens mejeriförening

Den 30 juni i år meddelade företagsledningarna för Gefleortens mejeriförening och ArlaFoods att man kommit överens om att fusionera verksamheterna. Återstår gör bara Konkurrensverkets godkännande. Samma läge, fast ändå inte, stod de båda företagen inför, för 27 år sedan, sommaren 1990. Då var det en europeisering av den svenska jordbrukspolitiken som just kungjorts och som innebar att Arla planerade att fusionera dels med Gefleortens mejeriförening och dels med Ölandsmejerier. Återstod bara godkännande av Näringsfrihetsombudsmannen som på den tiden ansvarade för konkurrensfrågorna. Men även om NO godkände fusionen med Ölandsmejerier så stoppade man faktiskt fusionen med Gefleortens med hänvisning till att konkurrensen skulle bli alltför beskuren. Det var rätt agerat, men också modigt agerat. 27 år senare har mycket hänt.

Gefleortens har lagt ned sitt ysteri i Skärplinge och därmed inriktat sig på enbart k-mjölksprodukter. Svenska Arla fusionerade år 2000 med danska MD Foods och blev ArlaFoods – idag en global jätte inom mejeri. På hemmaplan har i övrigt också skett förändringar på mejerimarknaden. Sedan 1990 har mejeriföretagen Milko och NNP först fusionerats med varandra och därefter med ArlaFoods. Grådö mejeri har övergått från Milko via KF till Falköpings mejeri. Strukturrationaliseringen inom främst Arla/ArlaFoods har inneburit att hälften av de mejerier som fanns år 1990 försvunnit tills nu. ArlaFoods har också köpt såväl Boxholms Ost som affinörsföretaget Falbygdens ost. Skånemejerier har slutfört konsolideringen inom Skåne för att sedan sälja verksamheten till franska Lactalis. Ägarkoncentrationen inom svensk mejerinäring har därmed ökat påtagligt, där ArlaFoods fusion med Milko så klart utgör den största maktkoncentrationen i det nationella perspektivet.

Men också andra skeenden är viktiga att notera under de gångna 27 åren. Antalet mjölkgårdar har minskat från 25 000 till 4 000 och det som en gång var den självklara ryggraden i svensk jordbruksproduktion har blivit en svajig ryggrad med krisstämpel. Det är viktigt att notera att det är mjölkgårdarnas ekonomi som varit under extrem press under ett antal år, snarare än mejeriernas. Mejerierna har sänkt ersättningen till mjölkproducenterna på ett sådant sätt att man alltjämt kunnat gå runt, medan många mjölkgårdar slagits ut. I sig är det givetvis inget konstigt att några slutar p.g.a. ålder, storlek eller andra skäl, men den massnedläggning som skett på senare år med hänvisning till extremlåga världsmarknadspriser är också delvis skapad av de stora mejerijättarna som inte velat eller kommit sig för att lyfta fram svenska mervärden gentemot konsumenterna och därför dragit igång en negativ spiral. Intressant nog har också mjölkpriserna till gårdarna varit lägst eller bland de lägsta för ArlaFoods i jämförelse med övriga svenska mejeriföretag – trots företagets modernare anläggningar och överlägsna tillgång till de största marknaderna i Mälardalen och Västra Götaland. Det borde inte förhålla sig på det sättet och logiken är den att den svenska mjölkens mervärden snarare har kommit danska och brittiska mjölkbönder inom ArlaFoods tillgodo än de svenska.

Sedan gårdsmejerier börjat etableras från början av 1980-talet togs ett nytt och avgörande steg i utvecklingen omkring 2014. Tidigare var ost i princip det enda de nyanlagda och småskaliga gårdsmejerierna ägnade sig åt. Men från 2014 har ett stort anta gårdsmejerier med k-mjölksproduktion växt fram – många av dessa i form av moderna mejeriföretag med flera leverantörer, såsom exempelvis DalsSpira mejeri, Wermlands mejeri eller Stafva mejeri. Ännu tidigare ute med samma upplägg var Emåmejeriet i Hultsfred. Och det går bra för dessa företag. Och det av goda skäl.

När ArlaFoods gör reklam för att man genom att köpa deras mjölk bidrar till öppna svenska landskap så skorrar det något falskt i mina öron. Visst – köper jag mjölken så stämmer det, men köper jag kesellan så bidrar jag istället till öppna landskap i Tyskland. Det är givetvis viktigt det med, men framförallt för tyska konsumenter. Som boende i Stockholm är det främst landskapen i Mälardalen jag har en direkt betalningsvilja för att se ”öppna” långsiktigt, men inte med samma självklarhet landskapen i Medelpad eller Halland. Men Arla är så stort att man som konsument inte längre vet var ens pengar hamnar. Norrmejerier och Gefleortens mejeriförening har mycket lättare att på ett trovärdigt sätt tala om de öppna landskapen.

Det är också på detta sätt jag tror man ska förstå framväxten av de mjölkproducerande gårdsmejerierna. De har inget fuffens för sig och de levererar jobb och öppna landskap i ett omland som är relevant för konsumenten. Det finns det en betalningsvilja för. Därför spår jag att gårdsmejerierna går en ljus framtid till mötes. Jag tror att dessa mejeriers mervärden fortsatt är relevanta också på regional nivå, men större än så försvinner de. Men bara för att man teoretiskt har möjligheten att lyfta fram regionala mervärden så är det inte säkert att man gör det helt enkelt beroende på bristande intresse, insikt eller förmåga. I den mån Gefleortens mejeriförening uppfattar sig ha det motigt ekonomiskt är det nog helt enkelt där som skon klämmer – att man inte varit tillräckligt på tårna i att följa med marknadens förändring. Lösningen på detta är dock definitivt inte en kraftigt konkurrensbegränsande fusion med Arla och på sikt sänkta avräkningspriser till de återstående leverantörerna samtidigt som mejeriet i Gävle läggs ned inom max tio år. Lösningen heter innovation, nytänkande – och kanske nya ägare som ser möjligheterna i att utveckla och modernisera det regionala mejeriföretaget och samtidigt stå upp för någon slags mångfald och konkurrens inom Mejerisverige.

Så, för att sammanfatta:

  • Skulle ArlaFoods tvingas på knä om de inte tillåts att fusionera med Gefleortens? Självklart inte.
  • Skulle Gefleortens tvingas lägga ned om de inte tillåts fusionera med ArlaFoods? Nej, men de tvingas till nytänkande och på sikt kanske andra nya ägare – kanske i form av ett aktiebolag?
  • Skulle antalet mjölkbönder öka vid en fusion? Nej, absolut ingenting talar för det – tvärtom är sänkta ersättningar att förvänta på sikt och en ökad anonymisering av producenterna och därmed ökat inflöde av anonyma och i många fall utländska produkter som ersätter de lokalproducerade och därmed en accelererad utslagning av mjölkproducenter.

Det är angelägen att Konkurrensverket också väger in denna sista punkt i sitt beslut. Och det som var ansågs leda till en alltför stor konkurrensbegränsning av den svenska mejerimarknaden år 1990 har näppeligen förändrats till det bättre på de gångna 27 åren. Så, Konkurrensverket – visa att ni kan er historia såväl som er samtid – stoppa fusionen!

Utveckla befintliga områden innan det är dags för nya städer

Det talas om att grunda nya städer i Sverige. I våras pekades Läggesta i Sörmland ut som en möjlig ny stad, men när nu regeringen kopplat greppet om frågan är det istället andra platser man vill satsa på, t.ex. Hemfosa i Haninge kommun där 10 000 nya bostäder ska byggas. Och, säger regeringens utredare Johan Edstav, det är viktigt att vi inte gör om det som gick fel när Miljonprogrammet byggdes. Det låter ju kassaskåpssäkert detta! Men är det verkligen det?

Kul i förstone

Visst är det en fascinerande tanke att bygga stad där idag är tomrum. Den kittlar intellektet på ett härligt sätt. Vilka möjligheter! När hände detta egentligen senast? Anlita nån riktigt proffsig arkitektfirma – fina skisser, sätta spaden i jorden – och – voilà: Staden är klar! Och järnvägsstation i mitten finns redan, så den detaljen är fixad för en hållbar framtid. Nej, riktigt så enkelt är det faktiskt inte. Och det av många olika skäl. En stads attraktivitet handlar inte i första hand om flashig arkitektur, om välgjorda detaljplaner eller ens en järnvägsstation i mitten. Attraktivitet handlar om tillgång till annat än bara boende: det handlar om liv och rörelse, om frisersalonger, pizzerior, bibliotek, kontor med arbetsplatser, skolor och daghem, en delikatessaffär, baren på hörnet, tatuerarstudion, konstnärerna som håller till i den gamla ruffiga lokalen där borta i gränden. Attraktivitet handlar om den fina parken i mitten av staden där det alltid är fullt med fikafiltar på somrarna och pulkaåkare på vintrarna – där man känner sig säker och dit man gärna går eftersom det alltid är folk där. Attraktivitet handlar om mångfald – äkta mångfald, inte påklistrad mångfald av ett ambitiöst arkitektkontor, utan sådan mångfald som kommer av att stilar drivna av olika exploatörer vid olika tidpunkter bryter av mot varandra. Attraktivitet handlar om att den stad man bygger inte bara är fin just då för att sedan stagnera, utan att den staden hela tiden fortsätter att utvecklas och att människorna som bor i den leder den utvecklingen själva. Den staden kräver helt andra utgångspunkter för sin planering än de som idag råder i kommunerna.

Att ”bygga klart” är att döda ett område på sikt

När Miljonprogrammets bostadsområden byggdes gjordes det med höga ambitioner åtminstone vad gällde vad som skulle erbjudas i området. Där skulle finnas mataffärer, gärna en bio, bibliotek, restauranger och annan service. Och oftast fanns allt detta också från början, men över tid har mycket av det som ursprungligen fanns försvunnit. I de allra flesta fall handlar inte det om att ondskefulla entreprenörer velat skada området genom att lämna det. Istället handlar det om att samhällets tillväxt gör att alla verksamheter behöver växa i antal besökare/kunder för att över tid vara lönsamma/motivera sin fortsatta existens. Nedläggningar av affärer och verksamheter i Miljonprogramsområden följer i denna mening precis samma logik som nedläggningen av skolor, bensinmackar och affärer i svensk glesbygd. Varje enskild steg kan motiveras väl, men över tid blir resultatet förödande för bostadsområdet som till sist bara består av bostäder, ett närlivs, en frisör och en pizzeria. Allra senast då har attraktiviteten i bostadsområdet definitivt upphört. Kommuner som hamnat här med några av sina bostadsområden får då börja satsa pengar på olika program för att lyfta områdena. Grundproblemet är i själva verket inte att bostäderna blivit ointressanta över tiden, utan att det som ursprungligen gjorde området attraktivt har försvunnit. Och sättet att motverka att hamna där handlar om att aldrig anse området färdigbyggt, på samma sätt som Stockholms innerstad inte heller är färdigbyggd – och aldrig kommer att bli det. Där finner man ständigt nya luckor där nya fastigheter går att klämma in, eller river ett gammalt hus för att bereda plats för ett nytt. I båda fallen tillkommer byggnader i en annan årsring som stökar om i upplevelsen av staden på ett positivt och kreativt sätt. Just precis det skulle Miljonprogrammets områden vara i behov av – och har varit i behov av sen den dagen på 1970-talet då de var ”färdiga”.

Utveckla befintliga områden!

Om vi nu alltså befinner oss i en situation där väldigt många nya bostäder behöver byggas samtidigt som vi har väldigt många Miljonprogramsområden som blivit oattraktiva genom att vara ”färdiga” – är då svaret på frågan verkligen att bygga nya städer – och förmodligen på ett sådant sätt att de också blir ”färdiga” inom några år? Nej, jag tror att det vore ett historiskt misstag att börja i den änden – möjligen kan man däremot sluta i den änden. Arkitekturforskaren Alexander Ståhle och hans firma SpaceScape samt konsultfirman Evidens genomförde i början av 2010-talet en studie om vilka strukturelement i staden som skapar attraktivitet, eller annorlunda uttryckt – Värdering av stadskvaliteter. Studien gjordes på uppdrag av Stockholms läns landsting, Stockholms stad, Lidingö stad, Nacka kommun och Haninge kommun. Och studien visade sig kunna vaska fram ett tiotal parametrar som förklarade skillnader i människors betalningsvilja för bostäder i olika delar av staden, vid sidan av den uppenbara och i sammanhanget opåverkbara parametern ”avstånd till Stockholm Central”. Det handlade bl.a. om närhet till en spårtrafikstation (däremot inte närhet till busshållplats, där ju turer enkelt kan dras in eller hållplatsen flyttas), bostäder i kvarter med tydliga innegårdar istället för huskroppar utslängda i odefinierad terräng – men också väldigt mycket som hade med en levande stad och tillgång till service och attraktiva parker på det sätt jag ovan diskuterade. Studien mynnade också ut i skisser på och beräkningar av potentialen till förtätning av befintliga områden. Som ett exempel konstaterades att befolkningen i Haninges centrala stadsdel Handen nära nog skulle kunna dubbleras från dagens 10 000 invånare SAMTIDIGT som den upplevda stadskvaliteten i staden skulle öka genom att staden tillfördes mer liv och rörelse och ekonomisk bärkraft för fler verksamheter. Därtill skulle arkitekturen kompletteras med nya årsringar och därmed skapa också en estetiskt visuell dynamik. Samma tänk applicerat på hela Stockholmsregionen skulle givetvis bereda plats för nära nog oändligt många fler bostäder och boende i redan existerande områden, som samtidigt genom processerna skulle växa i attraktivitet. Detta är en chans för god för att missa. Därtill innebär ju satsningar i sådana områden att avståndet till Stockholm Central är kortare än vad det skulle vara vid nyetablering av städer där idag bara är tomt. Så svaret på utmaningen måste först och främst vara – gör befintliga bostadsområden attraktiva genom att komplettera dem med nya årsringar och skapa förutsättningar för lokal ekonomisk utveckling.

Nya städer – ett sistahandsalternativ som kräver mer än bostadsbyggande

Men visst – kanske är det trots allt så att vi på marginalen också behöver någon ny stad. Men då är det också avgörande att den staden redan från början planeras för att aldrig bli ”färdig”. Att det inte handlar om att bygga klart enligt tre detaljplaner och sedan inte fundera mera. Att inte av praktiska skäl dela ut hela områden till en och samma exploatör för att det då blir billigt, utan tvärtom minimera varje exploatörs yta till kanske ett kvarter för att tvinga fram någon slags mångfald i estetiken etc. Det krävs också att de boende snabbt själva får makt över stadens utveckling och då handlar det faktiskt om att skapa en ny kommun för den nya staden. För med en kommunbildning följer också en centralort, administration och en övertygelse om den egna ortens förträfflighet – och den stoltheten behövs för att orten ska ha kraft att vilja växa vidare, åtminstone om vi talar om städer med 10 000 bostäder, d.v.s. mer än 20 000 invånare och belägen på behörigt avstånd från andra existerande städer.

Martin Ragnar, f.d. utvecklingsdirektör i Haninge kommun (2008–2012) med ansvar för bl.a. översiktsplanering och exploatering

Jag har JO-anmält Jordbruksverket

Anmälan mot Jordbruksverket samt tjänstemannen Håkan Henriksson, divisionsdirektör för främjande och förvaltning vid Jordbruksverket Ev. dokumentref Beskrivning Häromdagen föreslog Jordbruksverket att griskultingar i framtiden ska kunna avskiljas från suggan efter 21 dygn istället för dagens 28 dygn. Tanken är att förändringen ska öka grisnäringens produktivitet. Jordbruksverkets divisionsdirektör för främjande och förvaltning, Håkan Henriksson, uttalar sig angående förslaget på SVT Nyheter 170821 och säger då såhär apropå det nya förslaget: ”Vi får hela tiden avväga djurskyddsgruppernas intressen mot företagens, och här anser vi oss ha hittat en balans som ger näringslivet fördel samtidigt som vi bibehåller djurskyddet.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hard-kritik-mot-nya-regler-for-grisuppfodning Anmälarens syn på händelsen Jag vill hävda att Henriksson och Jordbruksverket genom sitt förslag bryter mot lagen och att Henriksson i sitt uttalande gör sig skyldig till tjänstefel. Jordbruksverket och dess tjänstemän har att följa svensk lag – inte att överpröva lagen eller skapa regler utifrån andra utgångspunkter än de som lagen föreskriver hur angeläget eller ömmande frågan än må tyckas verket eller den enskilde tjänstemannen. Detta torde vara självklart för alla. Djurskyddslagen som beslutats av Sveriges riksdag innehåller två portalparagrafer vad gäller djurhållning, nämligen: 2 § Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. 4 § Djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Om suggan och hennes kultingar lämnas ensamma diar kultingarna normalt under 17 veckor, enligt vad Jensen och Recén rapporterat (Jensen, P.; Recén, B.; ”When to wean-observations from free-ranging domestic pigs”, Appl. Anim. Behav. Sci. 1988, 23, 49–60). En kulting av lantrasen linderödsgris diar normalt suggan i 11 veckor, medan en svensk KRAV-gris får klara sig med 7 veckor enligt denna organisations regelverk, ett svenskt slaktsvin får än så länge dia suggan 4 veckor och en griskulting i USA bara får 2 veckor, enligt vad jag själv redogjort för (Ragnar, M.; Grisens historia, Carlsson Bokförlag, Stockholm 2015). En tidig avvänjning kopplas ihop med sjukdomar i mag-tarmsystemet hos kultingar och unggrisar. Enligt § 4 ska alltså grisar hållas på ett sätt ”som ger dem möjlighet att bete sig naturligt”. Det är uppenbart att naturligt beteende innebär att avvänjningen tar någonstans mellan 11 och 17 veckor, att jämföras med dagens minimikrav i Sverige om 4 veckor. Att i det läget sänka kravet ytterligare till 3 veckor går stick i stäv med Djurskyddslagens § 4. Djurskyddslagen nämner inte heller något om att djuren intressen av att kunna bete sig naturligt på något sätt ska ställas i relation till, vägas av mot eller kompromissas av produktionsekonomiska överväganden. Håkan Henrikssons uttalade tydliggör däremot att han själv och Jordbruksverket i sitt förslag till nya regler gjort just detta senare – å ena sidan tittat på djurens naturliga beteende, men sedan själva hittat på en annan utgångspunkt – produktionsekonomin – utan något stöd i lagen och låtit dessa i detta fall motstridiga intressen på något outgrundligt sätt ”balanseras”.

Bara vanligt vatten är politisk dynamit

”Bara vanligt vatten” säger man ibland lite nedlåtande som om det vore något föraktbart och oviktigt. I själva verket är ju allt liv som vi känner det beroende av vatten och fyndet av rester av vatten på mars ses också som en indikation på att liv skulle kunna tänkas ha haft förutsätter att ha existerat också där. Länge var vattenanvändning i de svenska hemmen en av de allra sömnigaste politiska frågor man kunde tänkas engagera sig i. Men efter kryptosporidiumutbrottet i Östersund och de många nederbördsfattiga vintrarna i sydöstra Sverige med efterföljande torka och vattenbrist inte enbart på Gotland så börjar vattenfrågorna också i Sverige att ådra sig vederbörligt intresse.

Virtuellt vatten

Men vattnet rymmer fler dimensioner än de som handlar om rena hav och sjöar och tillräcklig mängd i kranen hemmavid. Också virtuellt vatten har på senare år blivit en rättvisefråga att beakta. Här handlar det om beräkningar av vattenåtgången för odling av t.ex. kaffe som innebär att ett kilogram kaffe som konsumeras i Sverige innebär att 200 l vatten tagits i anspråk i en region som i de flesta fall lider brist på just vatten. Det är en långsiktigt ohållbar ekvation. Därför är utveckling av odlingar av te och kaffe i Sverige och Norden intressanta utvecklingslinjer för framtiden. Den första svenska teodlingen anlades våren 2016 i Eskelhem på mellersta Gotland och diskussioner om kaffeodling i växthus uppvärmda med varm frånluft från pappers-, kartong- eller massatorkmaskiner i Karlstads- eller Gävletrakten med välkända kafferosterier i närområdet har förekommit på senare år. Min bedömning är att frågan inte längre är om utan när en sådan utveckling kommer och vi sedan kan börja köpa kaffe med t.ex. 1 % inblandning av svenska kaffebönor samtidigt som ett besöksmål skapas på bruksorterna där de svenska kaffebuskarna växer. Vattnet rymmer tveklöst många intressanta möjligheter.

Direktimporterat vatten

Virtuellt vatten är ett viktigt koncept, men också ett koncept som kräver lite tankekraft för att förstå. Betydligt lättare torde vara att inse det osmarta i att transportera faktiskt vatten stora sträckor. Det har t.ex. läskedryckstillverkaren Coca-Cola sedan länge insett och tillverkar därför bara ett koncentrat centralt i USA, medan vattnet tillsätts så nära konsumenten som möjligt – i Sverige i företagets anläggning i Jordbro sydost om Stockholm. I de svenska butikernas dryckeskylar finner man ibland nåt mineralvatten från Norge och kanske också från Frankrike eller Italien. Det är hållbarhetsmässigt högst tveksamt att transportera vatten så långa sträckor om man inte har alldeles synnerliga skäl för det. Men ibland blir det fullständigt fel och på ett fullständigt obegripligt sätt: Livsmedelsaffären Munkbrohallen vid Gamla Stan i Stockholm säljer sedan en tid tillbaka paketerat mineralvatten från Fijiöarna – en sträcka som fågelvägen är 1 513 mil där 2 000 mil är lika med halva jordens omkrets. Fijiöarna har därtill som en liten önation klara problem med sitt färskvatten där en tredjedel av ögruppens population saknar tillgång till rent dricksvatten. Än så länge är Kungsbrohallen förhoppningsvis tämligen ensam om att föra det fijianska vattnet, men dessvärre brukar även ogenomtänkta stockholmsföreteelser med tiden sprida sig ut över landet. Denna gång får det bara inte bli så. Det är fullständigt oansvarigt, ogenomtänkt och onödigt att importera dricksvatten från Fiji till Sverige! Sluta bara upp med det genast! Gränsen till det anständiga är sedan länge passerad här!

 

Naturvin, jungfrumust och kalvmjölk

Naturvin

I vinvärlden är det en självklarhet – ju mindre man bearbetar ett vin – desto närmare naturen kommer man – närmare de äkta smakerna. Visst kan det vara trevligt med glasklara viner av kända märken, men den runda, balanserade komplexiteten hos ett s.k. naturvin är i normalfallet överlägsen den hos ett mer industriellt vin av likartad druva och med likartad lagring. I strävan mot allt större vinupplevelser är det därför ganska uppenbart att naturvinerna nu snabbt vinner mark. Att de dessutom framställs på ett mer hållbart sätt är härvidlag så klart ett stort plus, men den främsta drivkraften är smak.

Att kommunicera gastronomi istället för teknik

Nyligen avgjordes det allra första svenska mästerskapet i äppelmust, ordnat av föreningen Svenska musterier. Det var i skånska Kivik de tävlande samlades och ställde upp i fem olika klasser där distinktionen filtrerad/ofiltrerad var en viktig skiljelinje. Visst får en filtrerad äppelmust en vacker klar – ibland nästan lite diamantlik färg. Och visst blir den lättdrucken, snabbdrucken och kan vara alldeles bedårande som drink med en isbit en varm sensommardag. Men i många – de flesta – sammanhang är det faktiskt den ofiltrerade musten som jag personligen längtar efter. Fruktköttets närvaro ger helt enkelt förutsättningar för en rikare och mer komplext balanserad smak, precis som för naturvinet. Men vänta nu – naturvin lät ju riktigt spännande, naturligt och exotiskt. Men ”ofiltrerad” must – det låter ju mest tekniskt och lite ofärdigt. Hade naturvinet skördat samma framgångar om det istället lanserats som ”ofiltrerat, oklarnat” vin? Tämligen säkert inte. Jo, det är sant att naturvinerna framställs med minimal mängd kemisk bekämpning också, men den svenska äppelmust som görs av ekologiska äpplen och säljs ofiltrerad kallas alltjämt bara för just ofiltrerad must. Det är faktiskt ett problem för det frammanar bilder i huvudet på kunden/konsumenten som inte skapar mervärde, utan ger tekniska referenser istället för gastronomiska.

Jungfrumust?!

När man framställer olivolja kallas den första och finaste oljan under pressningen för jungfruolja. Tanken är att det är den olja som man brukat minst tekniska hjälpmedel på att få ut. Kanske är det härifrån vi borde överväga att hämta inspiration till ett nytt begrepp inom äppelmustningen – jungfrumust. Jungfrumust skulle vara sådan must som bara pressats och pastöriserats – inget mer. Man behöver helt enkelt inte förklara att musten är ofiltrerad – det är givet om man gjort så lite som möjligt för att bevara jungfrumusten så nära frukten som möjligt. Och kanske är naturmust en jungfrumust från ekologiska äpplen?

Mervärden i mjölken

Även mjölk smakar olika beroende på hur den hanterats. Här är det vare sig nån pressning, fermentation eller filtrering som står i fokus för att överföra råvaran som kommer ur kons spene till den dryck du häller upp i dricksglaset. Istället är möjliga enhetsoperationer på vägen separering av mjölkfettet, standardisering genom återförande av kontrollerad mängd av samma mjölkfett till en viss given procentsats fett och homogenisering av denna återsyntetiserade mjölk genom att fettet slås sönder till pyttesmå kulor i en stabil emulsion. Om dessa processer påverkar mjölkens smak? Givetvis gör de det! Och påverkan handlar långt ifrån enbart om vilken fetthalt den processade mjölken har, utan till stor del om själva processandet i sig. Faktum är att processandet av mjölken egentligen börjar redan i lagården. Om man handmjölkar en ko ner i en spann och sedan häller upp mjölken i ett glas så kan man med fog säga att mjölken är väldigt nära kon. Ibland vill man också pastörisera den och för att få sälja i stora butiker måste man göra så. Men i det skicket är alltså mjölken så nära kon det är lagligt att vara idag i Sverige. De flesta svenska kor mjölkas dock med organ och vakuumledningar så att mjölken hamnar i en central tank. Redan här börjar mjölken alltså påverkas smakmässigt av den mekaniska bearbetningen. Och ska mjölken sedan vidare till mejeriet står den först och väntar i mjölktanken innan en tankbil kommer och hämtar den och i normalfallet kör många mil innan den hamnar i mejeriets mottagningstank. Under tiden påverkas mjölkens ursprungligen perfekt balanserade smak också. Varje processteg tycks beröva mjölken något av dess ursprungliga helhetsupplevelse. Vill man därför smaka det som kanske borde benämnas naturmjölk bör man alltså leta efter ekologisk mjölk från ett mejeri med så korta avstånd från ko till paketering som möjligt – idealt med mejeriet beläget på gården ifråga. Och mjölken ska så klart vara ohomogeniserad för att få den där alldeles väldigt speciella stora och runda munkänslan – en äkta nära-ko-upplevelse, men fjärran från Arlas paket med högprocessad industrimjölk. Så hur benämna en komjölk paketerad på egna gården och där det enda som gjorts är att pastörisera mjölken? Kanske kalvmjölk?

Mervärdet hos regionalt producerad mjölk

Ingenting tycks sig vara likt på den svenska mjölkmarknaden. Mjölkdrickande i allmänhet minskar samtidigt som mjölkdrickandet i kaffet ökar brant. Och plötsligen finns en stor efterfrågan på lokalproducerad mjölk från mindre gårdsmejerier. Men kanske är denna utveckling ändå inte slumpartad. Hur många gårdsbutiker du besökt har fuskat med innehållet i sina produkter? Jag gissar att de är lätt räknade.

Antalet storföretag inom livsmedelssektorn som sålt produkter som traditionellt gjorts med vissa ingredienser men där en eller flera av dessa bytts ut mot billigare konstgjorda substitut torde vara betydligt fler. Det är inte fusk i nån juridisk mening, men sett över tid en tveksam utveckling. Se där en välgrundad skepsis mot storföretagen vars industriella rationalitetslogik ofta kommer på kollisionskurs med värnandet om livsmedlets traditionella kvalitet. Men på mjölkområdet kanske detta inte är fallet.

Arlas mjölk innehåller just mjölk och inget annat. Men när Arla gör reklam för att man genom att köpa deras mjölk bidrar till öppna svenska landskap så skorrar det något falskt i mina öron. Visst – köper jag mjölken så stämmer det, men köper jag kesellan så bidrar jag istället till öppna landskap i Tyskland. Det är givetvis viktigt det med, men framförallt för tyska konsumenter. Som boende i Stockholm är det främst landskapen i Mälardalen jag har en direkt betalningsvilja för att se ”öppna” långsiktigt, men inte med samma självklarhet landskapen i Medelpad eller Halland.Men Arla är så stort att man som konsument inte längre vet var ens pengar hamnar. Norrmejerier och Gefleortens mejeriförening har mycket lättare att på ett trovärdigt sätt tala om de öppna landskapen.

Det är också på detta sätt jag tror man ska förstå framväxten av de mjölkproducerande gårdsmejerierna. De har inget fuffens för sig och de levererar jobb och öppna landskap i ett omland som är relevant för konsumenten. Det finns det en betalningsvilja för. Därför spår jag att gårdsmejerierna går en ljus framtid till mötes. Kanske får vi framöver se några av dem samordna sig och bli regionala fusioner, på samma sätt som ambitionerna var i början av 1930-talet då ett tjugotal mejeriförbund bildades för att driva samarbete och strukturrationalisering på regional nivå. Jag tror att dessa mejeriers mervärden fortsatt är relevanta också på regional nivå, men större än så försvinner de.

Vill man sedan ge mjölken ytterligare mervärden som har med mjölken i sig att göra, snarare än med de öppna landskapen och arbetstillfällena – ja, då är det dags att kika på produkten som sådan, story-tellingen, presentationen, förpackningen och platsen för försäljningen. Men det tar vi nästa gång.

Martin Ragnar, forskare och författare, sekreterare i Svenska Dryckesakademien och till vardags forskningschef på Energiforsk AB

Lyxmjölk ett sätt att få upp lönsamheten i mjölkbranschen

Den svenska mjölknäringen går på knäna. Det är illa inte bara för dem det drabbar direkt utan för samhället i stort. För mjölkproduktionen är en mångmiljardindustri och storskalig, men decentraliserad dryckesproduktion. Men, som många andra industriella verksamheter har den alltså problem idag, egentligen på samma sätt som energibolagen har problem. Det är svårt att ta tillräckligt betalt för den traditionella varan – ”mjölk” eller ”el”. Man måste hitta på nåt annat, nåt mer för att ha chans att överleva. Men tro mig – i jämförelse med energibranschen har mjölken en stor fördel.

I alla sektorer för konsumentprodukter (dit elen inte räknas) finns det lyxvaror som agerar dragare också för det billigare sortimentet. Tänk kött, bilar, vodka, utlandsresor, möbler – vad som helst. Överallt funkar det så. Men i mjölkdisken finns det ännu bara Arlas standardmjölk och standardmjölk från det lokala gårdsmejeriet om du råkar ha ett sådant i närheten. Produkten är det ingen större skillnad på. Lyxmjölken saknas ännu. Men det är inte svårt att förstå att en sådan går att utveckla – och ta rejält betalt för. Och några har redan börjat. Resta gård utanför Enköping har några olika gamla lantraskor och mjölkar dem småskaligt och pastöriserar hemmavid. Mjölken blir därmed minimalt bearbetad innan den hamnar i flaskan. Dessa äldre raser mjölkar betydligt mindre än en högproduktiv Holstein, men kanske koncentreras också smakerna mer i dess mjölk? Ett av omdömena från en komjölksprovning i våras var i alla fall att mjölken från en fjällnära ko var som ”glassmjölk”, medan en annan person menade att ”mjölk är godare än vin”. Här har vi, tror jag, ett embryo till en lyxmjölksproduktion där en liter paketerad i vacker glasflaska för avnjutning på fredag kväll utan vidare ska kosta 100 kr och kanske mer. Den mjölken smakar fantastiskt inte bara rent sensoriskt utan också genom den story-telling som följer med den och som handlar om rasens ursprung och långa historia, om betets sammansättning, gårdens traditioner och höga djuromsorg m.m.

Börjar vi dessutom betrakta alla våra 4000 mjölkgårdar med samma fascination som vi betraktar Sydeuropas vingårdar – och vi börjar tänka att vi också ska få besökare dit, besökare som vill handla mjölk direkt där och samtidigt serveras en försvarlig dos story-telling – ja, då börjar bilden av en ny finmaskig gastronomisk infrastruktur fördelad över större delen av vårt avlånga land växa fram. Vi borde utveckla mjölkresor till Sverige med samma självklarhet som vinresor till Toscana där man besöker fem mjölkgårdar under några timmar och får prova de olika gårdarnas mjölk som alla kommer smaka något olika och samtidigt passa på att köpa med sig en flaska eller två hem. Det är en svindlande tanke som vi bara måste utveckla tillsammans snarast. Och ett är säkert – gårdsförsäljning är redan tillåten och det finns inga som helsta planer på att förbjuda den! Leve den svenska mjölken!

Martin Ragnar, forskare och författare, sekreterare i Svenska Dryckesakademien och till vardags forskningschef på Energiforsk AB

Grisens högtid

Det drar ihop sig till ännu ett firande av grisen nu när det lackar mot Lusse och jul. Är det något djur som är intimt förknippat med oss svenskar och med julen så är det just grisen. Kanske är bakgrunden till vår nations namn – Sverige – i själva verket kopplat till grisen. ”Svindyrkarnas rike” är i alla fall en möjlig tydning av dess ursprung. Och det glaserade grishuvudet som vakar över oss från sin upphöjda position på julbordet gör så sedan mer än 1000 år tillbaka. En gång var det galten som offrades till asagudarna på midvinterblotet. Så visst är det roligt att åter närma sig Grisens högtid.

Men allt är inte frid och fröjd med grisarna. Du har säkert läst om dåliga förhållanden i danska svinstallar och att också människor smittats av resistenta bakterier på ett sätt som är riktigt olycksbådande framöver. Den utvecklingen hänger samman med en hög användning av antibiotika i fodret som grisarna äter. Och det i sin tur hänger ihop med att miljön i svinstallarna är så tuff så att grisarna inte klarar av att vara där utan att många av dem blir allvarligt sjuka. Ja, det är ett sjukt system. Och om du har dubier om det danska fläsket, så ska du betydligt större dubier om det tyska och det holländska för att inte tala om det italienska. Antibiotikaanvändningen där är mångfalt högre än den i Danmark. Nej, Parmaskinkan är inte resultatet av någon idyllisk svinuppfödning på djurens villkor – utan av en betydligt mer hänsynslös praktik än den som försiggår i de svenska svinstallarna. Och ett firande av grisen bör väl ändå ske på grisens villkor?

Vår svenska Djurskyddslag säger att alla djur ska ha möjlighet att utöva sitt naturliga beteende. Det är en väldigt fin princip. Dessvärre är Djurskyddslagens tal om det naturliga beteendet en ren bluff. Det allra mest uppenbara naturliga beteende en gris har är att böka och böka i jorden – och det kan grisen alltså inte göra när den befinner sig i en box med betongplatta och lite halm ovanpå. Och bonden som stängt in grisen på det sättet gör inget fel i lagens mening, eftersom han följer Djurskyddsförordningen. Djurskyddsförordningen är till för att tolka lagens mening, men har helt uppenbart fullständigt andra utgångspunkter än Djurskyddslagen. På vilket annat politikområde som helst skulle en sådan tolkning anses vara rent bedräglig, men grisarnas grymtanden når inte fram i mediabruset. Därför hålls alla konventionellt uppfödda svenska grisar inomhus i hela livet, på betongplatta. Tycker du det känns rätt och bra, så köp gärna en billig inplastad svensk skinka till julen. Tycker du att det känns etiskt tvivelaktigt så köp istället en KRAV-skinka. Då är du säker på att grisen faktiskt har fått vara utomhus och böka på riktigt. Vill du dessutom att skinkan ska smaka riktigt vidunderligt, så leta efter en skinka av den traditionella lantrasen Linderödsgris – eller varför inte efter en vildsvinsskinka? Men det går naturligtvis utmärkt att äta också andra delar av grisen i juletid – trots allt har ju varje gris bara två skinkor, men ganska många andra detaljer på sin kropp! Och vill du fira grisens högtid utan att äta upp den finns det så klart en massa andra spännande sätt. Att griljera en stor kålrot med såväl senap som ströbröd kan vara en god idé – eller varför inte nöja sig med den där S-formade lussekatten? Den heter faktiskt Julgalt och minner också den om tiden då galten offrades för asagudarnas behag.