Utveckla befintliga områden innan det är dags för nya städer

Det talas om att grunda nya städer i Sverige. I våras pekades Läggesta i Sörmland ut som en möjlig ny stad, men när nu regeringen kopplat greppet om frågan är det istället andra platser man vill satsa på, t.ex. Hemfosa i Haninge kommun där 10 000 nya bostäder ska byggas. Och, säger regeringens utredare Johan Edstav, det är viktigt att vi inte gör om det som gick fel när Miljonprogrammet byggdes. Det låter ju kassaskåpssäkert detta! Men är det verkligen det?

Kul i förstone

Visst är det en fascinerande tanke att bygga stad där idag är tomrum. Den kittlar intellektet på ett härligt sätt. Vilka möjligheter! När hände detta egentligen senast? Anlita nån riktigt proffsig arkitektfirma – fina skisser, sätta spaden i jorden – och – voilà: Staden är klar! Och järnvägsstation i mitten finns redan, så den detaljen är fixad för en hållbar framtid. Nej, riktigt så enkelt är det faktiskt inte. Och det av många olika skäl. En stads attraktivitet handlar inte i första hand om flashig arkitektur, om välgjorda detaljplaner eller ens en järnvägsstation i mitten. Attraktivitet handlar om tillgång till annat än bara boende: det handlar om liv och rörelse, om frisersalonger, pizzerior, bibliotek, kontor med arbetsplatser, skolor och daghem, en delikatessaffär, baren på hörnet, tatuerarstudion, konstnärerna som håller till i den gamla ruffiga lokalen där borta i gränden. Attraktivitet handlar om den fina parken i mitten av staden där det alltid är fullt med fikafiltar på somrarna och pulkaåkare på vintrarna – där man känner sig säker och dit man gärna går eftersom det alltid är folk där. Attraktivitet handlar om mångfald – äkta mångfald, inte påklistrad mångfald av ett ambitiöst arkitektkontor, utan sådan mångfald som kommer av att stilar drivna av olika exploatörer vid olika tidpunkter bryter av mot varandra. Attraktivitet handlar om att den stad man bygger inte bara är fin just då för att sedan stagnera, utan att den staden hela tiden fortsätter att utvecklas och att människorna som bor i den leder den utvecklingen själva. Den staden kräver helt andra utgångspunkter för sin planering än de som idag råder i kommunerna.

Att ”bygga klart” är att döda ett område på sikt

När Miljonprogrammets bostadsområden byggdes gjordes det med höga ambitioner åtminstone vad gällde vad som skulle erbjudas i området. Där skulle finnas mataffärer, gärna en bio, bibliotek, restauranger och annan service. Och oftast fanns allt detta också från början, men över tid har mycket av det som ursprungligen fanns försvunnit. I de allra flesta fall handlar inte det om att ondskefulla entreprenörer velat skada området genom att lämna det. Istället handlar det om att samhällets tillväxt gör att alla verksamheter behöver växa i antal besökare/kunder för att över tid vara lönsamma/motivera sin fortsatta existens. Nedläggningar av affärer och verksamheter i Miljonprogramsområden följer i denna mening precis samma logik som nedläggningen av skolor, bensinmackar och affärer i svensk glesbygd. Varje enskild steg kan motiveras väl, men över tid blir resultatet förödande för bostadsområdet som till sist bara består av bostäder, ett närlivs, en frisör och en pizzeria. Allra senast då har attraktiviteten i bostadsområdet definitivt upphört. Kommuner som hamnat här med några av sina bostadsområden får då börja satsa pengar på olika program för att lyfta områdena. Grundproblemet är i själva verket inte att bostäderna blivit ointressanta över tiden, utan att det som ursprungligen gjorde området attraktivt har försvunnit. Och sättet att motverka att hamna där handlar om att aldrig anse området färdigbyggt, på samma sätt som Stockholms innerstad inte heller är färdigbyggd – och aldrig kommer att bli det. Där finner man ständigt nya luckor där nya fastigheter går att klämma in, eller river ett gammalt hus för att bereda plats för ett nytt. I båda fallen tillkommer byggnader i en annan årsring som stökar om i upplevelsen av staden på ett positivt och kreativt sätt. Just precis det skulle Miljonprogrammets områden vara i behov av – och har varit i behov av sen den dagen på 1970-talet då de var ”färdiga”.

Utveckla befintliga områden!

Om vi nu alltså befinner oss i en situation där väldigt många nya bostäder behöver byggas samtidigt som vi har väldigt många Miljonprogramsområden som blivit oattraktiva genom att vara ”färdiga” – är då svaret på frågan verkligen att bygga nya städer – och förmodligen på ett sådant sätt att de också blir ”färdiga” inom några år? Nej, jag tror att det vore ett historiskt misstag att börja i den änden – möjligen kan man däremot sluta i den änden. Arkitekturforskaren Alexander Ståhle och hans firma SpaceScape samt konsultfirman Evidens genomförde i början av 2010-talet en studie om vilka strukturelement i staden som skapar attraktivitet, eller annorlunda uttryckt – Värdering av stadskvaliteter. Studien gjordes på uppdrag av Stockholms läns landsting, Stockholms stad, Lidingö stad, Nacka kommun och Haninge kommun. Och studien visade sig kunna vaska fram ett tiotal parametrar som förklarade skillnader i människors betalningsvilja för bostäder i olika delar av staden, vid sidan av den uppenbara och i sammanhanget opåverkbara parametern ”avstånd till Stockholm Central”. Det handlade bl.a. om närhet till en spårtrafikstation (däremot inte närhet till busshållplats, där ju turer enkelt kan dras in eller hållplatsen flyttas), bostäder i kvarter med tydliga innegårdar istället för huskroppar utslängda i odefinierad terräng – men också väldigt mycket som hade med en levande stad och tillgång till service och attraktiva parker på det sätt jag ovan diskuterade. Studien mynnade också ut i skisser på och beräkningar av potentialen till förtätning av befintliga områden. Som ett exempel konstaterades att befolkningen i Haninges centrala stadsdel Handen nära nog skulle kunna dubbleras från dagens 10 000 invånare SAMTIDIGT som den upplevda stadskvaliteten i staden skulle öka genom att staden tillfördes mer liv och rörelse och ekonomisk bärkraft för fler verksamheter. Därtill skulle arkitekturen kompletteras med nya årsringar och därmed skapa också en estetiskt visuell dynamik. Samma tänk applicerat på hela Stockholmsregionen skulle givetvis bereda plats för nära nog oändligt många fler bostäder och boende i redan existerande områden, som samtidigt genom processerna skulle växa i attraktivitet. Detta är en chans för god för att missa. Därtill innebär ju satsningar i sådana områden att avståndet till Stockholm Central är kortare än vad det skulle vara vid nyetablering av städer där idag bara är tomt. Så svaret på utmaningen måste först och främst vara – gör befintliga bostadsområden attraktiva genom att komplettera dem med nya årsringar och skapa förutsättningar för lokal ekonomisk utveckling.

Nya städer – ett sistahandsalternativ som kräver mer än bostadsbyggande

Men visst – kanske är det trots allt så att vi på marginalen också behöver någon ny stad. Men då är det också avgörande att den staden redan från början planeras för att aldrig bli ”färdig”. Att det inte handlar om att bygga klart enligt tre detaljplaner och sedan inte fundera mera. Att inte av praktiska skäl dela ut hela områden till en och samma exploatör för att det då blir billigt, utan tvärtom minimera varje exploatörs yta till kanske ett kvarter för att tvinga fram någon slags mångfald i estetiken etc. Det krävs också att de boende snabbt själva får makt över stadens utveckling och då handlar det faktiskt om att skapa en ny kommun för den nya staden. För med en kommunbildning följer också en centralort, administration och en övertygelse om den egna ortens förträfflighet – och den stoltheten behövs för att orten ska ha kraft att vilja växa vidare, åtminstone om vi talar om städer med 10 000 bostäder, d.v.s. mer än 20 000 invånare och belägen på behörigt avstånd från andra existerande städer.

Martin Ragnar, f.d. utvecklingsdirektör i Haninge kommun (2008–2012) med ansvar för bl.a. översiktsplanering och exploatering

Jag har JO-anmält Jordbruksverket

Anmälan mot Jordbruksverket samt tjänstemannen Håkan Henriksson, divisionsdirektör för främjande och förvaltning vid Jordbruksverket Ev. dokumentref Beskrivning Häromdagen föreslog Jordbruksverket att griskultingar i framtiden ska kunna avskiljas från suggan efter 21 dygn istället för dagens 28 dygn. Tanken är att förändringen ska öka grisnäringens produktivitet. Jordbruksverkets divisionsdirektör för främjande och förvaltning, Håkan Henriksson, uttalar sig angående förslaget på SVT Nyheter 170821 och säger då såhär apropå det nya förslaget: ”Vi får hela tiden avväga djurskyddsgruppernas intressen mot företagens, och här anser vi oss ha hittat en balans som ger näringslivet fördel samtidigt som vi bibehåller djurskyddet.” https://www.svt.se/nyheter/inrikes/hard-kritik-mot-nya-regler-for-grisuppfodning Anmälarens syn på händelsen Jag vill hävda att Henriksson och Jordbruksverket genom sitt förslag bryter mot lagen och att Henriksson i sitt uttalande gör sig skyldig till tjänstefel. Jordbruksverket och dess tjänstemän har att följa svensk lag – inte att överpröva lagen eller skapa regler utifrån andra utgångspunkter än de som lagen föreskriver hur angeläget eller ömmande frågan än må tyckas verket eller den enskilde tjänstemannen. Detta torde vara självklart för alla. Djurskyddslagen som beslutats av Sveriges riksdag innehåller två portalparagrafer vad gäller djurhållning, nämligen: 2 § Djur skall behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande och sjukdom. 4 § Djur skall hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Om suggan och hennes kultingar lämnas ensamma diar kultingarna normalt under 17 veckor, enligt vad Jensen och Recén rapporterat (Jensen, P.; Recén, B.; ”When to wean-observations from free-ranging domestic pigs”, Appl. Anim. Behav. Sci. 1988, 23, 49–60). En kulting av lantrasen linderödsgris diar normalt suggan i 11 veckor, medan en svensk KRAV-gris får klara sig med 7 veckor enligt denna organisations regelverk, ett svenskt slaktsvin får än så länge dia suggan 4 veckor och en griskulting i USA bara får 2 veckor, enligt vad jag själv redogjort för (Ragnar, M.; Grisens historia, Carlsson Bokförlag, Stockholm 2015). En tidig avvänjning kopplas ihop med sjukdomar i mag-tarmsystemet hos kultingar och unggrisar. Enligt § 4 ska alltså grisar hållas på ett sätt ”som ger dem möjlighet att bete sig naturligt”. Det är uppenbart att naturligt beteende innebär att avvänjningen tar någonstans mellan 11 och 17 veckor, att jämföras med dagens minimikrav i Sverige om 4 veckor. Att i det läget sänka kravet ytterligare till 3 veckor går stick i stäv med Djurskyddslagens § 4. Djurskyddslagen nämner inte heller något om att djuren intressen av att kunna bete sig naturligt på något sätt ska ställas i relation till, vägas av mot eller kompromissas av produktionsekonomiska överväganden. Håkan Henrikssons uttalade tydliggör däremot att han själv och Jordbruksverket i sitt förslag till nya regler gjort just detta senare – å ena sidan tittat på djurens naturliga beteende, men sedan själva hittat på en annan utgångspunkt – produktionsekonomin – utan något stöd i lagen och låtit dessa i detta fall motstridiga intressen på något outgrundligt sätt ”balanseras”.

Bara vanligt vatten är politisk dynamit

”Bara vanligt vatten” säger man ibland lite nedlåtande som om det vore något föraktbart och oviktigt. I själva verket är ju allt liv som vi känner det beroende av vatten och fyndet av rester av vatten på mars ses också som en indikation på att liv skulle kunna tänkas ha haft förutsätter att ha existerat också där. Länge var vattenanvändning i de svenska hemmen en av de allra sömnigaste politiska frågor man kunde tänkas engagera sig i. Men efter kryptosporidiumutbrottet i Östersund och de många nederbördsfattiga vintrarna i sydöstra Sverige med efterföljande torka och vattenbrist inte enbart på Gotland så börjar vattenfrågorna också i Sverige att ådra sig vederbörligt intresse.

Virtuellt vatten

Men vattnet rymmer fler dimensioner än de som handlar om rena hav och sjöar och tillräcklig mängd i kranen hemmavid. Också virtuellt vatten har på senare år blivit en rättvisefråga att beakta. Här handlar det om beräkningar av vattenåtgången för odling av t.ex. kaffe som innebär att ett kilogram kaffe som konsumeras i Sverige innebär att 200 l vatten tagits i anspråk i en region som i de flesta fall lider brist på just vatten. Det är en långsiktigt ohållbar ekvation. Därför är utveckling av odlingar av te och kaffe i Sverige och Norden intressanta utvecklingslinjer för framtiden. Den första svenska teodlingen anlades våren 2016 i Eskelhem på mellersta Gotland och diskussioner om kaffeodling i växthus uppvärmda med varm frånluft från pappers-, kartong- eller massatorkmaskiner i Karlstads- eller Gävletrakten med välkända kafferosterier i närområdet har förekommit på senare år. Min bedömning är att frågan inte längre är om utan när en sådan utveckling kommer och vi sedan kan börja köpa kaffe med t.ex. 1 % inblandning av svenska kaffebönor samtidigt som ett besöksmål skapas på bruksorterna där de svenska kaffebuskarna växer. Vattnet rymmer tveklöst många intressanta möjligheter.

Direktimporterat vatten

Virtuellt vatten är ett viktigt koncept, men också ett koncept som kräver lite tankekraft för att förstå. Betydligt lättare torde vara att inse det osmarta i att transportera faktiskt vatten stora sträckor. Det har t.ex. läskedryckstillverkaren Coca-Cola sedan länge insett och tillverkar därför bara ett koncentrat centralt i USA, medan vattnet tillsätts så nära konsumenten som möjligt – i Sverige i företagets anläggning i Jordbro sydost om Stockholm. I de svenska butikernas dryckeskylar finner man ibland nåt mineralvatten från Norge och kanske också från Frankrike eller Italien. Det är hållbarhetsmässigt högst tveksamt att transportera vatten så långa sträckor om man inte har alldeles synnerliga skäl för det. Men ibland blir det fullständigt fel och på ett fullständigt obegripligt sätt: Livsmedelsaffären Munkbrohallen vid Gamla Stan i Stockholm säljer sedan en tid tillbaka paketerat mineralvatten från Fijiöarna – en sträcka som fågelvägen är 1 513 mil där 2 000 mil är lika med halva jordens omkrets. Fijiöarna har därtill som en liten önation klara problem med sitt färskvatten där en tredjedel av ögruppens population saknar tillgång till rent dricksvatten. Än så länge är Kungsbrohallen förhoppningsvis tämligen ensam om att föra det fijianska vattnet, men dessvärre brukar även ogenomtänkta stockholmsföreteelser med tiden sprida sig ut över landet. Denna gång får det bara inte bli så. Det är fullständigt oansvarigt, ogenomtänkt och onödigt att importera dricksvatten från Fiji till Sverige! Sluta bara upp med det genast! Gränsen till det anständiga är sedan länge passerad här!

 

Naturvin, jungfrumust och kalvmjölk

Naturvin

I vinvärlden är det en självklarhet – ju mindre man bearbetar ett vin – desto närmare naturen kommer man – närmare de äkta smakerna. Visst kan det vara trevligt med glasklara viner av kända märken, men den runda, balanserade komplexiteten hos ett s.k. naturvin är i normalfallet överlägsen den hos ett mer industriellt vin av likartad druva och med likartad lagring. I strävan mot allt större vinupplevelser är det därför ganska uppenbart att naturvinerna nu snabbt vinner mark. Att de dessutom framställs på ett mer hållbart sätt är härvidlag så klart ett stort plus, men den främsta drivkraften är smak.

Att kommunicera gastronomi istället för teknik

Nyligen avgjordes det allra första svenska mästerskapet i äppelmust, ordnat av föreningen Svenska musterier. Det var i skånska Kivik de tävlande samlades och ställde upp i fem olika klasser där distinktionen filtrerad/ofiltrerad var en viktig skiljelinje. Visst får en filtrerad äppelmust en vacker klar – ibland nästan lite diamantlik färg. Och visst blir den lättdrucken, snabbdrucken och kan vara alldeles bedårande som drink med en isbit en varm sensommardag. Men i många – de flesta – sammanhang är det faktiskt den ofiltrerade musten som jag personligen längtar efter. Fruktköttets närvaro ger helt enkelt förutsättningar för en rikare och mer komplext balanserad smak, precis som för naturvinet. Men vänta nu – naturvin lät ju riktigt spännande, naturligt och exotiskt. Men ”ofiltrerad” must – det låter ju mest tekniskt och lite ofärdigt. Hade naturvinet skördat samma framgångar om det istället lanserats som ”ofiltrerat, oklarnat” vin? Tämligen säkert inte. Jo, det är sant att naturvinerna framställs med minimal mängd kemisk bekämpning också, men den svenska äppelmust som görs av ekologiska äpplen och säljs ofiltrerad kallas alltjämt bara för just ofiltrerad must. Det är faktiskt ett problem för det frammanar bilder i huvudet på kunden/konsumenten som inte skapar mervärde, utan ger tekniska referenser istället för gastronomiska.

Jungfrumust?!

När man framställer olivolja kallas den första och finaste oljan under pressningen för jungfruolja. Tanken är att det är den olja som man brukat minst tekniska hjälpmedel på att få ut. Kanske är det härifrån vi borde överväga att hämta inspiration till ett nytt begrepp inom äppelmustningen – jungfrumust. Jungfrumust skulle vara sådan must som bara pressats och pastöriserats – inget mer. Man behöver helt enkelt inte förklara att musten är ofiltrerad – det är givet om man gjort så lite som möjligt för att bevara jungfrumusten så nära frukten som möjligt. Och kanske är naturmust en jungfrumust från ekologiska äpplen?

Mervärden i mjölken

Även mjölk smakar olika beroende på hur den hanterats. Här är det vare sig nån pressning, fermentation eller filtrering som står i fokus för att överföra råvaran som kommer ur kons spene till den dryck du häller upp i dricksglaset. Istället är möjliga enhetsoperationer på vägen separering av mjölkfettet, standardisering genom återförande av kontrollerad mängd av samma mjölkfett till en viss given procentsats fett och homogenisering av denna återsyntetiserade mjölk genom att fettet slås sönder till pyttesmå kulor i en stabil emulsion. Om dessa processer påverkar mjölkens smak? Givetvis gör de det! Och påverkan handlar långt ifrån enbart om vilken fetthalt den processade mjölken har, utan till stor del om själva processandet i sig. Faktum är att processandet av mjölken egentligen börjar redan i lagården. Om man handmjölkar en ko ner i en spann och sedan häller upp mjölken i ett glas så kan man med fog säga att mjölken är väldigt nära kon. Ibland vill man också pastörisera den och för att få sälja i stora butiker måste man göra så. Men i det skicket är alltså mjölken så nära kon det är lagligt att vara idag i Sverige. De flesta svenska kor mjölkas dock med organ och vakuumledningar så att mjölken hamnar i en central tank. Redan här börjar mjölken alltså påverkas smakmässigt av den mekaniska bearbetningen. Och ska mjölken sedan vidare till mejeriet står den först och väntar i mjölktanken innan en tankbil kommer och hämtar den och i normalfallet kör många mil innan den hamnar i mejeriets mottagningstank. Under tiden påverkas mjölkens ursprungligen perfekt balanserade smak också. Varje processteg tycks beröva mjölken något av dess ursprungliga helhetsupplevelse. Vill man därför smaka det som kanske borde benämnas naturmjölk bör man alltså leta efter ekologisk mjölk från ett mejeri med så korta avstånd från ko till paketering som möjligt – idealt med mejeriet beläget på gården ifråga. Och mjölken ska så klart vara ohomogeniserad för att få den där alldeles väldigt speciella stora och runda munkänslan – en äkta nära-ko-upplevelse, men fjärran från Arlas paket med högprocessad industrimjölk. Så hur benämna en komjölk paketerad på egna gården och där det enda som gjorts är att pastörisera mjölken? Kanske kalvmjölk?

Mervärdet hos regionalt producerad mjölk

Ingenting tycks sig vara likt på den svenska mjölkmarknaden. Mjölkdrickande i allmänhet minskar samtidigt som mjölkdrickandet i kaffet ökar brant. Och plötsligen finns en stor efterfrågan på lokalproducerad mjölk från mindre gårdsmejerier. Men kanske är denna utveckling ändå inte slumpartad. Hur många gårdsbutiker du besökt har fuskat med innehållet i sina produkter? Jag gissar att de är lätt räknade.

Antalet storföretag inom livsmedelssektorn som sålt produkter som traditionellt gjorts med vissa ingredienser men där en eller flera av dessa bytts ut mot billigare konstgjorda substitut torde vara betydligt fler. Det är inte fusk i nån juridisk mening, men sett över tid en tveksam utveckling. Se där en välgrundad skepsis mot storföretagen vars industriella rationalitetslogik ofta kommer på kollisionskurs med värnandet om livsmedlets traditionella kvalitet. Men på mjölkområdet kanske detta inte är fallet.

Arlas mjölk innehåller just mjölk och inget annat. Men när Arla gör reklam för att man genom att köpa deras mjölk bidrar till öppna svenska landskap så skorrar det något falskt i mina öron. Visst – köper jag mjölken så stämmer det, men köper jag kesellan så bidrar jag istället till öppna landskap i Tyskland. Det är givetvis viktigt det med, men framförallt för tyska konsumenter. Som boende i Stockholm är det främst landskapen i Mälardalen jag har en direkt betalningsvilja för att se ”öppna” långsiktigt, men inte med samma självklarhet landskapen i Medelpad eller Halland.Men Arla är så stort att man som konsument inte längre vet var ens pengar hamnar. Norrmejerier och Gefleortens mejeriförening har mycket lättare att på ett trovärdigt sätt tala om de öppna landskapen.

Det är också på detta sätt jag tror man ska förstå framväxten av de mjölkproducerande gårdsmejerierna. De har inget fuffens för sig och de levererar jobb och öppna landskap i ett omland som är relevant för konsumenten. Det finns det en betalningsvilja för. Därför spår jag att gårdsmejerierna går en ljus framtid till mötes. Kanske får vi framöver se några av dem samordna sig och bli regionala fusioner, på samma sätt som ambitionerna var i början av 1930-talet då ett tjugotal mejeriförbund bildades för att driva samarbete och strukturrationalisering på regional nivå. Jag tror att dessa mejeriers mervärden fortsatt är relevanta också på regional nivå, men större än så försvinner de.

Vill man sedan ge mjölken ytterligare mervärden som har med mjölken i sig att göra, snarare än med de öppna landskapen och arbetstillfällena – ja, då är det dags att kika på produkten som sådan, story-tellingen, presentationen, förpackningen och platsen för försäljningen. Men det tar vi nästa gång.

Martin Ragnar, forskare och författare, sekreterare i Svenska Dryckesakademien och till vardags forskningschef på Energiforsk AB

Lyxmjölk ett sätt att få upp lönsamheten i mjölkbranschen

Den svenska mjölknäringen går på knäna. Det är illa inte bara för dem det drabbar direkt utan för samhället i stort. För mjölkproduktionen är en mångmiljardindustri och storskalig, men decentraliserad dryckesproduktion. Men, som många andra industriella verksamheter har den alltså problem idag, egentligen på samma sätt som energibolagen har problem. Det är svårt att ta tillräckligt betalt för den traditionella varan – ”mjölk” eller ”el”. Man måste hitta på nåt annat, nåt mer för att ha chans att överleva. Men tro mig – i jämförelse med energibranschen har mjölken en stor fördel.

I alla sektorer för konsumentprodukter (dit elen inte räknas) finns det lyxvaror som agerar dragare också för det billigare sortimentet. Tänk kött, bilar, vodka, utlandsresor, möbler – vad som helst. Överallt funkar det så. Men i mjölkdisken finns det ännu bara Arlas standardmjölk och standardmjölk från det lokala gårdsmejeriet om du råkar ha ett sådant i närheten. Produkten är det ingen större skillnad på. Lyxmjölken saknas ännu. Men det är inte svårt att förstå att en sådan går att utveckla – och ta rejält betalt för. Och några har redan börjat. Resta gård utanför Enköping har några olika gamla lantraskor och mjölkar dem småskaligt och pastöriserar hemmavid. Mjölken blir därmed minimalt bearbetad innan den hamnar i flaskan. Dessa äldre raser mjölkar betydligt mindre än en högproduktiv Holstein, men kanske koncentreras också smakerna mer i dess mjölk? Ett av omdömena från en komjölksprovning i våras var i alla fall att mjölken från en fjällnära ko var som ”glassmjölk”, medan en annan person menade att ”mjölk är godare än vin”. Här har vi, tror jag, ett embryo till en lyxmjölksproduktion där en liter paketerad i vacker glasflaska för avnjutning på fredag kväll utan vidare ska kosta 100 kr och kanske mer. Den mjölken smakar fantastiskt inte bara rent sensoriskt utan också genom den story-telling som följer med den och som handlar om rasens ursprung och långa historia, om betets sammansättning, gårdens traditioner och höga djuromsorg m.m.

Börjar vi dessutom betrakta alla våra 4000 mjölkgårdar med samma fascination som vi betraktar Sydeuropas vingårdar – och vi börjar tänka att vi också ska få besökare dit, besökare som vill handla mjölk direkt där och samtidigt serveras en försvarlig dos story-telling – ja, då börjar bilden av en ny finmaskig gastronomisk infrastruktur fördelad över större delen av vårt avlånga land växa fram. Vi borde utveckla mjölkresor till Sverige med samma självklarhet som vinresor till Toscana där man besöker fem mjölkgårdar under några timmar och får prova de olika gårdarnas mjölk som alla kommer smaka något olika och samtidigt passa på att köpa med sig en flaska eller två hem. Det är en svindlande tanke som vi bara måste utveckla tillsammans snarast. Och ett är säkert – gårdsförsäljning är redan tillåten och det finns inga som helsta planer på att förbjuda den! Leve den svenska mjölken!

Martin Ragnar, forskare och författare, sekreterare i Svenska Dryckesakademien och till vardags forskningschef på Energiforsk AB

Grisens högtid

Det drar ihop sig till ännu ett firande av grisen nu när det lackar mot Lusse och jul. Är det något djur som är intimt förknippat med oss svenskar och med julen så är det just grisen. Kanske är bakgrunden till vår nations namn – Sverige – i själva verket kopplat till grisen. ”Svindyrkarnas rike” är i alla fall en möjlig tydning av dess ursprung. Och det glaserade grishuvudet som vakar över oss från sin upphöjda position på julbordet gör så sedan mer än 1000 år tillbaka. En gång var det galten som offrades till asagudarna på midvinterblotet. Så visst är det roligt att åter närma sig Grisens högtid.

Men allt är inte frid och fröjd med grisarna. Du har säkert läst om dåliga förhållanden i danska svinstallar och att också människor smittats av resistenta bakterier på ett sätt som är riktigt olycksbådande framöver. Den utvecklingen hänger samman med en hög användning av antibiotika i fodret som grisarna äter. Och det i sin tur hänger ihop med att miljön i svinstallarna är så tuff så att grisarna inte klarar av att vara där utan att många av dem blir allvarligt sjuka. Ja, det är ett sjukt system. Och om du har dubier om det danska fläsket, så ska du betydligt större dubier om det tyska och det holländska för att inte tala om det italienska. Antibiotikaanvändningen där är mångfalt högre än den i Danmark. Nej, Parmaskinkan är inte resultatet av någon idyllisk svinuppfödning på djurens villkor – utan av en betydligt mer hänsynslös praktik än den som försiggår i de svenska svinstallarna. Och ett firande av grisen bör väl ändå ske på grisens villkor?

Vår svenska Djurskyddslag säger att alla djur ska ha möjlighet att utöva sitt naturliga beteende. Det är en väldigt fin princip. Dessvärre är Djurskyddslagens tal om det naturliga beteendet en ren bluff. Det allra mest uppenbara naturliga beteende en gris har är att böka och böka i jorden – och det kan grisen alltså inte göra när den befinner sig i en box med betongplatta och lite halm ovanpå. Och bonden som stängt in grisen på det sättet gör inget fel i lagens mening, eftersom han följer Djurskyddsförordningen. Djurskyddsförordningen är till för att tolka lagens mening, men har helt uppenbart fullständigt andra utgångspunkter än Djurskyddslagen. På vilket annat politikområde som helst skulle en sådan tolkning anses vara rent bedräglig, men grisarnas grymtanden når inte fram i mediabruset. Därför hålls alla konventionellt uppfödda svenska grisar inomhus i hela livet, på betongplatta. Tycker du det känns rätt och bra, så köp gärna en billig inplastad svensk skinka till julen. Tycker du att det känns etiskt tvivelaktigt så köp istället en KRAV-skinka. Då är du säker på att grisen faktiskt har fått vara utomhus och böka på riktigt. Vill du dessutom att skinkan ska smaka riktigt vidunderligt, så leta efter en skinka av den traditionella lantrasen Linderödsgris – eller varför inte efter en vildsvinsskinka? Men det går naturligtvis utmärkt att äta också andra delar av grisen i juletid – trots allt har ju varje gris bara två skinkor, men ganska många andra detaljer på sin kropp! Och vill du fira grisens högtid utan att äta upp den finns det så klart en massa andra spännande sätt. Att griljera en stor kålrot med såväl senap som ströbröd kan vara en god idé – eller varför inte nöja sig med den där S-formade lussekatten? Den heter faktiskt Julgalt och minner också den om tiden då galten offrades för asagudarnas behag.

Satsa pengarna på maten istället för boendet!

Vi blir stadigt rikare och behandlar våra djur allt sämre medan vi i ilfart färdas mot bostadsbubblans briserande slutpunkt. Dessa insikter väcker frågor om våra rikedomar och hur vi bäst använder dem. Kraftigt förenklat använder vi våra pengar först och främst till boende och mat och därefter också till konsumtion av kapitalvaror och upplevelser. Hur har den utvecklingen sett ut och vad är att förvänta framöver? Och framförallt – vad får detta för konsekvenser?

Vid kapitalvaru- och upplevelsekonsumtionens tak

Det fanns en tid då vi levde i ett bristsamhälle, då varje intjänad krona alldeles tveklöst gick till det allra nödvändigaste – mat för dagen och tak över huvudet. Skulle man någonsin bli tvungen att välja mellan dessa två basala livsförutsättningar, så är det maten för dagen som drar det längsta strået. Men vad händer då om inkomsterna istället ökar? Sannolikt innebär det att vi hittar en större bostad upp till en viss storlek, att vi äter dyrare livsmedel och så småningom också börjar lägga pengar på både kapitalvaror som bilar, diskmaskiner och TV-apparater som på upplevelser som Dramatenbesök och solresor. Ännu mer pengar kan leda till både fritidshus och båt och varför inte en resa till Sydafrika istället för till Mallis? Men hur det än är – vi har en begränsad mängd semester och att åka längst bort i världen mer än två gånger om året har de flesta knappast tid med givet att man också vill uppleva svensk sommar och träffa släkt och vänner. Och visst kan man gå på teater säkert en gång i månaden, men ingen har tid eller lust att gå på teatern varje kväll i veckan, så nånstans erbjuder upplevelsekonsumtionen ändå ett efterfrågetak. Och visst kan man om pengarna aldrig tycks sina säkert köpa ny dator en gång om året och till alla barnen också och ha en TV i varje rum och en robotdammsugare på varje våningsplan, men även här finns det nånstans en konsumtionsgräns. Nånstans blir arbetsinsatsen en ny dator kräver för att komma igång och installera alla program och överföra filer större än den att ha kvar samma dator som inte åldrats märkbart. Så vad göra när också denna gräns är nådd om pengarna ändå fortsätter att flöda in? Då återstår egentligen bara boende och mat som möjliga poster att konsumera. Nej, jag har inte en enda robotdammsugare och datorn är dryga två år gammal och Mallis har jag aldrig varit på och Sydafrika endast i tjänsten. Och nån sommarstuga har jag aldrig ägt och aldrig nån båt heller. Biogasbilen är sju år gammal – men ändå – principiellt tror jag att jag såväl som många andra svenskar befinner sig där – vid kapitalvaru- och uppelvelsekonsumtionens tak.

Hummer istället för fläskkotlett

Ett ökat välstånd innebär inte att vi kan äta MER mat. Ska vi lägga mer pengar på maten handlar det istället om mer pengar på dyrare mat. Och visst kan vi byta fläskkotletten mot hummer, Pripps blå mot mikrobryggd öl, dassig spädjuice mot färskpressat här och nu. Men så herrans mycket mer pengar går ändå inte åt, men å andra sidan äter vi kanske inte heller kaviar varje dag eller ens varje vecka, så effekten på plånboken blir nånstans ändå begränsad. Därtill jobbar mataffärerna stenhårt med att pressa varje uns av lönsamhet ur jordbruket, så i slutändan har ju trenden de senaste tjugo åren snarast varit att maten blir billigare än att vi skulle kunna lägga mer pengar på den. Men likafullt ökar våra reallöner år från år. Och när så sker återstår alltså bara ett område att lägga våra nya rikedomar på – boendet.

Mer pengar till boendet – en farlig meningslöshet

En gång i världen var det som sagt produktivt att lägga mer pengar på boendet. Man slapp att sova i köket, barnen kunde få egna rum etc. Men den tiden är som sagt länge sedan passerad. Nu handlar det inte om att vi har råd att skaffa ett boende som ger tillräcklig plats, utan om att detta boende ska ha ett visst utseende och framförallt vara beläget på en viss plats (läs: helst trevlig familjevilla med stor trädgård, T-bana utanför knuten och belägen på Södermalm i Stockholms innerstad). Antalet sådan bostäder är å andra sidan extremt begränsat och det gäller även om man väljer att bara leta efter ”bostad, Södermalm”. Men med nya rikedomar har vi ju mer pengar att lägga på boende så då är vi så klart beredda att använda plånboken för att ändå få det ”boende Extra allt” vi drömmer om. Problemet är ju bara att rikedomarna ökar inte enbart för oss själva utan för hela samhället. Resultatet av detta blir inte att du genom en liten extra insats får det boende du drömt om utan att allt boende i ”attraktiva lägen” stadigt ökar i pris, alltmedan vi tänjer allt längre på belåningsgrader och risktagande. Boendet visar sig, olikt kapitalvaru- och upplevelsekonsumtionen vara utan tak. Här kan vi stoppa in hur mycket pengar som helst och ändå aldrig nå målet – utan snarare bara komma allt längre bort från det. Under tiden ökar vi alltså belåningsgraden och kommer allt närmare dagen då bostadsbubblan briserar. Ökade rikedomar satsade på boendet är därför helt enkelt något rent negativt såväl på det privata planet som för samhällsekonomin.

Satsa pengarna på maten istället!

Jo, det finns faktiskt ett område som det går att satsa de nya rikedomarna på och utan att det hotar samhällsekonomin eller ekologin – utan tvärtom leder i hållbar riktning. För visst kan vi satsa mer pengar på maten om vi gör det på ett genomtänkt sätt. Svaret är inte att byta Kalles kaviar mot Rysk kaviar (som ju är en högst begränsad resurs), utan att byta den danska fläskkotletten mot en såväl norrländsk mandelpotatis som en linderödskotlett och varför inte också ett glas åkeröäppelmust? Jo, vi behöver äta mindre kött i allmänhet, men genom att välja kött som kommer från etisk djuruppfödning av hälsosamma gamla lantrasdjur som föds upp i liten skala kan vi lägga åtskilligt mer pengar på denna mat. Detsamma gäller att odla grönsaker på friland utan bekämpningsmedel för att skapa kvalitet, smak av svensk terroir och samtidigt återbefolka den svenska landsbygden. Börjar vi dessutom handla mer hantverksmässiga livsmedelsprodukter istället för storindustriella diton så har vi ytterligare pengar att fylla på med. Tursamt nog skulle en sådan utveckling både gagna miljön, en socialt hållbar utveckling och detta UTAN att äventyra samhällsekonomin. Hållbar utveckling på riktigt alltså. Hög tid alltså att satsa varje ny krona på matkvalitet istället för på ett drömboende som blir en mardröm.

Mjölkböndernas framtid ligger i regionalism

(En kortad version av denna artikel publicerades i ATL – Jordbrukets tidning 150618)

Svensk mjölkproduktion är i kris. Ingen behöver höra argumenten för att det är så igen. Men visst kan man ändå bara reflektera över att det efter andra världskriget fanns betydligt fler mjölkgårdar enbart på Gotland än vad det idag finns i hela Sverige. Mer intressant är varför krisen uppkommit och hur vi ska kunna ta oss ur detta? På DN Debatt den 26 mar i år hävdade Timbro-medarbetarna Torbjörn Iwarson och Lydiah Wålsten att en avreglering, införandet av GMO-foder och instängning av boskapen året om var den enda vägen framåt för den svenska mjölkproduktionen och mejerinäringen. Jag tror att det är i precis motsatt riktning svensk mjölknäring behöver röra sig för att finnas kvar, utvecklas och gå en ny blomstring till mötes.

Rationalistisk centralism

Mejerinäringen i landet började utvecklas på allvar från 1870-talet och upplevde en väldigt kraftig expansion åren kring 1910. När tuffare hygienkrav började ställas på mejerierna i och med mejeristadgans införande 1937 uppkom behovet av kostnadsbesparingar vilket ledde fram till fusioner. Det var en hälsosam utveckling, som emellertid med en mindre paus för kriget rullade vidare med en väldig och tilltagande kraft. Den enda vägen framåt syntes en bit in på 1950-talet gå via fusioner, fusioner och ännu fler fusioner. I början av 1960-talet drogs en plan upp för bildandet av fem storregionala mejeriföretag i landet – en plan som snart var överspelad när dåvarande MjölkCentralen (dagens ArlaFoods) lade under sig viktiga aktörer utanför den för MC tänkta regiongränsen. Visionen om fem företag ersattes snart med visionen om ett enda bolag. Även om denna vision mot slutet av 1970-talet faktiskt slopades så rullade snöbollen ändå vidare i samma riktning. Budskapet till Sveriges mjölkbönder var tydligt: Det enda som kunde öka mjölkpriset var en fortsatt strukturrationalisering som nu inte längre innebar att man fick skicka mjölken till grannbyn utan att så småningom – vi talar nu 1990-tal – hela landsändar blev av med sina sista mejerier. Budskapet var också tydligt – även om det handlar om bondekooperativt ägda mejeriföretag – att bönderna inte förstår mejerinäringen utan ska vara glada och tacksamma för att kloka(re) människor driver dessa företag och gör det med böndernas bästa för ögonen. På den vägen har Arla blivit ArlaFoods och fortsatt ut i Europa och världen och blivit en specialist på export av en bulkråvara (mjölkpulver) från ett högkostnadsland (Sverige) till låginkomstländer (t.ex. Kina). Ärligen låter inte detta som någon jättesmart affärsidé ens i ett mellanlångt tidsperspektiv och jag har väldigt svårt att se på vilket sätt denna expansion gagnar svenska mjölkbönder – just dem som ägde Arla och är delägare i ArlaFoods. ArlaFoods livsluft ligger i expansionen eller som en forskare i företagsekonomi vid Mitthögskolan uttryckte saken härom året: ”Alla företag vill vara bäst, men det är svårt att vara bäst. Därför försöker man istället bli störst i tron att om man är det så är man också bäst.” Men världen förändras där ute och störst är inte bäst och kommer att få det än svårare framöver.

Decentraliserad småskalighet

Vi är på väg in i en era av decentraliserad småskalighet, även om de flesta av oss kanske ännu inte hunnit börja reflektera över det. Ibland är det bara decentralism och ibland bara småskalighet, men ofta följer de två varandra hand i hand. Låt mig förklara med några exempel:

  • Vi ser ett värde i att handla lokalproducerat och det finns en betalningsvilja för att betala mer för sådan mat än för det helt anonymt och storskaligt producerade.
  • Vi har inte längre ett allvetande SJ som omfattar bana, signaler, lok, vagnar och stationer – vi har en operatör som heter SJ – en bland många.
  • Vi har inte längre ett jättestort elbolag – Vattenfall – som tjänar kopiösa mängder pengar på sloganen ”Två hål i väggen”, som ber oss att göra annat än att fundera över energin och är villigt att betala för detta synsätt. Vi har många små kraftbolag och så några större mitt ibland dem Vattenfall, EON, Fortum – men också Kraftringen, Öresundskraft, Jämtkraft – och också Bengt Persson, Kalle Svensson och Martin Ragnar. Alla producerar de el, men i olika skala. Och de stora bygger om för att hjälpa de små – EON har redan gjort det, franska energi- och gasjätten GDFSuez ändrar till och med namn och blir ENGIE med ny profil och ny självbild.

Plötsligen ligger det en utmaning i att vara stor och centraliserad och en möjlighet i att vara liten, regional och förankrad i lokalsamhället. Förstå mig rätt härvidlag – att vara regional innebär inte primärt att tillverkningen är hantverksmässig. Däremot innebär att vara regional att jag som kund förstår varifrån råvaran kommer, vem som får pengarna jag betalar för produkterna och att jag kan se att det skapas mervärden i min region till följd av att jag handlar regionalt – det ger regionala arbetstillfällen, regionala öppna marker och en vi-känsla och regional stolthet. Sådant är värt att betala för. Men rationaliserar man detta vidare till ArlaFoods-nivå har man blivit en bulkproducent utan mänskligt ansikte och den typen av spelare kommer att få det svårt framöver – i alla fall om den har sin hemvist i ett högkostnadsland, som Sverige.

En regional vision

Min vision för framtidens mjölkproduktion i Sverige är därför en återfödelse av den regionala nivån. Det innebär att mjölkbönderna t.ex. i Västmanland slutar förnedra sig och ge bort sin mjölk till ArlaFoods och istället bygger ett eget mejeri där de börjar tillverka såväl K-mjölk som smör och ost för den regionala marknaden. Självfallet gör man det på ett sådant sätt att handlarna i regionen blir medskapande och delägare i mejeriföretaget från start så att man skapar en win-win-situation för regionens alla aktörer. Med en regionalisering finns också förutsättningar för att återupprätta en verklig dialog mellan producenter och konsumenter, vilket kommer att vara helt avgörande för utvecklingen av nya produkter för framtiden. Här finns också möjlighet att kommunicera mervärden direkt till kunden – mervärden som handlar om GMO-frihet, kor som går ute, mjölk från en viss koras – SRB, Fjällko, Rödkulla etc., kor som bidrar till det öppna landskapet – inte i Tyskland eller Frankrike – utan just där du som kund själv bor och befinner dig – helt enkelt mervärden som angår kunden! När denna regionala nymejerirörelse sprider sig över landet kommer ArlaFoods att få det svettigt. Å andra sidan visar mjölkprisjämförelser mellan ArlaFoods, Falköpings mejeri och Norrmejerier att ArlaFoods redan idag måste ha något allvarligt fel i sin affärsidé när man trots en supercentraliserad produktion ändå inte förmår att komma i närheten av Falköpings och Norrmejeriers ersättning för mjölken till sina ägare. Alltså – Mjölkbönder – förenen eder!

Docent Martin Ragnar, forskare och författare till bl.a. boken ”Gotländska mejerier” (Gotlandica förlag 2013) och Svensk ostkultur i recept och formspråk (Carlsson Bokförlag 2013)

Sälj drivmedel i kilojoule!

Vad ska du köra bilen på i framtiden? Funderar du över etanol, biogas, rapsolja eller kanske el? Som VD för branschforskningsorganisationen Svenskt Gastekniskt Center AB är det naturligt för mig att se många fördelar och stor potential för biogasen. Sanningen är dock den att det enda vi med säkerhet vet om den tid då våra transporter görs oberoende av fossila drivmedel – det är att den tiden kommer att vara mer komplex än idag. Och den tiden ligger inte så särskilt långt bort. Politikerna har satt målet att transportsektorn ska vara just fossiloberoende år 2030, d.v.s. 15 år från nu. Och för att lyckas med det krävs en stor kraftsamling av alla goda krafter. Svaret på vilket som är framtidens fordonsbränsle är därför vare sig etanol, biogas, rapsolja eller el – utan alla fyra och ytterligare några därtill. Så hur ska jag då tänka som bilköpare när jag vill jämföra en etanolbil med en biogasbil? Vilken är bäst? Här spelar så klart tycke och smak en stor roll, men en annan viktig roll spelas av driftekonomin. På den tid då alla bilar drevs av bensin var det enkelt att jämföra energieffektiviteten mellan två bilar genom att jämföra volymen bensin de förbrukade på en viss körsträcka. Det är ett indirekt mätetal eftersom man istället för energiinnehållet i bensinen då mäter volymen, som i sin tur givetvis kan räknas om till en energienhet. Lite som om vi angav alla priser på livsmedel i snabbköpet i enheten kilojoule och så fick du om du själv var intresserad av saken räkna om priset till den för dig mer relevanta enheten svenska kronor. Samma märkliga och fördummande konsumentkommunikation har glödlampstillverkarna länge ägnat sig åt då de marknadsfört sina produkter utifrån att de har en viss effekt, men utan att närmare upplysa om vilket ljusflöde lampan hade – d.v.s. själva poängen med varför vi köper glödlampor. Men nu har det svängt på lampfronten. Istället för effekt kommuniceras nu just ljusflöde i relation till effekt och ger därför numera mig som konsument en bra bild av lampans effektivitet samtidigt som priset i kronor kompletterar bilden med en kostnadsmässig effektivitet. Men på drivmedel är vi kvar på stenåldern. Där handlas ännu såväl diesel som bensin och etanol i svenska kronor per liter drivmedel och biogasen i svenska kronor per kilogram. Och den största önskan tycks vara att kunna uppvisa ett så lågt mätetal som möjligt för konsumenten oavsett detta informerar om verklig effektivitet eller är till för att vilseleda konsumenten om en påstådd effektivitet. Denna situation gynnar faktiskt ingen och framförallt är den inte värdig ett modernt, vetenskapligt samhälle som har valfrihet som ett av sina bärande kärnvärden. Det är nu hög tid att börja sälja drivmedel utifrån deras energiinnehåll. Först då blir det också möjligt att på allvar jämföra priser mellan olika drivmedel och på allvar meningsfullt att börja använda ekonomiska styrmedel för att förmå oss att välja rätt drivmedel för framtiden, rätt utifrån de politiska överväganden som ska styra oss hela vägen fram till fossiloberoende år 2030. Jag vill alltså se en prismärkning där jag kan välja mellan att tanka 1 kJ bensin, 1 kJ diesel, 1 kJ etanol och 1 kJ biogas. När får jag det? Jo, sen vet jag också att olika motorkonstruktioner är olika effektiva där dieselmotorn traditionellt har haft en högre verkningsgrad än ottomotorn. Men insikten härom dyker ju inte heller upp på allvar hos gemene man förrän man kan jämföra att jag faktiskt kan resa X % längre med den ena bilen jämfört med den andra för samma energimängd i bränslet. Styrmedel i all ära, men de styr inte rätt förrän enheten är jämförbar!

Martin Ragnar, docent och VD Svenskt Gastekniskt Center AB