Vems kvalitet?

Sugen på att testa en svenskproducerad dryck med låg kvalitet? Kanske som ett dyrt alternativ till ett bra och välkänt franskt vin? Skulle inte tro det va! Inte undra på att (vissa) svenska drycker säljer dåligt om det här är hårda fakta. Men är det verkligen så – och vad är det där ordet kvalitet egentligen? Vad syftar det på – och finns det en entydig definition?

Jag talar på telefon med sortimentsansvarig på Systembolaget och vi kommer in på en jämförelse mellan sydländska viner och vissa kategorier av svenskproducerade drycker. Systembolagsmannen exemplifierar ett resonemang med att framhålla att i en stor kategori sydländska viner har endast ett etikettfel identifierats under åtta års tid inom Systembolaget. Motsvarande siffra inom en kategori svenskproducerade drycker var istället 20 %. Horribelt så klart. Och vilka fantastiska producenter det finns i Sydeuropa då – och vilka fullständiga amatörer som chansar och höftar runt om i kojorna i vårt eget dryckeskulturmässiga U-land! Fast vänta – vad är det egentligen vi menar med ordet kvalitet?

Tänk dig att du ska köpa en guldring till någon du tycker mycket om. Det finns många att välja på. En möjlighet är att gå raka vägen till Guldfynds närmaste butik i nåt stort shoppingcenter och köpa en standardring som många andra har och gissningsvis till ett halvhögt pris. En annan möjlighet är att istället uppsöka en lokal guldsmed som tillverkar en unik ring just till dig, gissningsvis för en något (men inte mycket) högre prislapp. På denna ring kan man t.ex. se hammarslagen och att dessa inte är 100 % standardiserade. I vilket av fallen har du fått hög kvalitet – och i vilket av fallen har du fått låg? Vi utgår för enkelhetens skull från att du i båda fallen fått en ring som de facto är gjord av 18 karat guld och som väger lika mycket. Är det givet att det är ringen från Guldfynd som är den kvalitetsmässigt bästa? Är det givet att mottagaren kommer att känna sig verkligt utvald och extra älskad när du förklarar för vederbörande att ringen är av modell Au-X73R och tillverkas i 135 000 exemplar årligen och avslutar din romantiska överlämning med att försäkra om att ”du verkligen inte ska tro att du är ensam om att ha just den här modellen av ring”?

Givetvis kan man också på samma sätt dikta upp en historia om någon underleverantör som tillverkar en komponent till Volvos bilmotorer – och vad är då kvalitet i den kontexten – den idealt standardiserade komponenten eller den där hammarslagen är synliga? Svaret här blir uppenbart motsatsen till svaret i fallet med guldringen.

Båda exemplen syftar till att påvisa att kvalitet och standardisering är två olika saker. Man kan inom hantverksmässig produktion göra saker med låg kvalitet – och man kan göra det med hög. Precis detsamma gäller också inom industriell produktion. MEN, och det är det viktiga – industriell produktion är inte definitionsmässigt lika med högkvalitativ produktion – och hantverksmässig dito inte definitionsmässigt lika med lågkvalitativ. Hantverksproduktionen kräver en skicklig yrkesman för att bli bra – och industriproduktionen kräver att man avstår från reflexen att använda absolut billigast möjliga råvara. Bägge utmaningarna är reella.

Överflyttat till dryckernas värld vet vi, inte minst genom Mats-Eric Nilssons förnämliga och skrämmande granskning av (den sydländska) vinindustrin i boken Chateau Vadå att lejonparten av Systembolagets viner från sagda region framställs genom att man utgår från det standardvin man råkar kunna producera i den givna fabriken och därefter med utgångspunkt från Systembolagets mångordiga och nyordsrika kravspec blandar i en mängd tillsatser som gör att vinet smakar just som Systembolagets spec – det handlar alltså inte om att bara den tillverkare som på naturlig väg råkar få fram ett vin av en viss karaktär är den som bjuder på Systembolagets jätteupphandlingar, utan om att väldigt många blandar i vad som krävs för att uppfylla specen. Hantverksproduktion av drycker – såväl i Sydeuropa som i Sverige – skiljer sig avsevärt från dessa metoder genom att man istället utgår från råvarans egenskaper och med traditionella metoder som pressning, jäsning eller annan fermentation försöker maximera den inherenta kvalitetspotentialen i råvaran. Konsekvensen av detta blir just den förväntade: att sydländskt industrivin alltid, likt Coca-Cola, blir identiskt likt – och att hantverksprodukter (oavsett geografiskt ursprung) kommer att variera i sin exakta sammansättning utifrån variationer i råvaran. För den som då enbart tittar på vad som står på etiketten tenderar industrivinet att bli liktydigt med hög kvalitet. För den som har en insikt om alla tillsatser som också ryms i sagda vin, men inte redovisas på etiketten, blir slutsatsen om kvaliteten istället den motsatta. För den som registrerar en mindre skillnad mellan etikettens angivelser och sammansättningen på hantverksprodukten blir detta faktum ett kvitto på att yrkesmannen lagt fokus på rätt saker – på att maximera realiserandet av råvarans potential istället för att maximera tiden i analyslabbet. Men visst, givet vår svenska lagstiftning kring alkohol, skattesatser och försäljningskanaler så är det givetvis viktigt att just alkoholhalten på en hantverksprodukt faktiskt överensstämmer med innehållet alla dagar. För övrigt är det min övertygelse om att kvalitetsdrycken normalt är hantverksmässigt framställd.

Nån annan ska göra jobbet!

Hög tid att styra upp personalfrågorna på jobbet? Eller ekonomiadministrationen? Eller nån annan administrativ funktion? Entusiastiskt går den för ändamålet anlitade konsulten igenom det nya upplägget som innebär att det blir DU som ska lära dig ännu ett nytt system. Känner du entusiasmen spira i kroppen – och känner du också att detta verkligen kommer att förenkla din vardag?

Historiskt anställde företag och organisationer människor som var duktiga på t.ex. personaladministration eller ekonomiadministration för att utföra uppdrag såsom registrering av nyanställd personal eller upprättande av verifikationer för ekonomiadministration. Man valde personer som både hade kunskaper på området och intresse för uppgiften – precis som man anställer ingenjörer för att utföra uppgifter såsom processdesign, maskinkonstruktion eller teknisk dokumentation. Men så föddes idén om att detta inte längre skulle vara modellen för framtiden. Istället för att den som var specialist skulle utföra specialistuppdragen så skulle dessa plötsligen utföras av alla UTOM just specialisterna, medan specialisterna istället skulle bli kontrollanter. Konkret handlade det om att köpa mängder av nya användarlicenser till den nya ultimata programvaran för X (där X=personaladministrativt system, ekonomiadministrativt system eller valfritt annat administrativt system) och sedan köra en snabbutbildning av all personal samtidigt som man överlämnar en lathund på minst 50 sidor som inte alls förklarar vilka olika koder som ska föras in på de 24 Excelflikar som obevekligen måste fyllas i för att DU ska anses ha löst din uppgift. Givetvis blir det fel – särskilt om du bara använder detta system nån gång ibland och därför måste läsa igenom stresshunden, förlåt lathunden, inför varje användningstillfälle. Den uppgift som för specialisten tog fem minuter att utföra tar istället åtskilliga timmar för DIG att utföra – mitt eget rekord vad gäller det personaladministrativa systemet Heroma är 40 timmar istället för fem minuter.

Det som till organisationens specialistfunktion sålts in som ett kraftfullt verktyg för rationalisering i och med att sagda specialistfunktion nu kan slippa ifrån rutinarbetet och istället fokusera på att genom stickprov och annat säkerställa en hög kvalitet – det systemet blir istället en farlig tidstjuv och källa till stor frustration i hela organisationen samtidigt som det också blir en garant för många fel av just det slaget systemet var tänkt att avhjälpa. Det enda som rationaliseras är specialistfunktionen som sådan där ett par tjänster kan plockas bort, medan den utförande organisationen istället skulle behöva byggas ut avsevärt mer för att kompensera för de nypåförda arbetsuppgifterna. Dessa tenderar snabbt också att bli huvudsak istället för bisak i den utförande organisationen. Vinnaren – för det finns givetvis också en sådan i den här soppan – är så klart systemleverantören som istället för att sälja en handfull användarlicenser till specialistfunktionen nu får sälja mängder till organisationens samtliga medarbetare. Men någon vinnare i organisationen finns inte.

Värt att notera är också att det alltid är de administrativa funktionerna som ska dyvlas på den utförande organisationen – aldrig tvärtom – att den utförande organisationens specialistuppgifter plötsligen ska utföras av ekonomi- eller personalavdelningarna med hjälp av ett nytt system och en ny lathund. Det skulle bli alltför uppenbart för de inblandade att detta inte skulle fungera eftersom sagda avdelningars personal inte har vare sig kunskaper eller intresse för frågorna – och kunderna skulle också snabbt reagera på att få en Volvo byggd av personalavdelningen istället för av bandets personal. Så varför går då alla organisationer sedan ett decennium tillbaka i samma fälla – att undervärdera personal- och ekonomiavdelningarnas specialistkunskaper och tycka att utförandet istället ska göras av DIG?

Reflektioner över den småskaliga framtidsvision vi rationaliserat bort

Till tonerna av ödesmättad pianomusik spelas den konverterade Super-8-filmen i färg som visar järnvägen på Gotland den sista sommaren 1960 upp i min mobil. En signalröd rälsbuss rullar fram till stationen ofta med ett släp på kroken. Resandeutbytet i orter som Etelhem, Havdhem och Bjärges är imponerande. Det är inte frågan om nån enstaka utan om tjugotals människor som går av och på och ofta med nån resväska eller annan reseeffekt i handen. Och alldeles på perrongen i Lärbro har landsvägsbussen kört upp och väntar meter bort från de som ska vidare mot Fårösund. Och lika självklart finns vid alla dessa stationer en Pressbyråkiosk som bjuder ut nyheter och säkert tobak och någon bit lösgodis för den sötsugne. En välfylld bagagevagn står självklart på perrongen i Romakloster och fylls på och packas av. Och även om de inte syns i bild här så vet vi också att det fanns poststationer överallt i alla dessa orter och så klart livsmedelsbutiker. I många av orterna fanns kommunkontor och så klart skolor och annan service. Vad jag vill ha sagt med detta? Tja, jag vet inte riktigt. Men jag reflekterar över tidens gång och tänker att det som en gång för inte alls så länge sedan var självklart fanns i termer av infrastruktur, statlig service och kommunal service även i en ort av Etelhems storlek idag inte med någon självklarhet ens finns i en ort av Karlskogas storlek. Ja, faktum är att det bara finns en enda Pressbyråkiosk kvar på hela Gotland sedan tiotalet år tillbaka, nämligen den i Roma. Men Etelhem eller Bjärges av idag är inte bara berövade på sin statliga service i form av järnvägsstation och postkontor utan också på sin Pressbyrå, sin mataffär och sin skola. Det som en gång var ett välfungerande mikrokosmos där järnvägen ledde vidare ut i vida världen det har slutat att snurra. Där en resa man med självklarhet företog sig med tåg till vänner ett par mil bort i låt säga Martebo eller Väskinde har (även om distansen inte minskat och restiden snarast ökat även om man tar den egna bilen) blivit en futtighet istället för ett äventyr på väg någonstans. Det är som att tågresan till Martebo ersatts av flygresan till Thailand. Men har äventyret egentligen blivit större eller gjort oss själva lyckligare på färden? Jag har länge tvivlat på det och än mer så i klimatkrisens och coronakrisens tidevarv där det är en återruralisering som står för dörren som ett bjärt brott mot de senaste decenniernas ohöljda optimism inför alltings totala globalisering.

Och så reflekterar jag över statens roll i allt detta. De privata järnvägsbolag som fanns på Gotland och som lät bygga och trafikera de sju järnvägar som öppnades för allmän trafik på ön – hur privata var de egentligen? Tittar man närmare på den saken så var flertalet av dem i allt väsentligt vad som idag skulle beskrivits som kommunala bolag samägda av ett flertal berörda kommuner och med verkligt privata aktieägare som något väldigt exotiskt och begränsat inslag med Roma Sockerfabriks AB som det egentligen enda uppenbara undantaget. Det rörde sig alltså inte om dåtida börshajar som plöjde ned kapital i dåtidens framtida superinfrastruktur i tron om att de stora pengarna hägrade om hörnet. Det rörde sig om progressivt och utvecklingsoptimistiska kommuner som satsade om inte allt så i alla fall väldigt mycket av det lilla man hade på att förbinda den egna bygden med omvärlden i tron att en regionalisering – inte globalisering – skulle vara gagnefull för såväl medborgarna personligen som för deras ekonomiska aktiviteter. Och man gjorde så i tron att dessa stora ansträngningar skulle vårdas och förvaltas av kommande släkten. När staten tog över i slutet av 1940-talet var det med insikten om att somliga järnvägsföretag hade en del ekonomiska utmaningar och att staten där med sin känsla för struktur och standardisering och framförallt genom en klok samordning skulle kunna göra samverkan mellan olika järnvägar enklare och göra det rationellare och billigare att driva järnvägarna och enklare för resande och godstransportörer också. Det var inget ondsint projekt från staten – det var en del i den nationaliseringsprocess som inte främst hade några nationalistiska förtecken, utan snarare var nästa logiska steg efter den inledande regionaliseringen.

Huruvida de övertagna järnvägarna var ekonomiskt lönsamma eller ej var inte någon huvudfråga trots att SJ var ett affärsdrivande verk sedan långt tillbaka. Men inom bara ett par år blev nu istället detta med affären huvudsak och därmed blev uppgiften inte längre heller att förvalta förfädernas ansträngningar utan att rationalisera genom att lägga ned. Och det var på den vägen som orter som Havdhem och Etelhem och Martebo förlorade hedern när spåren inte bara slutade trafikeras utan också snarast rycktes upp för att effektivt förhindra varje tanke på en framtida återupptagen trafik. För utvecklingen kunde ju bara gå åt ett enda håll – mot det allt större och större mot det nationella och på sikt globala som förpassat 2020-talets Karlskoga till 1950-talets Etelhem och som fortsätter att skörda allt större offer.

Och när jag ser dessa mössprydda stinsar som vinkar av tåg, dessa bomfällerskor och vagnsstädare och postbiträden och stationskarlar så undrar jag om staten någonsin förstod eller försökte förstå vilken viktig roll deras existens och närvaro spelade i de lokalsamhällen där de verkade. Staten, den centraliserade staten, var nog helt enkelt för långt ifrån lokalsamhället för att förstå. Och jag reflekterar över att angelägenheter som berör den lokala och regionala nivån nog alltid har måst avgöras just där snarare än centralt nånstans långt borta. Kanske var järnvägen inte alltid lönsam, men säg den lokaltrafik som idag är företagsekonomiskt lönsam. Så kanske hade det för de lokala och regionala aktörerna trots allt varit samhällsekonomiskt lönsamt att också driva en företagsekonomiskt kraftigt olönsam järnväg vidare – just för att bevara samhällets puls och blodåder. Och för att visa på den offentliga servicens närvaro också i de mindre samhällena. Och kanske är det åt det hållet vi nu i krisens tider åter börjar vandra? Är det Etelhem, Bjärges och Martebo som i framtiden åter blir destinationerna när vi äntrar tåget på väg ut i den vida återruraliserade värld vi nu är på väg mot? Den värld där maten vi äter självklart kommer från trakten vi bor i. Den värld där sakerna vi anser oss behöva till stor del finns i en regional kontext, kanske till låns och att bytas. Den värld där marken nyodlas igen och gamla loppisbodar görs om till stall för några mjölkkor igen och de gamla grållarna väcks upp ur halvsekellånga dvalor. Den värld där golfbanorna lämnar plats för produktiva verksamheter. Ja, den värld där lokalsamhället ånyo växer sig starkt och vågar investera proaktivt i en framtid som inte är exkluderande utan fortsatt nyfiket på sin omvärld, men inte längre till priset av att avveckla sig självt såsom skedde en gång efter kriget när en film med ödesmättad pianomusik fick ackompanjera en suddig Super-8-film i färg som visade glada människor som steg av och på ett tåg som snart skulle vara ett minne blott.

Martin Ragnar

Publicerad under rubriken ”Super-8-reflektioner”, Tidningen TÅG 3/2020, 36-37

Flyttar Du till Ställdalen för 1644 kr/år?

Samma dag som Centerpartiet stolt deklarerade att skatten sänks med 137 kr/mån för boende i ett antal utpekade glesbygdskommuner besökte jag å tjänstens vägnar det lilla samhället Ställdalen i Bergslagen. Avstigen på stationen kunde jag dystert konstatera att trots att orten har en stor arbetsgivare i form av ett välfungerande och lönsamt pappersbruk så förefaller såväl den sista affären som den sista pizzerian, Migrationsverket och t.o.m. Studieförbundet Vuxenskolan ha lämnat orten för gott. Återstår gör bara tomhet och enslighet. Att utflyttningen från orten då skulle vända genom ett årligt tillskott på 1644 kr tror sannolikt inte heller Centerpartiet. Men frågan behöver faktiskt ett svar: Vad skulle krävas för att trenden skulle vända?

Att svensk glesbygd har mycket att erbjuda i form av livskvalitet, definierad som närhet till naturupplevelser av olika slag är alldeles tveklöst. Många är de stadsbor som drömmer om ett liv där skogen, badsjön, blåbärsriset och högviltet bokstavligen finns runt hörnet. Men få tar steget och flyttar dit – desto fler tar steget och flyttar till storstaden. Och motiven för denna flyttrörelse är så klart tillgång till spännande arbete, tillgång till kultur – men också tillgång till en vettig nivå på såväl offentlig som privat service inkluderande t.ex. skola, vård, omsorg, restaurang, bibliotek, frisör, biograf, polis m.m. När den servicen i lokalsamhället börjar naggas i kanten dör snabbt ortens attraktivitet – och den döden blir snabbt ett slags systemkollaps för det drabbade samhället. För liksom torsken utanför Newfoundland finns ingen väg tillbaka väl dessa nödvändiga grundbultar i samhällsbygget dragits ur. När det har skett hjälper bidrag till få kvarvarande verksamheter föga, för utförslöpan finns redan där.

Vad som nu krävs – om vi menar allvar med att hela landet ska leva – är en återexploatering av glasbygden, d.v.s. att flyttströmmarna vänder och netto går från storstäderna och till glasbygdens alla småorter. För OM man kan få befolkningen i orter som Ställdalen att faktiskt öka år från år – ja, då kommer också etableringar av offentlig och privat service givetvis komma. En skola öppnar som skapar närhet, men också arbetstillfällen. Det behövs en affär och någon tar ett initiativ. En frisör ser en öppning och snart öppnar också en restaurang. Det börjar sjuda av liv och framtidstro. Vi börjar bygga upp lokala samhällen och lokala ekonomier igen – och vad kan väl vara hållbarare än det egentligen. Särskilt om denna utveckling också på allvar börjar inbegripa en ökad användning av markerna för en ökad livsmedelsproduktion såväl av grönsaker som spannmål, kött och mjölk, d.v.s. om vi verkligen tar Livsmedelsstrategin på allvar.

Vi är nog många som vill se den utvecklingen – frågan är bara vad som krävs. Jag vet inte – men det hemska är att vi inte ens verkar ha formulerat frågan politiskt ännu. För alltmedan avfolkningen av glesbygden accelererar så är allt rikspolitiken förmår att sänka skatten i glesbygden med 1644 kr per år medan avvecklingen av servicen också accelererar. Nu är det dags att faktiskt fråga människor vad som skulle krävas för att de skulle flytta från Uppsala till Ställdalen och bo där i minst fem år. Kanske handlar det om ett bidrag på 1 miljon kronor för att göra det. Hemskt mycket i så fall – javisst, men den kostnaden måste ju i så fall också vägas mot alternativkostnaderna i storstäderna. För det är inte heller gratis att bygga mängder av nya bostäder, infrastruktur och service i Stockholm samtidigt som bostadsmarknaden är icke-existerande för stora grupper. Så kanske vore det faktiskt ändå samhällsekonomiskt smartare att faktiskt vända på flyttrenden istället med de ekonomiska styrmedel som skulle krävas för att faktiskt nå dit också rent praktiskt?

Martin Ragnar

Vi måste vända flyttströmmarna – inte få människor att ”stanna kvar” på landsbygden

Min morfars farfar, Carl Johan Svensson, föddes och dog i Vänneböke. Min morfars far föddes i Vänneböke och dog i Traryd. Min morfar föddes i Skinnersböke och dog i Traryd. Min mor föddes i Traryd och har levt större delen av sitt vuxna liv i Visby. Jag är född i Visby och har sedan jag flyttade hemifrån för 29 år sedan bott större delen av tiden där jag nu bor – någonstans i Storstockholm. Detta är en utmärkt illustration till den urbanisering som över tid bara tycks tillta i styrka. Samtidigt har nu urbaniseringen – eller snarare dess effekt på landsbygden och spänningen mellan stad och land – hamnat högt på den politiska dagordningen. Man argumenterar för att det borde vara möjligt att ”bo kvar” på landsbygden. Men en sådan argumentation är djupt problematisk då den tycks syfta till att minska hastigheten i urbanisering snarare än att göra landsbygden levande på riktigt.

Det finns goda skäl till urbaniseringen. I ett alltmer kunskapsorienterat samhälle blir många arbeten alltmer specialiserade. Detta ställer högre krav på specialiserad utbildning och hos de utbildade uppstår ett intresse av att kunna byta arbete utan att byta bostadsort. Också i privata företags och offentliga förvaltningars perspektiv är en understödjandet av en urbanisering ofta självklart. Det ÄR ekonomiskt rationellt att samlas verksamheter på allt större enheter på allt färre ställen. Och det är därför vi har den samhällsutveckling vi idag har. Men ekonomi är inte allt. Vi talar om en hållbar utveckling sedan mer än 30 år och denna utveckling har ytterligare två dimensioner där den sociala är en.

För inte så värst länge sedan fanns på den gotländska landsbygden en lång rad lokalsamhällen som på ett självklart sätt hade både (folk-)skola, affär(er), mejeri, verkstad, (spar-)bank, postkontor, (bemannad) järnvägsstation, bensinmack, kiosk och kanske någon eller några lokalt verkande hantverkare därtill. Ekonomin var lokal snarare än regional och definitivt inte nationell eller global. Men så lades järnvägen ned, kiosken försvann. Mejeriet rationaliserades bort genom centralisering samtidigt som mjölkgårdarna blev allt färre och allt större. Och så lades posten ned och bensinmacken och verkstaden försvann. Och så stängde banken och bara en affär blev kvar. Så fanns bara lågstadieskolan och en affär ägd av ett äldre strävsamt par kvar. Plötsligen befann sig orten på randen till kollaps. Och så kollapsade den helt när skolan och affären också lades ned. Bilberoendet blev en självklar konsekvens. I takt med att också livsmedelsproduktionen rationaliserades genom centralisering, specialisering och avveckling blev också pendlingen en annan självklar konsekvens. Landsbygden blev stadens förort – en sovstad fast på landet. Låt oss inte peka finger åt något håll utan bara konstatera att skola, affärer, mejerier/verkstäder/fabriker, banker, postkontor, järnvägsstationer, bensinmackar, kiosker m.m. tillsammans utgör ett finmaskigt nät av en samhällelig infrastruktur. Ovanpå detta centraliserades också det kommunala Sverige genom kommunreformerna 1952 och 1971 så att också mängder av tidigare självklara kommuncentra blev irrelevanta.

Här någonstans befinner vi oss alltjämt, fast de orter som nu står på randen till kollaps (enligt ovan) inte längre är små idag bortglömda samhällen som Bjärges eller Levide på Gotland – utan betydligt större orter och även kommuncentrum på sina håll. En lösning som nu diskuteras på hur få hela Sverige att leva är en kommunsammanslagning på frivillig väg. På vilket sätt den skulle blåsa nytt liv i lokalsamhällena är dock höljt i totalt mörker. Andra sätt handlar om att inte lägga ned Arbetsförmedlingens/Försäkringskassans/Skatteverkets kontor riktigt i samma utsträckning och hastighet som myndigheterna själva skulle önska eller att lämna bidrag till bredbandsutbyggnad på landsbygden. Och så sätter man så klart sitt hopp också till upp-poppande gårdsbutiker och gårdsmejerier. Givetvis är bäggedera välkomna – men effekten blir bara i allra bästa fall just möjligheten för några få att ”bo kvar” på landsbygden ännu några år innan utvecklingen obönhörligen får också dem att flytta till ”stan”.

Svensk landsbygd erbjuder utan några som helsta tvivel en boendemiljö i absoluta världsklass. Men utan samhällelig infrastruktur därtill blir den ändå inte attraktiv. Svensk landsbygd måste också på mycket lång sikt befolkas av människor som är primärproducenter av livsmedel för landets befolkning – och det i betydligt högre grad än idag eftersom Sveriges självförsörjningsgrad idag är lägst i EU samtidigt som insikten om vikten av en hög grad av självförsörjning också börjar tränga in hos ledande beslutsfattare. Men att tro att denna ökade självförsörjning ska bli till genom att dagens bondebefolkning vars medelålder är klart högre än i de flesta andra branscher är naturligtvis bara en illusion. För det krävs att människor på landet vill stanna kvar långsiktigt – men också att det bland städernas befolkning finns dem som aktivt vill välja att bli bonde – istället för ingenjör, frisör eller mediepersonlighet.

Vad krävs då för att utvecklingen ska vända? Mycket. Men en nödvändig förutsättning är en ökande befolkning. Detta blir tydligt redan om man betraktar de sovstäder som finns i storstädernas förorter. Den år 1976 ”färdigbyggda” förorten Brandbergen i Haninge kommun hade när den var klar två livsmedelsbutiker, bio, flera frisörer och flera restauranger, skolor m.m. Visst finns det en del kvar här ännu, men även om befolkningen är den samma nu som då så har den samhälleliga infrastrukturen ändå utarmats över åren. Det har inte skett p.g.a. någons illvilja utan som en följd av att verksamheter idag helt enkelt kräver fler kunder/besökare för att vara ekonomiskt lönsam än den gjorde då. För att bevara status quo i samhällelig infrastruktur krävs helt enkelt ett ökat underlag, d.v.s. fler människor över tid.

Trots att många kommuner pumpar in åtskilliga skattekronor i att driva vidare skolor i glesbygden blir väljarnas uppfattning av läget likafullt att samma kommuner ägnar sig åt att lägga ned landsbygdsskolorna. Och båda har alltså rätt. Och så blir det alltså när visionen är att människor ska kunna ”bo kvar” på landsbygden. Även om så samtliga personer i en aktuell ort verkligen bestämmer sig för att bo kvar, så blir resultatet ändå en utarmning av den samhälleliga infrastrukturen på denna ort. Därför kan och får inte visionen för landsbygden vara att få människor att bo kvar – den måste handla om att få människor att lämna staden för ett liv på landet så att de boende i mindre orter och samhällen ökar – endast så kan vi över tid blåsa liv i den samhälleliga infrastrukturen på fler platser än i storstäderna. Och detta ska inte vara kommunernas uppdrag – mer än att reaktivt svara på en ökad efterfrågan – det måste vara statens. Frågan blir då: Vilka tre åtgärder skulle göra det tillräckligt intressant för storstadens människor i arbetsför ålder att på allvar ställa sig frågan om man inte ska flytta till landet. Att ställa den frågan idag är nära nog ett skämt. Imorgon måste den bli allvar.

Martin Ragnar, debattör

Framtidens järnväg – i Almedalen och i verkligheten

Jag går på ett seminarium om framtidens järnväg där alla parter i sektorn är inbjudna och ger sina visioner. Det mesta handlar om digitalisering, big data och hur använda ai för att göra allt billigare och bättre. En sådan utveckling är nog ofrånkomlig men samtidigt är den också en hygienfaktor för framtiden. Framtidens järnväg har dock en väldigt massa andra utmaningar som verkligen behöver tas tag i och där diskussion om HURet och NÄRet verkligen skulle vara livgivande att lyssna till istället för en samstämmig kör som diskuterar teknik som brukarna ändå inte förstår.

Här kommer min lista över de riktigt stora utmaningar som järnvägen står inför här och nu:

Det är uppseendeväckande orimligt att Trafikverket år 2019 fortsätter att satsa pengar på och planera för upprivning av nedlagda järnvägar, såsom Skövde-Karlsborg och Lysekilsbanan. Om ingen trafik bedrivs här och nu så är samhällsutvecklingen högst konkret sådan att intresset för järnvägstransporter ökar. Rivs banorna upp återställs de aldrig, men ligger de kvar går de att återuppväcka. Sluta också genast upp med avelektrifiering och rivning av sidospår.

Utbyggnaden av dubbelspår på Västkustbanan (Lund-Göteborg) har pågått sedan 1991 och kan antas bli klar omkring 2025. Det har rått politisk enighet om projektet och pengar har funnits – likaväl har det tagit över 30 år att bygga ett spår bredvid ett befintligt när det tog tio år att bygga det ursprungliga spåret med handkraft på 1800-talet. Det är fullständigt orimligt. Ska vi ha någon chans att bygga nya banor i framtiden måste det bli mycket snabbare, enklare och billigare.

Gärna artificiell intelligens – men se först till att dimensionera och organisera störningsinformationen på Trafikverket så att resenärerna verkligen får information när störningar föreligger istället för att systemet då direkt kollapsar.

Gärna digitalisering – men SJ, börja med att säkerställa att inga tåg lämnar sin utgångsstation utan att samtliga toaletter är hela och fungerar, att det finns tvål i samtliga tvålbehållare och att samtliga dörrar på tåget fungerar. SAS och andra flygbolag säkerställer detta ALLTID.

Landet behöver utvecklas med nya järnvägar som kan driva arbetsregionförstoringar och utveckla stora delar av landet. Nya och nygamla banor som skriker efter att bli byggda i närtid inkluderar:
Umeå-Skellefteå-Luleå
(Borlänge-)Malung-Sälen
Hudiksvall-Ljusdal
Uppsala-Enköping
Örebro-Degerfors-(Karlstad)
Strömstad-Halden
(Älmhult-)Olofström-Karlshamn
(Karlskrona-)Kalmar-Oskarshamn-Västervik(-Linköping)
(Malmö-)Staffanstorp-Sjöbo-Tomelilla-(Simrishamn)
Kristianstad-Hörby-Lund
Hur gör vi för att realisera dessa?

Gärna fler och snabbare tåg i allmänhet, men nattågen (i SJ:s eller annan operatörs regi) behöver bli moderna genom nya vagnar efter förebild från t.ex. Finland eller Ryssland och nattågskoncepten utvecklas för såväl inrikes- som utrikestrafik. Fler svenska destinationer för nattågen behövs också, såsom Kalmar/Karlskrona, Karlstad m.fl.

Detta är framtidens järnväg. Vi befinner oss universum iväg från att realisera detta – av ekonomiska skäl i vissa fall, men av ren bristande vilja, oförstånd och prioritering i andra. Detta måste lyftas, diskuteras och läggas upp planer för. För järnvägen är både dagens och framtidens transportslag för effektiva, klimatsmarta och regionförstorande transporter av såväl människor som gods.

Martin Ragnar

Kärnkraft för sakens egen skull?

Jag har så svårt att förstå. Att kärnkraften åter kommit i fokus. Det är som om kärnkraften är viktig bara för att. Som ett saknat gosedjur för Ingenjörsvetenskapsakademiens allra äldsta fossiler. Som en penisförlängare för en snöpt borgerlighet. För det finns absolut inga som helst skäl till att slåss för kärnkraften.

El – ja, det behöver vi i det moderna samhället. Prognoserna om elanvändningen i framtiden talar om en elanvändning som är ungefär konstant över tiden – elbilar till trots. Priset för att tillverka el varierar beroende på teknikval. Gammal befintlig kärnkraft brukar anses vara billig. Ny kärnkraft är däremot väldigt dyr – också i jämförelse med t.ex. vindkraft. Ska man bygga ny kärnkraft måste någon alltså uppfinna en affärsmodell som ser ekonomiskt hållbar ut för att bygga en anläggning som ska vara i drift i 40 år och producera kärnkraftsel som dag 1 är mycket olönsam i tron om att den ska bli mer konkurrenskraftig allteftersom världen ställer om till förnybart.

Elsystemet behöver balanskraft. Det är sant. Och Sverige har en enormt välfungerade balanskraft i form av rikligt med vattenkraft. Den räcker gott och väl för våra behov. Energilagring är också på väg att utvecklas snabbt, med t.ex. batterier och power-to-gas som två exempel. Och att använda kärnkraft som reglerkraft är faktiskt inte fullt så enkelt som det låter. Det finns en viss tröghet även där.

Kärnkraft bidrar inte till några större koldioxidutsläpp – men de är inte heller 0. Brytning av uranmalm ger också upphov till koldioxidutsläpp. Och kärnkraften är fossil – beroende av att vi tar ut en råvara ur marken som vi sedan förbrukar.

Kärnkraft rimmar väldigt illa med nationalism och nationellt oberoende – en ståndpunkt som borde spela roll för åtminstone Sverigedemokraterna. För även om vi har stora tillgångar av uran i Västergötlands berggrund så bryter vi ju inte dessa. Svensk kärnkraftsindustri förlitar sig på uran från Kanada och Ryssland. Är inte det problematiskt på något sätt?

Fjärde generationens kärnkraftverk ger upphov till mindre mängder kärnavfall än dagens kärnkraftverk – men även här krävs lagring i många tusentals år. Och frågan är vad som är säkrast. För fjärde generationens kärnkraft kräver kylning av endera flytande natrium (den ryska modellen) eller flytande bly (Janne Wallenius svenska modell). Flytande natrium i kontakt med luft börjar brinna inom någon minut. Flytande natrium i kontakt med vatten exploderar momentant. Flytande bly har inte dessa utmaningar, men är istället akut toxiskt genom sina ångor. Det är inte tekniskt möjligt att bygga ett system med pumpar och rör som ska gå utan att någonsin springa läck eller behöva underhållas. Det vet om inte annat dagens kärnkraftsindustri. Att då tro att fjärde generationens kärnkraft skulle vara svaret på kärnkraftens säkerhetsutmaningar är helt enkelt bara wishfull thinking. Avfallsfrågan blir mindre jätteutmanande, men säkerheten i verken blir omöjlig att hantera.  Trots detta är kärnkraftskramarnas vilja att realisera sina våta drömmar så starka att man t.o.m. lyckades prångla ut en propagandaskrift om fjärde generationens kärnkraft i min dåvarande arbetsgivare Energiforsks namn av oberoende och objektivitet. Det både är och var såväl bedrägligt som skamligt.

När Vattenfalls tidigare kärnkraftskramande vd Magnus Hall nyligen fick frågan ”Bedömer du att Sverige kommer behöva kärnkraften framöver eller att den kan avvecklas?” svarade han: ”Det kan vara en del av försörjningen, men att investera i ny kärnkraft är för dyrt och det är inte det system vi kommer välja i nästa steg”. Det moderata tidigare statsrådet Mikael Odenberg har formulerat sig på liknande sätt under sin tid som generaldirektör på Svenska Kraftnät. Och på Facebook konstaterar tidigare ABB-chefen Evert Jonsson lakoniskt att: ”Om det där med en fet dussör på eget anonymt nummerkonto för att köra Great Nuclear Ebberöds Bank! Etthundra miljard kronor minst per reaktor. Dubbla produktionskostnaden för ström som priset på el på marknaden. Märker att Björklund, Ebba, Kristersson träffat på några av mina gamla kompisar i globala kraftverksvärlden. Världens bästa och mest professionella bestickare av högfärdiga lättköpta politiker med för dyra levnadsomkostnader. Överlägsna vapenhandlarna i sin disciplin. Tror faktiskt inte Paria-Åkesson förstår spelet om atomkraften. Misstänker att han är en Atom-Idealist. Resten räknar 💲för egen del. På medborgarnas bekostnad.”

Slutligen: Om man ska tänka på de som använder elen först och främst så har svensk industri haft ett budskap som varit viktigare än alla andra under lång tid: Vi behöver få långsiktiga spelregler. Och det har politiken ju också levererat – först i och med avvecklingsbeslutet efter folkomröstningen 1980 och därefter – för den händelse någon inte velat förstå tidigare – i och med Energiuppgörelsen för några år sedan. Med denna tog man sikte på 2050 och det är långsiktigt på riktigt. Men dessa långsiktiga spelregler vill nu alltså flera partier riva upp – man kan fråga sig om de vill göra så för att på allvar skada svensk industri och svensk konkurrenskraft. Det verkar i alla fall inte bättre.

Kärnkraften behöver absolut diskuteras – men bara i perspektiv av hur den avvecklas på bästa och säkrast möjliga sätt.

Martin Ragnar, docent och f.d. forskningschef på Energiforsk AB

Finns delikatesser bara i Sydeuropa?

Visst kan det vara härligt att prova en fransk ost, en italiensk prosciutto och en eldig spansk korv. Kanske bara svänga förbi affären på hemvägen och köpa något i delikatessdisken och lägga upp lite snyggt – och voilá – lyxen är där, festen är fixad: Snyggt, gott, nyttigt och fullt av förförisk kultur!

Nej, vi talar ju inte om en livsmedelsaffär i Bordeaux, Bari eller Barcelona – utan en som är belägen i Laholm, Linköping eller Luleå. För om affären ifråga har någon slags ambition så har man så klart en delikatessdisk där. Och om man har någon slags ambition med den – ja, då trängs charkuterier, korvar och ostar från Spanien, Italien och Frankrike lika säkert i denna. Min närmaste affär – Coop i Haninge – är självklart inget undantag. Och där har man pedagogiskt nog också ritat upp en karta som visar var de olika delikatesserna kommer ifrån. Kartbilden består av just Spanien, Italien och Frankrike – och sedan inget mer. För så är det ju bara – det är från de tre länderna som världens alla delikatesser kommer – eller hur?

Sydeuropa är antibiotikaanvändningens Mecka

När djur blir sjuka kan de behöva antibiotika för att bli friska igen. Sådan användning av antibiotika är väl motiverad. Men om man bygger system för djuruppfödning som är undermåliga och därmed gör djuren sjuka mer eller mindre medvetet – ja, då är det så klart uppfödningssystemet som måste göras om – inte sminkas över med antibiotika. För när man ger antibiotika förebyggande till djur – då bygger man också långsiktigt upp en resistens mot antibiotika och hotar mycket effektivt möjligheterna också att kunna bota människor mot i nuläget till synes harmlösa åkommor såsom vanliga infektioner, salmonella, campylobakterinfektion, lunginflammation eller tuberkulos. Sveriges användning av antibiotika i djuruppfödningen är den lägsta i EU, vilket givetvis inte innebär att vi kan slå oss till ro här hemma. På djuretikens område finns mycket att göra. Jämfört med Sverige har Danmark en antibiotikaförbrukning som är tre gånger högre – ett lika välgrundat som numera välkänt argument mot t.ex. danskt fläsk. Antibiotikaanvändningen i djuruppfödningen i Spanien är 363 mg/PCU, Italien 295 och Frankrike 72 att jämföras med den svenska på 12. Detta placerar dessa länder på platserna 2, 3 och 12 bland de av EU:s 28 länder som använder mest antibiotika i sin djuruppfödning. Cypern – varifrån sommarfavoriten haloumi kommer – intar första platsen och är därmed allra sämst med 453. Italiens 25 gånger högre antibiotikaanvändning än Sveriges – och Spaniens 30 gånger högre dito – är ju fullständigt fruktansvärt och fullständigt vansinnigt. Läs gärna siffrorna ett par gånger till och försök ta in betydelsen av dem. Det är alltså inte 25 och 30 % högre – utan ofattbart nog 25 och 30 gånger högre. Och detta borde ju knappast vara ett särskilt bra försäljningsargument rent allmänt mot en svensk publik – särskilt inte om vi väljer bort det danska köttet som i jämförelsen alltså är bra mycket bättre än det sydeuropeiska. Och likafullt är det produkter av detta antibiotikamaximerade och undermåliga lantbrukssystem som vi exponerar – i våra delikatessdiskar! Det är ju faktiskt sjukt!

Det är inte bara antibiotikaanvändningen som skiljer sig mellan länder. En stor djurskyddsorganisation – Compassion in World Farming – har visat skräckartade bilder med trängsel, karga miljöer och skador på grisar från italienska grisgårdar som levererar råvara till den kända Parma-skinkan. Korna som ger mjölk till Parmesan-osten får aldrig komma ut och beta och drivs hårt i intensiva system. Djurhållningen är överlag mer intensiv i många andra EU-länder än i Sverige. Och av tradition är djurskyddsmedeveten inte densamma i södra Europa som i norr.

Bättre delikatesser från Nordeuropa

För handen på hjärtat – visst finns det producenter också i Sydeuropa som inte pumpar sina djur fulla med antibiotika och som tillverkar verkliga delikatesser – men hur stor sannolikhet tror du att det är att det är just dessa verkliga delikatesser som hamnar i snabbköpens delikatessdiskar i Eslöv, Essunga och Edsbyn? Återstår då frågan om delikatesser verkligen kan tillverkas i andra länder än Spanien, Frankrike och Italien. Tja, har ni någon gång provat en vällagrad Gruyère-ost från Schweiz, en ångande het salami från Ungern eller en stanniolklädd kalakukko från Finland – ja, då har ni garanterat provat delikatesser från världen utanför min Coopbutiks världskarta. Och jag lovar att det finns tusen- och åter tusentals andra som är sprungna av lantbruk bra mycket bättre på att hantera sina djur än de i Sydeuropa från såväl England som Holland, Slovakien och Litauen – om man tillmäter antibiotikastatistiken något värde.

Svenska delikatesser!

Sverige då – finns det överhuvudtaget några delikatesser som tillverkas här på hemmaplan? Ja, det gör det faktiskt! Och de inte bara smakar gott – de är närproducerade och de är resultatet av en djurhållning som förvisso kan och bör förbättras, men som likafullt är bäst i EU. Och inte bara det – dessa svenska delikatesser är så klart också fullproppade med precis lika mycket spännande kulturhistoria som någonsin de sydeuropeiska är. Det handlar bara om att skrapa på ytan och ställa en nyfiken fråga. Leta efter spickekorv, Hemost, ollonfläsk, Wrångebäcksost, gustafskorv och varför inte ett barkbröd och en Vålå-loffen? Du kommer att bli hänförd av verkliga och finfina svenska delikatesser! Du kanske rentav blir inspirerad till en spännande hemester – en upptäcktsfärd i ditt eget land till för dig nya bygder där dessa fantastiska produkter produceras. Nära och klimatsmart i så fall – istället för att ta flyget till grisfesten på Mallis och frossa i sydeuropeisk antibiotika.

Handlare – tag Ditt ansvar!

Du som är handlare och har en antibiotikafylld delikatessdisk kliniskt ren från nordeuropeiska och svenska delikatesser: Gör om och gör rätt! Rita upp en ny karta över norra Europa eller Norden eller Sverige – och finns delikatesser från dessa områden och dra en lans för dem. Om du på marginalen vill ha kvar något särskilt spännande från Sydeuropa och som är garanterat bra framställt där du själv vinnlagt dig om garantier kring antibiotikaanvändningen och djurskyddet i det specifika fallet – ha kvar den produkten som en sista krydda, men förflytta fokus norrut! Och gör det nu! 

Den onda staden

Hur gör man egentligen för att bygga ett nytt utanförskapsområde? Vilka krav är allra viktigast att tillgodose för att verkligen säkerställa att området blir rejält segregerat och oattraktivt från dag 1? Nej, självklart är det ingen som vill bygga ett nytt sådant område – ”och vi har ju lärt oss läxan från Miljonprogrammets dagar”, brukar det heta. Men har vi verkligen det?

Åren 2005-2010 drevs ett samverkansprojekt mellan Jönköpings, Norrköpings och Uppsala kommun samt Boverket, Trafikverket och Sveriges Kommuner och Landsting. Projektets namn var ”Den goda staden” och ambitionen var att identifiera viktiga element i vad som skapar attraktivitet i en stad. Det var ett vällovligt projekt som också fick genljud i långt fler kommuner än de som var direkt inblandade. Den som försökte ta till sig av projektets lärdomar serverades så klart ett smörgåsbord av intressanta slutsatser. Med andra ord kan vi nu alla luta oss tillbaka i den trygga förvissningen om att alla kommuner numera planerar ny bebyggelse på ett sätt som skapar just en god stad – eller?

I praktiken fungerar vi människor på ett annat sätt – vi omtolkar och anpassar och förhandlar med oss själva inombords. Och får vi en lista över bra saker att ta hänsyn till så tenderar vi snarare att identifiera de saker vi redan tänkt på och tänka att om vi genomför dem så kommer vi åtminstone en bit på vägen. Det är säkert bra i många fall, men i fallet stadsbyggnad är det en väldigt farlig väg. För stadsdelar tar väldigt lång tid att bygga om och därför är det viktigt att göra rätt från början. Eller vad som verkligen är viktigt är faktiskt inte att göra rätt – det är att undvika att göra fel. För faktum är att vi har bra mycket bättre kunskap om hur vi bygger den onda staden, än hur vi bygger den goda.

Om jag vill bygga ett nytt utanförskapsområde idag så kan vi ganska säkert identifiera ett antal element som är viktiga att få på plats:

  • Välj ut en plats för området som gör att om man inte bor i området så finns ingen naturlig anledning att komma dit, d.v.s. bygg som enklav. Så säkerställer vi att människor i andra områden talar om – inte med – folket i det nya området
  • Planera hela området på en gång med så få olika detaljplaner som möjligt för att maximera enformighet
  • Minimera antalet aktörer som exploaterar området för att garantera enfald i genomförandet
  • Säkerställ att området enbart byggs för boende. Någon enkel mataffär och pizzeria och eventuellt frisersalong är tillåtna undantag – men säkerställ att inga företag kan etablera sig i området så att alla yrkesarbetande människor försvinner från området på dagarna
  • Satsa på en och samma upplåtelseform i hela området
  • Bygg färdigt området på kort tid för att garantera enformighet i den arkitektoniska gestaltningen
  • Betrakta området som ”klart” när byggnationen är på plats, d.v.s. planera absolut inte för en förtätning över tid

I verkligheten vill så klart ingen bygga ett nytt utanförskapsområde, men likafullt är det precis det vi gör överallt i landet. Jag tror inte att det handlar om illvilja från någon parts sida. Däremot handlar det faktiskt om oförmåga att tänka klart. För av ett smörgåsbord av bra-att-ha-grejer väljer vi ut det vi tycker passar och tror att vi då är på rätt väg. I själva verket är det kriterierna för den onda staden – samtliga kriterier – som vi måste rikta in oss på. Och då är det självfallet så att SAMTLIGA dessa måste undvikas om vi inte vill bygga ett nytt utanförskapsområde. Vi vet ju alla det här innerst inne, men det finns också en utmaning här. För visst är det lättare och billigare för en kommun att göra upp få stora detaljplaner än många små. Och visst är det rationellt att låta få exploatörer ta hand om stora områden själva istället för att ha många mindre exploatörer. Och visst är det skönt när något ”blir klart” istället för att se på något som en ständig process av utveckling. Och hur tusan får man egentligen företag att etablera sig i ett nytt område? Undvikandet av punkterna för att bygga den onda staden kräver helt enkelt engagemang från alla aktörer inblandade i stadsbyggnationen. Men det är väl å andra sidan också ett högst legitimt krav att ställa på såväl folkvalda som företag eftersom det handlar om vår dagliga miljö – staden, den goda staden!

Martin Ragnar, f.d. utvecklingsdirektör i Haninge kommun

Texten också publicerad på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt 190428

Besiktningsman utan ansvar

Idag är det svårt att tänka sig att köpa en villa utan att låta besikta den av en besiktningsman. Det känns ju tryggt att någon som verkligen kan det här med byggnader med knivskarp blick går igenom objektet och skärskådar säljarens fluffiga argument för att på ett verkligt objektivt sätt påtala objektets företräden, men framförallt dess brister. ”Sen kan man ju sova gott om natten och kostnaden är ju ändå bara några tusenlappar.” Ja, så tänker nog de flesta av oss att det ska gå till. Men vad är det vi egentligen betalar för och vad händer när besiktningsmannen är inkompetent eller bara slarvig?

Allt är en riskkonstruktion

Besiktning av en fastighet kan beställas av såväl säljare som köpare. Ganska ofta köper en köpare in sig i den av säljaren beställda besiktningen. På så vis kan besiktningsmannen fakturera samma tjänst två gånger och på så vis inkluderas också köparen i besiktningsmannens ansvarsförsäkring. Så brukar säljargumentet låta. Ur besiktningsmannens perspektiv är det ju onekligen en fantastisk affärsidé att kunna fakturera två gånger för samma arbete – särskilt när arbetets innehåll är skralt. För av den 20-sidiga rapport som besiktningsprotokollet normalt utgörs av är åtminstone hälften generisk skrämselpropaganda för alla upptänkliga och hart när omöjliga situationer där en viss konstruktion skulle kunna utgöra en risk. Handen på hjärtat – har någon någonsin köpt ett hus där husets grund av besiktningsmannen inte beskrivits i termer av ”riskkonstruktion”. Om besiktningsmännen verkligen tillhör samma skrå av tekniker som de som bygger husen så är det ju minst sagt häpnadsväckande att man inte redan för flera decennier sedan sett till att utföra grunden på ett sådant sätt att den inte längre kan karaktäriseras som en ”riskkonstruktion”. Allt annat tyder ju på en grav inkompetens hos byggbranschen som helhet. Eller tänk om bilbranschens besiktningsmän vid varje besiktningstillfälle varnade mig att sätta mig till rätta i bilen efter det att den passerat besiktningen med hänvisning till att den utgjorde en – riskkonstruktion. Generikan upptar minst hälften av besiktningsprotokollet och är ju sådant som är allmängods och man inte borde behöva betala en enda krona för att få sig till livs. I själva verket torde det ju bara finnas två skäl till att denna textmassa alls finns med i protokollet: Att det ser ut som att man får mer för pengarna samt att besiktningsmannen tvivlar på sin egen kompetens och genom att varna för vargen precis överallt vill friskriva sig från varje tänkbar situation där han själv skulle kunna bli skyldig att ersätta något.

Dolda fel – och öppna

Kombinerar man sedan under säljprocessen besiktningen av fastigheten med att köpa till en dolda fel-försäkring så är besiktningsmannens pengar nära nog kassaskåpssäkra. För skulle något dolt fel upptäckas – ja, då är det ju säljarens dolda fel-försäkring man hänvisar till direkt medan man som besiktningsman bara hoppas att ingen ska överväga möjligheten att stämma denne istället i fall där det dolda inte är en rent svart-vit fråga. En vän till mig köpte för några år sedan ett hus där bottenplattan visade sig ha satt sig så att huset lutade en decimeter. Detta fel var uppenbart inte dolt, men besiktningsmannen missade sin yrkeskompetens till trots att upptäcka felet. Något ansvar för denna grava miss ville han ändå inte ta, trots att säljargumentet för denna besiktning var just att upptäcka fel som köpare inte är kompentent att upptäcka själv och att det dessutom ingick en ansvarsförsäkring mot fel i byggnaden. Argumenten för att inte ta ansvar för besiktningens miss var att felet var så uppenbart att köparna själva borde ha upptäckt felet själva. Men hur kan köpare förväntas upptäcka fel som inte ens en yrkesman upptäcker?

Ropa på vargen

När jag själv nyligen köpte ett ordinärt enplans 1960-talshus beläget i ett område där marken är helt plan varnades jag av besiktningsmannen från Eminenta om och om igen såväl i protokollet som i den muntliga genomgången för att dräneringen i trädgården var viktig att snarast göra om och att marklutningen på fem centimeter på en sträcka av två meter in mot ytterväggen var en annan stor riskfaktor. Absolut ingenting tyder på att det finns någon fuktproblematik i vare sig sockeln eller huset i övrigt. Och på min direkta fråga om det i konsekvensens namn vore bättre att köpa en kubikmeter jord och slänga upp mot ytterväggen så att jag fick till en rejäl lutning ut från fasaden fick jag ett nekande svar, som ju därmed också visade att det avgivna rådet var i grunden oprofessionellt.

Här föreligger riktigt allvarlig fara med tanke på markens fall mot huset (det vita till höger) enligt vad besiktningsmannen tycker.

Besiktningens värde är 0

Altandörren till mitt nya hus är helt skev. Dörrbladet i övre, bortre hörnet buktar ut ett par centimeter så att en enkrona får plats i glipan och sluter därmed så klart alls inte tätt oavsett vilken sorts tätningslist jag monterar. Genom springan läcker alltså värme ut hela tiden genom ett fel som helt uppenbart påverkar husets driftekonomi samtidigt som det föreligger en uppenbar risk för att det kan börja regna in i huset. Detta fel uppmärksammades inte av min besiktningsman. När jag själv så småningom upptäckte det hela och förde frågan på tal fick jag en mängd intressanta svar. Det första handlade om att man vid besiktningen alls inte går igenom hela huset utan bara gör några väl valda stickprovskontroller. Ett senare påstående handlade om att det var lätt för mig att köpa en ny dörr och ett tredje påstående hade innebörden att dörren ju sannolikt var från året då huset byggdes ”och då får man ju räkna med att det kan vara på det sättet”. Inte tillstymmelse till ursäkt för en allvarlig miss, avdrag på arvodet eller det egentligen enda renhåriga – ekonomisk ersättning för att rätta till det missade felet – har erbjudits av Eminenta. Förvisso slits saker och ting, men inget av fönstren på huset – samtliga original – har den minsta tendens till att ha slagit sig. Och med samma resonemang så vet jag inte varför besiktningsmännen överhuvudtaget behöver göra ett besök vid det objekt de ska besiktiga. Ytterligare ett naturligt steg i rationaliseringen borde ju vara att utöver de tio sidorna generika bara lägga till välkända fakta såsom att ditt hus är byggt 19XX och sålunda YY år gammalt. ”Det innebär att det mesta är slitet i lägre eller högre grad och att du ska vara beredd på att saker kan vara trasiga eller bli trasiga. Det är alltså ditt eget fel och ditt eget ansvar, oavsett vilken besiktning eller tjänst du har köpt Och så är det ju så klart på ett sätt – men då borde inte heller dessa intigheter levereras samman med en faktura. För när helheten summeras är mitt bestående intryck att besiktningsmannens främsta kompetens består i konsten att fakturera två aktörer för ett arbete han näppeligen utfört, och som han inte tar ansvar för.

Martin Ragnar