Satsa pengarna på maten istället för boendet!

Vi blir stadigt rikare och behandlar våra djur allt sämre medan vi i ilfart färdas mot bostadsbubblans briserande slutpunkt. Dessa insikter väcker frågor om våra rikedomar och hur vi bäst använder dem. Kraftigt förenklat använder vi våra pengar först och främst till boende och mat och därefter också till konsumtion av kapitalvaror och upplevelser. Hur har den utvecklingen sett ut och vad är att förvänta framöver? Och framförallt – vad får detta för konsekvenser?

Vid kapitalvaru- och upplevelsekonsumtionens tak

Det fanns en tid då vi levde i ett bristsamhälle, då varje intjänad krona alldeles tveklöst gick till det allra nödvändigaste – mat för dagen och tak över huvudet. Skulle man någonsin bli tvungen att välja mellan dessa två basala livsförutsättningar, så är det maten för dagen som drar det längsta strået. Men vad händer då om inkomsterna istället ökar? Sannolikt innebär det att vi hittar en större bostad upp till en viss storlek, att vi äter dyrare livsmedel och så småningom också börjar lägga pengar på både kapitalvaror som bilar, diskmaskiner och TV-apparater som på upplevelser som Dramatenbesök och solresor. Ännu mer pengar kan leda till både fritidshus och båt och varför inte en resa till Sydafrika istället för till Mallis? Men hur det än är – vi har en begränsad mängd semester och att åka längst bort i världen mer än två gånger om året har de flesta knappast tid med givet att man också vill uppleva svensk sommar och träffa släkt och vänner. Och visst kan man gå på teater säkert en gång i månaden, men ingen har tid eller lust att gå på teatern varje kväll i veckan, så nånstans erbjuder upplevelsekonsumtionen ändå ett efterfrågetak. Och visst kan man om pengarna aldrig tycks sina säkert köpa ny dator en gång om året och till alla barnen också och ha en TV i varje rum och en robotdammsugare på varje våningsplan, men även här finns det nånstans en konsumtionsgräns. Nånstans blir arbetsinsatsen en ny dator kräver för att komma igång och installera alla program och överföra filer större än den att ha kvar samma dator som inte åldrats märkbart. Så vad göra när också denna gräns är nådd om pengarna ändå fortsätter att flöda in? Då återstår egentligen bara boende och mat som möjliga poster att konsumera. Nej, jag har inte en enda robotdammsugare och datorn är dryga två år gammal och Mallis har jag aldrig varit på och Sydafrika endast i tjänsten. Och nån sommarstuga har jag aldrig ägt och aldrig nån båt heller. Biogasbilen är sju år gammal – men ändå – principiellt tror jag att jag såväl som många andra svenskar befinner sig där – vid kapitalvaru- och uppelvelsekonsumtionens tak.

Hummer istället för fläskkotlett

Ett ökat välstånd innebär inte att vi kan äta MER mat. Ska vi lägga mer pengar på maten handlar det istället om mer pengar på dyrare mat. Och visst kan vi byta fläskkotletten mot hummer, Pripps blå mot mikrobryggd öl, dassig spädjuice mot färskpressat här och nu. Men så herrans mycket mer pengar går ändå inte åt, men å andra sidan äter vi kanske inte heller kaviar varje dag eller ens varje vecka, så effekten på plånboken blir nånstans ändå begränsad. Därtill jobbar mataffärerna stenhårt med att pressa varje uns av lönsamhet ur jordbruket, så i slutändan har ju trenden de senaste tjugo åren snarast varit att maten blir billigare än att vi skulle kunna lägga mer pengar på den. Men likafullt ökar våra reallöner år från år. Och när så sker återstår alltså bara ett område att lägga våra nya rikedomar på – boendet.

Mer pengar till boendet – en farlig meningslöshet

En gång i världen var det som sagt produktivt att lägga mer pengar på boendet. Man slapp att sova i köket, barnen kunde få egna rum etc. Men den tiden är som sagt länge sedan passerad. Nu handlar det inte om att vi har råd att skaffa ett boende som ger tillräcklig plats, utan om att detta boende ska ha ett visst utseende och framförallt vara beläget på en viss plats (läs: helst trevlig familjevilla med stor trädgård, T-bana utanför knuten och belägen på Södermalm i Stockholms innerstad). Antalet sådan bostäder är å andra sidan extremt begränsat och det gäller även om man väljer att bara leta efter ”bostad, Södermalm”. Men med nya rikedomar har vi ju mer pengar att lägga på boende så då är vi så klart beredda att använda plånboken för att ändå få det ”boende Extra allt” vi drömmer om. Problemet är ju bara att rikedomarna ökar inte enbart för oss själva utan för hela samhället. Resultatet av detta blir inte att du genom en liten extra insats får det boende du drömt om utan att allt boende i ”attraktiva lägen” stadigt ökar i pris, alltmedan vi tänjer allt längre på belåningsgrader och risktagande. Boendet visar sig, olikt kapitalvaru- och upplevelsekonsumtionen vara utan tak. Här kan vi stoppa in hur mycket pengar som helst och ändå aldrig nå målet – utan snarare bara komma allt längre bort från det. Under tiden ökar vi alltså belåningsgraden och kommer allt närmare dagen då bostadsbubblan briserar. Ökade rikedomar satsade på boendet är därför helt enkelt något rent negativt såväl på det privata planet som för samhällsekonomin.

Satsa pengarna på maten istället!

Jo, det finns faktiskt ett område som det går att satsa de nya rikedomarna på och utan att det hotar samhällsekonomin eller ekologin – utan tvärtom leder i hållbar riktning. För visst kan vi satsa mer pengar på maten om vi gör det på ett genomtänkt sätt. Svaret är inte att byta Kalles kaviar mot Rysk kaviar (som ju är en högst begränsad resurs), utan att byta den danska fläskkotletten mot en såväl norrländsk mandelpotatis som en linderödskotlett och varför inte också ett glas åkeröäppelmust? Jo, vi behöver äta mindre kött i allmänhet, men genom att välja kött som kommer från etisk djuruppfödning av hälsosamma gamla lantrasdjur som föds upp i liten skala kan vi lägga åtskilligt mer pengar på denna mat. Detsamma gäller att odla grönsaker på friland utan bekämpningsmedel för att skapa kvalitet, smak av svensk terroir och samtidigt återbefolka den svenska landsbygden. Börjar vi dessutom handla mer hantverksmässiga livsmedelsprodukter istället för storindustriella diton så har vi ytterligare pengar att fylla på med. Tursamt nog skulle en sådan utveckling både gagna miljön, en socialt hållbar utveckling och detta UTAN att äventyra samhällsekonomin. Hållbar utveckling på riktigt alltså. Hög tid alltså att satsa varje ny krona på matkvalitet istället för på ett drömboende som blir en mardröm.

Mjölkböndernas framtid ligger i regionalism

(En kortad version av denna artikel publicerades i ATL – Jordbrukets tidning 150618)

Svensk mjölkproduktion är i kris. Ingen behöver höra argumenten för att det är så igen. Men visst kan man ändå bara reflektera över att det efter andra världskriget fanns betydligt fler mjölkgårdar enbart på Gotland än vad det idag finns i hela Sverige. Mer intressant är varför krisen uppkommit och hur vi ska kunna ta oss ur detta? På DN Debatt den 26 mar i år hävdade Timbro-medarbetarna Torbjörn Iwarson och Lydiah Wålsten att en avreglering, införandet av GMO-foder och instängning av boskapen året om var den enda vägen framåt för den svenska mjölkproduktionen och mejerinäringen. Jag tror att det är i precis motsatt riktning svensk mjölknäring behöver röra sig för att finnas kvar, utvecklas och gå en ny blomstring till mötes.

Rationalistisk centralism

Mejerinäringen i landet började utvecklas på allvar från 1870-talet och upplevde en väldigt kraftig expansion åren kring 1910. När tuffare hygienkrav började ställas på mejerierna i och med mejeristadgans införande 1937 uppkom behovet av kostnadsbesparingar vilket ledde fram till fusioner. Det var en hälsosam utveckling, som emellertid med en mindre paus för kriget rullade vidare med en väldig och tilltagande kraft. Den enda vägen framåt syntes en bit in på 1950-talet gå via fusioner, fusioner och ännu fler fusioner. I början av 1960-talet drogs en plan upp för bildandet av fem storregionala mejeriföretag i landet – en plan som snart var överspelad när dåvarande MjölkCentralen (dagens ArlaFoods) lade under sig viktiga aktörer utanför den för MC tänkta regiongränsen. Visionen om fem företag ersattes snart med visionen om ett enda bolag. Även om denna vision mot slutet av 1970-talet faktiskt slopades så rullade snöbollen ändå vidare i samma riktning. Budskapet till Sveriges mjölkbönder var tydligt: Det enda som kunde öka mjölkpriset var en fortsatt strukturrationalisering som nu inte längre innebar att man fick skicka mjölken till grannbyn utan att så småningom – vi talar nu 1990-tal – hela landsändar blev av med sina sista mejerier. Budskapet var också tydligt – även om det handlar om bondekooperativt ägda mejeriföretag – att bönderna inte förstår mejerinäringen utan ska vara glada och tacksamma för att kloka(re) människor driver dessa företag och gör det med böndernas bästa för ögonen. På den vägen har Arla blivit ArlaFoods och fortsatt ut i Europa och världen och blivit en specialist på export av en bulkråvara (mjölkpulver) från ett högkostnadsland (Sverige) till låginkomstländer (t.ex. Kina). Ärligen låter inte detta som någon jättesmart affärsidé ens i ett mellanlångt tidsperspektiv och jag har väldigt svårt att se på vilket sätt denna expansion gagnar svenska mjölkbönder – just dem som ägde Arla och är delägare i ArlaFoods. ArlaFoods livsluft ligger i expansionen eller som en forskare i företagsekonomi vid Mitthögskolan uttryckte saken härom året: ”Alla företag vill vara bäst, men det är svårt att vara bäst. Därför försöker man istället bli störst i tron att om man är det så är man också bäst.” Men världen förändras där ute och störst är inte bäst och kommer att få det än svårare framöver.

Decentraliserad småskalighet

Vi är på väg in i en era av decentraliserad småskalighet, även om de flesta av oss kanske ännu inte hunnit börja reflektera över det. Ibland är det bara decentralism och ibland bara småskalighet, men ofta följer de två varandra hand i hand. Låt mig förklara med några exempel:

  • Vi ser ett värde i att handla lokalproducerat och det finns en betalningsvilja för att betala mer för sådan mat än för det helt anonymt och storskaligt producerade.
  • Vi har inte längre ett allvetande SJ som omfattar bana, signaler, lok, vagnar och stationer – vi har en operatör som heter SJ – en bland många.
  • Vi har inte längre ett jättestort elbolag – Vattenfall – som tjänar kopiösa mängder pengar på sloganen ”Två hål i väggen”, som ber oss att göra annat än att fundera över energin och är villigt att betala för detta synsätt. Vi har många små kraftbolag och så några större mitt ibland dem Vattenfall, EON, Fortum – men också Kraftringen, Öresundskraft, Jämtkraft – och också Bengt Persson, Kalle Svensson och Martin Ragnar. Alla producerar de el, men i olika skala. Och de stora bygger om för att hjälpa de små – EON har redan gjort det, franska energi- och gasjätten GDFSuez ändrar till och med namn och blir ENGIE med ny profil och ny självbild.

Plötsligen ligger det en utmaning i att vara stor och centraliserad och en möjlighet i att vara liten, regional och förankrad i lokalsamhället. Förstå mig rätt härvidlag – att vara regional innebär inte primärt att tillverkningen är hantverksmässig. Däremot innebär att vara regional att jag som kund förstår varifrån råvaran kommer, vem som får pengarna jag betalar för produkterna och att jag kan se att det skapas mervärden i min region till följd av att jag handlar regionalt – det ger regionala arbetstillfällen, regionala öppna marker och en vi-känsla och regional stolthet. Sådant är värt att betala för. Men rationaliserar man detta vidare till ArlaFoods-nivå har man blivit en bulkproducent utan mänskligt ansikte och den typen av spelare kommer att få det svårt framöver – i alla fall om den har sin hemvist i ett högkostnadsland, som Sverige.

En regional vision

Min vision för framtidens mjölkproduktion i Sverige är därför en återfödelse av den regionala nivån. Det innebär att mjölkbönderna t.ex. i Västmanland slutar förnedra sig och ge bort sin mjölk till ArlaFoods och istället bygger ett eget mejeri där de börjar tillverka såväl K-mjölk som smör och ost för den regionala marknaden. Självfallet gör man det på ett sådant sätt att handlarna i regionen blir medskapande och delägare i mejeriföretaget från start så att man skapar en win-win-situation för regionens alla aktörer. Med en regionalisering finns också förutsättningar för att återupprätta en verklig dialog mellan producenter och konsumenter, vilket kommer att vara helt avgörande för utvecklingen av nya produkter för framtiden. Här finns också möjlighet att kommunicera mervärden direkt till kunden – mervärden som handlar om GMO-frihet, kor som går ute, mjölk från en viss koras – SRB, Fjällko, Rödkulla etc., kor som bidrar till det öppna landskapet – inte i Tyskland eller Frankrike – utan just där du som kund själv bor och befinner dig – helt enkelt mervärden som angår kunden! När denna regionala nymejerirörelse sprider sig över landet kommer ArlaFoods att få det svettigt. Å andra sidan visar mjölkprisjämförelser mellan ArlaFoods, Falköpings mejeri och Norrmejerier att ArlaFoods redan idag måste ha något allvarligt fel i sin affärsidé när man trots en supercentraliserad produktion ändå inte förmår att komma i närheten av Falköpings och Norrmejeriers ersättning för mjölken till sina ägare. Alltså – Mjölkbönder – förenen eder!

Docent Martin Ragnar, forskare och författare till bl.a. boken ”Gotländska mejerier” (Gotlandica förlag 2013) och Svensk ostkultur i recept och formspråk (Carlsson Bokförlag 2013)

Sälj drivmedel i kilojoule!

Vad ska du köra bilen på i framtiden? Funderar du över etanol, biogas, rapsolja eller kanske el? Som VD för branschforskningsorganisationen Svenskt Gastekniskt Center AB är det naturligt för mig att se många fördelar och stor potential för biogasen. Sanningen är dock den att det enda vi med säkerhet vet om den tid då våra transporter görs oberoende av fossila drivmedel – det är att den tiden kommer att vara mer komplex än idag. Och den tiden ligger inte så särskilt långt bort. Politikerna har satt målet att transportsektorn ska vara just fossiloberoende år 2030, d.v.s. 15 år från nu. Och för att lyckas med det krävs en stor kraftsamling av alla goda krafter. Svaret på vilket som är framtidens fordonsbränsle är därför vare sig etanol, biogas, rapsolja eller el – utan alla fyra och ytterligare några därtill. Så hur ska jag då tänka som bilköpare när jag vill jämföra en etanolbil med en biogasbil? Vilken är bäst? Här spelar så klart tycke och smak en stor roll, men en annan viktig roll spelas av driftekonomin. På den tid då alla bilar drevs av bensin var det enkelt att jämföra energieffektiviteten mellan två bilar genom att jämföra volymen bensin de förbrukade på en viss körsträcka. Det är ett indirekt mätetal eftersom man istället för energiinnehållet i bensinen då mäter volymen, som i sin tur givetvis kan räknas om till en energienhet. Lite som om vi angav alla priser på livsmedel i snabbköpet i enheten kilojoule och så fick du om du själv var intresserad av saken räkna om priset till den för dig mer relevanta enheten svenska kronor. Samma märkliga och fördummande konsumentkommunikation har glödlampstillverkarna länge ägnat sig åt då de marknadsfört sina produkter utifrån att de har en viss effekt, men utan att närmare upplysa om vilket ljusflöde lampan hade – d.v.s. själva poängen med varför vi köper glödlampor. Men nu har det svängt på lampfronten. Istället för effekt kommuniceras nu just ljusflöde i relation till effekt och ger därför numera mig som konsument en bra bild av lampans effektivitet samtidigt som priset i kronor kompletterar bilden med en kostnadsmässig effektivitet. Men på drivmedel är vi kvar på stenåldern. Där handlas ännu såväl diesel som bensin och etanol i svenska kronor per liter drivmedel och biogasen i svenska kronor per kilogram. Och den största önskan tycks vara att kunna uppvisa ett så lågt mätetal som möjligt för konsumenten oavsett detta informerar om verklig effektivitet eller är till för att vilseleda konsumenten om en påstådd effektivitet. Denna situation gynnar faktiskt ingen och framförallt är den inte värdig ett modernt, vetenskapligt samhälle som har valfrihet som ett av sina bärande kärnvärden. Det är nu hög tid att börja sälja drivmedel utifrån deras energiinnehåll. Först då blir det också möjligt att på allvar jämföra priser mellan olika drivmedel och på allvar meningsfullt att börja använda ekonomiska styrmedel för att förmå oss att välja rätt drivmedel för framtiden, rätt utifrån de politiska överväganden som ska styra oss hela vägen fram till fossiloberoende år 2030. Jag vill alltså se en prismärkning där jag kan välja mellan att tanka 1 kJ bensin, 1 kJ diesel, 1 kJ etanol och 1 kJ biogas. När får jag det? Jo, sen vet jag också att olika motorkonstruktioner är olika effektiva där dieselmotorn traditionellt har haft en högre verkningsgrad än ottomotorn. Men insikten härom dyker ju inte heller upp på allvar hos gemene man förrän man kan jämföra att jag faktiskt kan resa X % längre med den ena bilen jämfört med den andra för samma energimängd i bränslet. Styrmedel i all ära, men de styr inte rätt förrän enheten är jämförbar!

Martin Ragnar, docent och VD Svenskt Gastekniskt Center AB

Hög tid Fairtrade-märka drivmedel

Biogas, etanol och talloljediesel är några exempel på inhemskt producerade drivmedel. Det finns många goda skäl att handla sådana drivmedel istället för importerade fossila diton. Först och främst är de förnybara, men det slutar inte med det. De ger också arbetstillfällen i Sverige och ofta i glesbygd där det annars kan vara svårt att skapa nya arbetstillfällen. Det ligger därtill nära till hands att tro att de som arbetar med att tillverka dessa drivmedel gör så på företag som har kollektivavtal och i övrigt schyssta villkor för de anställda. När du däremot köper en liter bensin på macken så vet du vare sig varifrån den kommer eller än mindre under vilka former bensinen utvunnits och förädlats. Somligt kommer från Norge där det säkert gått rätt och riktigt till, medan annat kommer från Mellanöstern där det sannolikt inte gått lika rätt till. När det gäller konsumtion av livsmedel har spårbarheten blivit en allt viktigare del av försäljningsargumentet. På samma sätt har märkningar inte bara av miljöpåverkan (såsom KRAV) utan också av sociala villkor (såsom Fairtrade) slagit igenom. Men den senare märkningen är konstig. För medan det är uppenbart att många KRAV-märkta produkter tillverkas i Sverige, även om några också importeras, så förefaller Fairtrade-märkningen än så länge uteslutande användas på produkter framställda långt bort, där det finns goda skäl att undra huruvida sociala villkor hanterats rätt eller ej. Men grundtanken på Fairtrade-märkningen är ändå både god och viktig. Ja, den är så god och så viktig att det nu är hög tid att introducera den också på drivmedelsområdet. Svenskproducerad förnybar etanol, biogas och rapsolja blir så klart direkt Fairtrade-märkt, men det blir också bensin och diesel med ursprung i Norge. Och givetvis är det möjligt också för bensin och diesel från andra delar av världen att låta certifiera sig och visa att produktionen tar rimliga sociala hänsyn. Mitt stalltips är dock att statliga oljebolag som lyder under mer eller mindre korrupta regimer i Mellanöstern kommer att få mycket svårt att Fairtrade-märka sina produkter. Och visst skulle det väl kännas bra att veta att man genom valet av bränsle till bilen i alla fall inte stöttar en korrupt regims fortlevnad och usla arbetsvillkor? Kan man därtill välja svenskproducerat förnybart och därmed också stödja tillväxt, företagande, förnybarhet och social hållbarhet i svensk glesbygd – så mycket bättre! Mycket mer rätt än så borde det väl inte kunna bli! Inför Fairtrade-märkning av drivmedel nu!

Martin Ragnar, docent och forskningschef Energiforsk AB

Öppet brev till Forum för levande historia

Jag är en historiskt intresserad, demokratiskt sinnad medborgare som tycker att ert arbete med att lyfta fram brott mot mänskligheten begångna i namn av nazism och kommunism är viktigt. Som jag uppfattar saken är det just i namnet av respektive ideologi brotten begåtts snarare än att avsikten att begå brotten utgjort något slags ideologiskt fundament som i sig vunnit anhängare vilka sedan utfört brotten. Här ser jag en uppenbar och skrämmande likhet med brott mot mänskligheten begångna i religioners namn där ju religionernas grundbudskap ofta är invändningsfritt men där likväl brott mot mänskligheten begångna i olika religioners namn har varit och fortsätter vara frekventa. I Sverige är 1600-talets Häxprocesser ett sådant arv, på kontinenten Korstågen men också den omfattande mörkläggningen av alla brott av pedofilikaraktär och de facto-brott mot homosexuella och inom islam är finns många despoter och shariaivrare med mycket blod på händerna. Under det senaste året har det bl.a. handlat om Brunei som infört sharialagar som gör att ateister eller kristna riskerar att stenas till döds om de inte deltar i den (islamska) fredagsbönen respektive om den islamistiska gruppen Boko Haram i Nigeria som fångar skolflickor i syfte att sälja dem och om Islamska staten som bränner människor levande och halshugger andra i TV. Vem kan vilja förknippas med en religion i vars namn sådana gärningar utförs? Är det inte dags att inte bara ta avstånd från en given ond handling utan också från de religioner vars namn så ofta åberopas av dem som utför dessa handlingar? Jag förstår självfallet att det finns såväl kristna som muslimer som utför massor av goda gärningar och vill sina medmänniskor väl – på samma sätt som det före 1990-talet i Sverige fanns många människor som benämnde sig själva kommunister som också utförde massor av goda gärningar och ville sina medmänniskor väl. Icke desto mindre var användningen av epitet kommunist problematiskt eftersom det också använts av despoter såsom Josef Stalin som hade mycket blod på sina händer. Det var bra att Forum för levande historia drev fram en förändring i synen på begreppet kommunism. Nu vill jag se att man gör sammalunda med begreppen kristen och muslim så att de personer som vill be till sin egen gud/allah och i övrigt vara snälla och vänliga mot sina medmänniskor inte blandas samman med allsköns terrorister, shariaivrare med i bästa fall agendor från stenåldern och historiska häxprocesser i den svenska kyrkan. Det är hög tid för Forum för levande historia att gripa sig an författandet av en vitbok för brott mot mänskligheten begångna i respektive religions namn och att påbörja ett aktivt arbete för att vi som samhälle ska lämna kristendomen och islam bakom oss på historiens skräphög där de övriga för mänskligheten lika förödande ideologierna redan lagts.

Att sälja svenska livsmedel kräver en storstädning bland tomma ord

Bilförsäljare har rykte om sig att kunna berätta historier som får intet ont anande kunder att köpa grisen i säcken – en dålig bil som klätts i vackra ord. De bilhandlare jag själv mött i livet har inte levt upp till detta elaka rykte utan varit högst resonabla och kunniga försäljare som både kunnat och velat redovisa styrkor såväl som svagheter med de bilar de förevisat. Livsmedelsbranschens företrädare har inget motsvarande rykte – och detta trots upprepade skandaler kring fusk med livsmedlens innehåll, såsom hästlasagne och till oxfilé rödfärgad fläskfilé etc. Sådana händelser är givetvis undantag och exempel på rena bedrägerier av personer som gått långt utanför spelplanen. Men, vad värre är – inom livsmedelsbranschen finns en slentrianmentalitet kring användandet av ord som har en egentlig betydelse men som i praktiken tappat allt innehåll. Sådana tomma ord är vilseledande för konsumenten. Jag vill hävda att de nu måste städas bort från det språkbruk som omgärdar livsmedelsbranschen för att inte denna bransch framöver ska få överta bilförsäljarnas dåliga rykte. De ord jag först och främst tänker på är hemlagat/hembakat, basturökt, (helmuskel-)skinka, fairtrade och naturligt beteende. Vi tar dem ett och ett enligt nedan:

Hemlagat/hembakat: ’Hem’ syftar på en bostad och av detta följer att ’hemlagat’/’hembakat’ är något som serveras i just hemmen när maten där lagas från grunden. Om du blir hembjuden till en vän och serverad mat lagad från grunden där – då äter du också hemlagat. Men om du går ut på krogen eller till bageriet så är det garanterat aldrig du får något hemlagat eller hembakat. Att i sitt hem laga mat eller baka bröd till försäljning torde vara i det närmaste omöjligt att få lov till enligt svensk livsmedelslagstiftning. Därmed blir ’hemlagat’/’hembakat’ bara ett tomt ord som vilseleder mig som konsument. Så sluta att använda ordet! Jag kommer framöver att anmäla de näringsställen jag träffar på som använder ordet till kommunens miljökontor för att statuera exempel.

Basturökt: Badat bastu har de flesta av oss gjort nån gång. I Sverige är det oftast förknippat med några heta stenar i ett eluppvärmt Tylö-aggregat, lite svettlukt och kanske lite klor i luften från en kommunal badhusbassäng, men visst går det också utmärkt att bada bastu i mindre format i många villor eller varför inte i en sockenbastu nånstans på landet. Tanken att bada bastu tillsammans med några drypande köttstycken som hängts upp i taket känns inte särskilt attraktiv. Än mindre attraktiv känns tanken på att sedan sätta tänderna i just dessa köttstycken sedan de hängt i bastun en tid. Nej, basturökta charkuterier framställs nog inte på detta sätt – så varför använda detta uppenbart vilseledande ord? Sluta med det och vinn i trovärdighet! Berätta hur det verkligen går till!

(Helmuskel-)skinka: Om du köper skinka i affären tror du kanske att det är grisens bakdel som i en eller annan form finns i ditt paket. Kanske har du någon gång ändå svävat på målet och lagt till några kronor extra för att känna dig riktigt säker och därvidlag köpt ’helmuskelskinka’? Högst sannolikt har du blivit blåst i båda fallen. För ’skinka’ är ännu ett i raden av tomma ord som helt berövats sin egentliga betydelse. Numera tillverkas den allra mesta skinkan i Sverige genom att klistra ihop olika köttstycken i en stor tumlare i en fabrik – och det gäller också helmuskelskinkan. Julskinkan förefaller vara ett av få undantag, men också där förekommer den vilseledande användningen av ordet. När jag nyligen frågade SCAN vad man skulle kalla den del av grisen som egentligen utgörs av styckningsdetaljen skinka (d.v.s. grisens bakdel) så fick jag tillbaka svaret: ’anatomisk skinka’. Det är inget annat än sjukt att man ska behöva lägga till ett bestämningsord som ’anatomisk’ för att beskriva att det handlar om det ordet egentligen betyder. Sluta upp att lura konsumenterna med ordet ’skinka’ när det inte är det!

Fairtrade: Fairtrade betyder schysst handel och det brukar gå att finna t.ex. bananer och kaffe med fairtrade-märkning. Motsvarande produkter utan denna märkning har då framställts på ett sätt där oschyssta villkor gällt. Där har arbetarna fått riktigt uselt betalt, kanske utsatts för onödiga faror och handelsledet sedan skott sig otillbörligt på producenternas bekostnad – nåt sånt. Givetvis är det bra att det då finns goda alternativ för bananer och kaffe. Som konsument köper jag dock helst svenskproducerade livsmedel – såväl för att hålla transporterna nere som för att skapa jobb i Sverige och försäkra mig om att produkterna framställts med hög nivå på t.ex. djuromsorg. Men innebär alls dessa tre senare goda argument för svenskproducerade livsmedel att jag samtidigt struntat i svenska arbetares villkor? Är det så att de svenska bönderna otillbörligt sugits ut och utsatts för onödiga faror av en girig grossist och handel? Kanhända kan det ibland vara så, men i normalfallet är det min övertygelse att svenskproducerade livsmedel i de allra flesta fall är framställda på ett ur bondens perspektiv schysst sätt. Då borde det vara självklart att alla svenskproducerade livsmedel med automatik försågs med Faritradesymbolen. Annars kan ju kunden som i affären väljer mellan Fairtradebananer från Costa Rica och svenska äpplen utan Fairtradesymbol faktiskt luras att välja bananerna före äpplena för att säkerställa schyssta arbetsvillkor – och då har vi ju faktiskt lurat konsumenten!

Naturligt beteende: Den svenska djurskyddslagen anses vara en av de mest långtgående i världen. Den tar sin utgångspunkt i att djuren ska kunna få utlopp för sina naturliga beteenden. Trots detta hålls grisar instängda inomhus hela livet även om det mest centrala behovet hos en gris är att böka i jorden. Ändå hålls tjurar instängda hela livet, medan korna får gå ut några månader om året. Det finns säkert goda skäl för detta, men det är vilseledande gentemot konsumenten att påstå att djuren då får utlopp för sina naturliga beteenden. Det får de inte alls. De är kuggar i ett högintensivt industriellt jordbruk som utan att tveka sätter produktionsekonomi före djurens möjligheter till ett naturligt beteende. Så sluta upp att tala om djurens möjligheter till ett naturligt beteende – eller ännu hellre så klart – öppna svinstallarna så att grisarna får böka i jorden och släpp ut tjurarna på bete!

Du har säkert många fler ord vars innebörd i dag bara är tom. Fyll gärna på listan och sprid budskapet du med. Jag vill gynna svensk livsmedelsproduktion och det tror jag vi bäst gör genom att vara ärliga och transparenta med hur det går till och med vad som sker – inte genom att använda en massa vilseledande ord och begrepp.

Livsmedelsverket måste bli en del av Matlandet Sverige

”Var miljösmart – ät mindre ost!” – Det var ett av de nya matråd som Livsmedelsverket gick ut med den 19 november och i en intervju med Sveriges Radio säger verkets miljöstrateg Anna-Karin Johansson att ostframställningen påverkar den biologiska mångfalden och övergödningen. Tidigare under hösten har också Livsmedelsverket gått ut i media med sina planer på att förbjuda försäljningen av opastöriserad mjölk, med hänvisning till risken för att med denna sprida EHEC-smitta. Vi undertecknare av detta upprop ser med oro på Livsmedelsverkets aktivitet som vi tycker leder bort från regeringens visioner om utvecklingen av Matlandet Sverige. Därför slår vi nu larm. Livsmedelsverket måste helt enkelt med på tåget mot framtidens Matlandet Sverige de med och inte sabotera framtidståget genom att skruva bort rälsen, skära av elledningarna och ropa på vargen när den inte finns.

Vi vill också ha en hög livsmedelssäkerhet. Det är självklart. Men när det gäller livsmedelssäkerhet i relation till animalier är det vår övertygelse att denna mycket effektivare uppnås om man skärper kontrollerna av djurhälsan medan djuren lever och producerar mjölk, snarare än att göra så vid slakt eller i mejeriet. Det faktum att Arla och Skånemejerier betalar kvalitetsrelaterat pristillägg för mjölk med celltal mellan 230 000 och 300 000 antyder ett grundläggande fel i synen på djurhållningen som det vore högst välkommet att Livsmedelsverket gick till grunden med istället för att jaga problem som bara finns i teorin. Ett celltal över 230 000 innebär att sannolikheten för att infektiös juverinflammation föreligger är över 50 % – helt enkelt att korna är sjuka. Och det är sjukt att premiera en djurhållning för sjuka djur. Därför driver LRF Mjölk en kampanj för att fram till 2020 minska celltalen på besättningsnivå till under 150 000. Att celltalen i t.ex. Danmark generellt är högre än i Sverige, att EU:s gränsvärde för celltal är 400 000 och USA:s 750 000 gör det sedan så klart rent allmänt viktigt att först och främst handla svensk mjölk och svenska mejeriprodukter – och då tänker vi på ost snarare än mjölkpulver. Men att kunna handla svensk ost och andra svenska mejeriprodukter blir också allt svårare och faktum är att det idag i Sverige bara finns 4 900 mjölkproducenter kvar att jämföras med de 5 400 som efter andra världskrigets slut fanns enbart på Gotland. Mjölkproduktionen i landet minskar och marknadsandelarna för svensktillverkad ost minskar med oroväckande hastighet.

Jo, det är miljösmart att äta grönsaker istället för kött. Vi instämmer i detta. Men att hävda att den biologiska mångfalden och övergödningen orsakas av att det finns djur i lantbruket är att göra det alltför enkelt för sig. Här handlar det snarare om verksamhetens skala och inriktning än om djurhållningen som sådan. Friströvande kor, grisar och andra djur som betar gräs och/eller bökar i landskapet påverkar den biologiska mångfalden i påtagligt positiv riktning. Men om och när djuren står inne och ges kraftfoder med soja eller andra importingredienser i fodret – ja, då påverkar vi den biologiska mångfalden i fjärran länder negativt.
Övergödning uppstår när alltför många djur föses ihop på en alltför liten yta – inte av djurhållning som sådan.
Livsmedelsverkets argumentation är därmed i allt väsentligt en argumentation mot den storskaliga, industriella animalieproduktionen. Det är också denna produktion som har störst problem med att leva upp till kraven på djuromsorg och god djurhälsa. Men Livsmedelsverkets nya förslag på regelverk slår snarare mot de småskaliga producenterna än mot den industriella produktionen. Mängden opastöriserad mjölk försåld från jättelantbruk torde vara liten. Däremot bör intresset för att kunna köpa en sådan produkt vara mycket större när det handlar om en småbrukare med ett fåtal djur – djur som lantbrukaren då också har mycket god koll på och i normalfallet sköter med största omsorg. Här finns också en analogi med Livsmedelsverkets agerande gentemot restaurangnäringen. Regelverk har satts på plats för att effektivt hindra småskalig försäljning av hemproducerade smörgåsar på marknader, medan storskaliga och smaklösa cook-and-chill-system á la Sodexho hyllas för sin sterila renhet, såsom bl.a. Mats-Eric Nilsson så målande har beskrivit i sin och Henrik Ennarts bok Döden i Grytan (Ordfront 2010).

Visionen om Matlandet Sverige handlar om att på alla fronter stärka livsmedelsframställningen i Sverige och göra Sverige känt för sin goda och speciella mat. Att lyckas med detta är i mångt och mycket en ödesfråga för svensk glesbygd där en växande besöksnäring – och på sina håll en uppflammande gruvnäring – är det enda som kan ingjuta hopp om en blomstrande framtid. För att lyckas med detta gäller det att underlätta för de småskaliga producenterna, restauratörerna och initiativtagarna. Kan man samtidigt göra det mindre ekonomiskt lönsamt och mindre fördelaktigt att frestas av storskaligt sterila lösningar så skulle man samtidigt ha tagit ett stort och viktigt steg närmare förverkligandet av visionen om Matlandet Sverige. Ett Sverige där den traditionella ostkakan framställd av opastöriserad mjölk blir olaglig och besökarna istället bjuds cook-and-chill från Sodexho är en mardröm för oss och rimligen också för landsbygdsministern. Det är hög tid att Livsmedelsverket också börjar förstå konsekvenserna av sitt agerande och att dessa konsekvenser är orimliga. Säkra livsmedel finns också i andra EU-länder som inte styrs av förbudsivrare och där matkulturen samtidigt får svängrum att utvecklas. Nu är det hög tid att styra om utvecklingen så att Livsmedelsverket ges i uppdrag att gynna den småskaliga produktionen och på allvar börjar uppfatta sig själv som en viktig del i satsningen på Sverige – Det nya matlandet!

”Europatanken” och Jugoslavien

Artikel publicerad i Internationella Studier 3/2004

Bakgrund

Jakub Swiecicki ställer sig retoriskt frågan ”Reträtt från Europa?” i en kommentar i IS 2/2004 apropå den just genomförda östutvidgningen av EU. Att Swiecicki härvidlag väljer att blanda ihop EU med den geografiska kontinenten Europa är lika tidstypiskt som retoriskt träffsäkert. I Swiecickis värld är EU:s bärande idé, ”den om europeisk integration som hinder mot krig”, inte blott en idé utan en absolut sanning. All tveksamhet inför denna s.k. ”Europatanke” blir då genast ett bevis på bristande solidaritet och vad Swiecicki benämner ”välfärdsnationalism”. EU:s roll i dagens Europa är emellertid betydligt mer mångfacetterad än Swiecicki vill se. Är det t.ex. verkligen så att freden säkras i Europa om välfärdgränsen går mellan Polen och Vitryssland, Rumänien och Moldova istället för mellan Polen och Tyskland, Österrike och Slovakien? För polacken må det tyckas så, men näppeligen för vitryssen.

Den fråga jag vill belysa i denna studie är huruvida ekonomisk integration (i form av dagens EU) verkligen utgör ett hinder mot krig. Ett sätt att analysera frågan är att söka en historisk referens till EU, så nära som möjligt i såväl tid som rum.

EU och Jugoslavien – relevant jämförelse

Är det relevant att jämföra Europeiska Unionen och Jugoslavien? Och är det relevant att göra så givet att EU är en union tillskapad just för att genom ekonomisk integration förhindra krig? Om EU:s föregångare Kol- och stålunionen bildades 1951 som ett försök att genom en ekonomisk sammanflätning av de historiska antagonisterna Tyskland och Frankrike förhindra framtida krig dessa stater emellan, så kan definitivt detsamma sägas om bildandet av Jugoslavien under Titos ledning. Här hade krig och oförrätter folken emellan pågått länge och SHS-staten var efter kriget helt död. Härur sprang Titos insikt om att skapa en sammanhållen sydslavisk stat där historiska antagonister skulle leva sida vid sida och fred säkras genom ekonomisk integration. Under de första åren av den nya staten kom Stalin att starkt påverka den förda politiken, varför med fördel som startpunkt för denna studie istället året 1952 användas. Intressant nog var det i båda fallen sex stater som ingick i federationen/unionen. Det historiska hatet och oförrätterna Jugoslaviens folk emellan, särskilt mellan serber och kroater, är på intet sätt mindre än det mellan tyskar och fransmän och går också mycket långt tillbaka i historien. Från startåret och framåt finns skillnader mellan EU och Jugoslavien i den mening att medan EU:s centralmakt alltmer stärks på bekostnad av medlemsstaternas, så var utvecklingen den motsatta i Jugoslavien.

Nord och Syd

Jugoslaviens rikedomar var ojämnt fördelade med ett rikt nord och ett fattigt syd och liksom i dagens EU fanns därför fonder som gjorde fördelningspolitiska insatser för att bygga upp det fattigare syd med medel från nord. Nettobidragsgivare i Jugoslavien blev sålunda främst Slovenien och Kroatien, medan Makedonien och Montenegro hörde till de delrepubliker som fick del av det ekonomiska stödet. I EU är det Tyskland, men också Sverige och Holland i nord som pumpar in pengar i det förut fattiga syd, Spanien, Portugal och Grekland. Efter Titos död organiserades Jugoslaviens ledning i form av ett presidentråd. Här satt en representant från var och en av de sex delrepublikerna samt en från var och en av de två autonoma provinserna inom Serbien, Vojvodina samt Kosovo och Metohija. Mellan dessa åtta personer roterade nu ordförandeskapet i presidentrådet en gång i halvåret. Roterande ordförandeskap en gång i halvåret råkar vara precis samma modell som EU leds efter.

Fördelningspolitik styrd med demokratiskt underskott

Dagens EU sägs ofta lida av ett demokratiskt underskott, vilket är ännu en parallell till Jugoslavien, där folkets möjlighet att tycka till om Titos roll som ledare var ungefär lika stor som EU:s medborgares om Romano Prodis eller nu José Durão Barrosos.

Att bidra ekonomiskt till att franska revolutionens slagord uppfylls är inte svårt att finna folkligt stöd för, var det inte i Jugoslavien och inte heller i EU:s föregångare. Det blir ett problem först den dag bidragsapparatens byråkrati växt till sådana proportioner att den i sig förbrukar en väsentlig del av resurserna, och det samtidigt som möjligheten för den enskilde att påverka detta missförhållande kringskärs av det demokratiska underskottet i unionen/federationen. Detta var i praktiken en av de direkta orsakerna till Sloveniens och Kroatiens självständighetsdeklarationer 1992. Parallellen till EU ligger i den nyss genomförda östutvidgningen och de nya EU-staternas kostbara inlemmande i bl.a. EU:s av alla svenska bedömare huvudlösa bidragsjordbrukssystem. Jakub Swiecicki kallar detta ”välfärdsnationalism”. Min tolkning är att det handlar om en sund ekonomisk insikt om att pengar inte är självgenererande och att resurserna är begränsade, varför man vill se verklig nytta med satsade medel istället för en enorm EU-byråkrati med ett ännu enormare budgetsvinn innan man är beredd att dränera den egna börsen än mer.

Framväxten av en EU-etnicitet – indikator på fredstankens bärighet

Inom Jugoslavien talade en överväldigande majoritet ett sydslaviskt språk som gjorde kommunikation inom unionen oproblematisk. Inom EU är den språkliga mångfalden av en helt annan dimension. Inom Jugoslavien fanns en gemensam valuta. Trots språklikheten, trots fred och trots ekonomiska bidrag från nord till syd, gick det trögt med att få en jugoslavisk mentalitet att slå rot på bekostnad av de nationella serbiska, kroatiska etc. Det fanns dock en process i denna riktning. Fr.o.m. folkräkningen 1961 fanns ”jugoslavisk” etnicitet rapporterad, 1,7 procent av invånarna den gången, 5,4 procent år 1981 och 3,0 sista gången 1991. Siffrorna må vara låga, men det får hållas för osannolikt att en liknande mätning inom dagens EU, skulle resultera i att en högre procentandel av befolkningen skulle definiera sin etnicitet som ”EU-medborgare” snarare än som ”fransman”, ”polack” eller ”svensk”. Det tar tid att ändra den etniska självdefinitionen. Samtidigt torde just denna kunna tjäna som en god indikator på ”Europatankens” uppfyllande och det är väl också så Swiecicki tänker sig saken.

Tolv år efter Titos död bröt inbördeskrig ut i Jugoslavien. Där är vi inte i EU. Frågan är om vi är på väg ditåt eller är freden säkrare än förut?

Positiv tolkning

Om vi väljer att tro på ”Europatanken” säger oss det jugoslaviska exemplet att vi bör akta oss för att demokratisera EU, då vi i så fall riskerar att få oönskade effekter av i form av en större politisk spänning. Tydliga tecken på en sådan är förresten framväxten av den starka EU-skepsis, som manifesterades runt om i EU i samband med Europaparlamentsvalet i juni 2004. Om målet är att värna freden borde motreaktionen från politikerhåll, med undvikandet av krig som huvudmål, inte bli att driva på EU i riktning mot en ökad demokratisering, utan tvärtom istället snarast överväga att t.ex. avskaffa Europaparlamentet. Det kan synas vara en paradox, men få saker torde kunna uppväcka så mycken frustration som att ge människor illusionen av att kunna påverka, när de i själva verket inte kan det och att bli påminda om detta med regelbundna mellanrum är därmed faktiskt ett sätt att skapa spänningar. Frågan är om denna insikt finns hos EU:s styrande och om de orkar/vill/kan stå emot folkligt tryck för demokratisering. En risk med en vidareutveckling i centralistisk riktning är emellertid att ett ökande demokratiskt underskott minskar unionens legitimitet i folkets ögon. Då uppstår nya spänningar som långsiktigt kan vara väl så farliga som de som man samtidigt löst.

Med denna förklaringsmodell följer också logiskt en omvärdering av Titos Jugoslavien. I historieskrivningen kring Jugoslavien brukar det heta att Tito ”lade locket på” och förkvävde de folkliga yttringarna, som först i och med de första fria och demokratiska valen år 1990 fick komma upp till ytan. Resultatet av valen blev i sig startskottet till krigen som följde. En möjlig tolkning av detta förhållande är att invånarna i Jugoslavien inte var redo för en större demokrati eftersom denna riskerade leda till krig. I retrospektiv torde ett, av ett demokratiskt underskott lidande, enat Jugoslavien ha varit en betydligt bättre politisk lösning än Balkankrigens många hundratusentals döda och skadade människor, uppblossande etniskt hat och därtill ekonomisk ruin.

Negativ tolkning

Om vi istället väljer att inte tro på ”Europatanken”, dyker nya frågor upp. Var Titos Jugoslavien dödsdömt från första början genom själva sin konstruktion? Att finna stöd för gränsöverskridande samarbete och grannsämja torde ofta vara lätt, men förefaller förutsätta en trygg bas i en nationell suveränitet. Här tycks element som egen valuta och att landets högsta ledning står över unionens/federationens vara viktiga förutsättningar. Dagens EU är på pappret en union av självständiga stater, men de facto något mycket mer, med gemensam valuta och överstatlig beslutanderätt på många områden. EU liknar därmed Jugoslavien efter Tito men före krigen, tiden 1980–1990, den tid som blev en brytningstid. Intressant är att Slovenien följt av Kroatien är de av Jugoslaviens f.d. delrepubliker som ivrigast velat komma med i EU. Detta trots att det var just dessa som var ivrigast att ta sig ur Jugoslavien. Den gången var indignation över dryga ekonomiska bidrag till federationen en viktig drivkraft bakom utträdet. Nu torde insikten om att man själv står på mottagarsidan vara en lika stark drivkraft till önskan om att vara med i EU. Är det alltså så att ekonomisk integration som medel mot krig bara är intressant när den samtidigt leder till ekonomiska bidrag till den egna staten? Jakub Swiecicki klagar över svensk ”välfärdsnationalism” vis à vi de nya centraleuropeiska medlemmarna i EU i sin kommentar i IS 2/2004. Frågan måste dock ställas om hur det förhåller sig med den centraleuropeiska motsvarigheten? Det hade varit befriande att läsa Jakub Swiecickis analys av denna fråga i nästa nummer av Internationella Studier.

Avslutning

Slutligen, om man väljer den positiva tolkningen av “Europatanken” så torde det tydligt framgå av denna analys att Titos Jugoslavien måste omvärderas. Väljer man den negativa tolkningen istället är en omvärdering likväl på sin plats. För i det Jugoslaviska exemplet fanns inte ens möjligheten till etniskt definierade suveräna statsbildningar utan föregående omfattande etnisk rensning, såsom 1990-talets krig så tydligt visade. Mot denna bakgrund synes Titos väg ha varit den enda möjliga, och undvikandet av krig under nära 50 år blir därmed en än mer beundransvärd prestation. Tragedin ligger så klart i det att freden inte fick bestå längre.

Staterna inom EU är emellertid privilegierade relativt Jugoslaviens delrepubliker i det man i de flesta fall numera har att göra med etniskt någorlunda väldefinierade stater som därmed har två valmöjligheter. Man kan välja ekonomisk integration med andra länder under ett EU-styre lidande av demokratiskt underskott. Men man kan också välja ett mellanstatligt samarbete utan överstatliga undertoner och vara solidarisk med länder som lider betydligt större ekonomisk nöd än de i Sydeuropa. I syfte att säkra demokratin torde den senare modellen vara att föredra. I syfte att säkra freden är frågan, som denna analys givit vid handen, komplex. Det jugoslaviska exemplet visar i alla fall att gemensam valuta, gemensam ledning, roterande ordförandeskap, ekonomisk integration, en begynnande etnisk sammansmältning och ett snarlikt språk inte är faktorer som ens tillsammans utgör någon garant för att kriget hålls på avstånd. Kanske är det denna insikt som ligger till grund för välgrundad svensk EU-skepsis?

Martin Ragnar

Öppet brev till min handlare

Jag vill förbättra världen och behöver din hjälp

Jag vill förbättra världen. Mycket ansvar faller på mig själv ifråga om val av livsstil och ansvar att ta reda på fakta. Men allt förmår jag inte göra själv. För att kunna vara en medveten konsument behöver jag hjälp av Dig som handlare. Så nu hoppas jag att Du vill förbättra världen tillsammans med mig! Jag vill att vi hjälps åt att göra det lätt för kunden att välja produkter som bidrar till en hållbar utveckling. Det kan faktiskt vara ganska lätt!

Sammanfattningsvis vill jag säga:

  1. Märk produkter som är tillverkade på ett ohållbart sätt
  2. Ta bort produkter som är framställda i strid med svensk lagstiftning
  3. Undervisa mig som kund om hur produkterna framställts
  4. Undervisa mig som kund om vad som kännetecknar en hög kvalitet på en produkt, så att jag blir angelägen om att satsa på kvalitet och villig att betala ett högre pris

Så här tänker jag:

Märk produkter som är tillverkade på ett ohållbart sätt

En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov. För att detta ska vara möjligt krävs att hänsyn tas till såväl ekologiska aspekter som till sociala och ekonomiska. Jag känner mig rimligt övertygad om att produkter som i sin helhet framställts i Sverige tar tillräcklig hänsyn till de sociala och ekonomiska dimensionerna. Däremot framställs många produkter i Sverige på ett icke-ekologiskt sätt. Produkter framställda utanför Sverige, t.ex. (omärkta) bananer från Sydamerika, framställs ofta med hänsyn endast tagen till den ekonomiska dimensionen. I min värld har jag ett långsiktigt perspektiv på tillvaron och då är det bara produkter som framställs på ett ur alla tre dimensionerna hållbart vis. Även om det inte är olagligt att sälja andra produkter, så tycker jag att jag som konsument bör göras medveten om att ett köp av sådana produkter är ett bidrag till en ohållbar utveckling. Och kostnaderna för att ta fram denna varningsinformation bör belasta dessa ohållbart framställda produkter, så att det är den som gör fel som får ta kostnaderna för information och märkning istället för tvärtom. Därför vill jag att Du i Din butik börjar skylta på ett sådant sätt att de ekologiska fair-trade-bananerna uppfattas som ”standard” av konsumenten, medan de bananer som framställts med bekämpningsmedel och på ett sätt som gjort att bönderna inte kunnat leva ett drägligt liv märks upp med just denna information. Detta gäller givetvis inte bara bananerna, utan alla livsmedel. För köttprodukter är det alltså de ekologiska produkterna som är standarden, medan Du sätter upp en skylt för att berätta om att de andra köttprodukterna framställts av djur som haft det dåligt och ätit foder från besprutade åkrar. Ja, Du förstår säkert hur jag tänker. Principerna för vad som är rätt och fel är inte svåra att förklara om det ges ett rättvist utrymme.

Ta bort produkter som är framställda i strid med svensk lagstiftning

Svensk djurskyddslagstiftning är på många områden tuffare än omvärldens. Detta gör att svenskproducerat kött har svårt att hävda sig i priskonkurrensen med kött från andra delar av världen, inklusive sådant från grannländer som Danmark. Även om det inte är olagligt att sälja sådant importkött i Sverige så är det omoraliskt. Därför vill jag be Dig att helt sluta sälja utländskt kött, så länge du inte är säker på att detta producerats på samma nivå som den svenska djurskyddslagstiftningen anger. Jo, det finns sånt kött från andra länder också, det handen på hjärtat är det nog inte utländskt kött av just den kvaliteten som Du sålt mest i Din butik. Naturbeteskött som är ekomärkt är alltid bättre än kött från djur som bara äter kraftfoder och står inne.

Undervisa mig som kund om hur produkterna framställts

Den andel av befolkningen som arbetar med jordbruk och livsmedelsproduktion har i Sverige minskat från över 90 % till under 5 % på de senaste 150 åren. Det gör att väldigt få människor idag vet hur grönsakerna odlas, hur husdjuren lever och dör och hur produkterna tillverkas. Att skaffa sig generella kunskaper om detta ligger på den enskilde att göra, men i affären är det ofta svårt att få fram den specifika informationen om t.ex. hur hönorna som värpt de olika äggen haft det, hur grisarnas liv och död sett ut innan de blev korv, färs, filé och gratäng och hur mjölkkorna levt med sina kalvar innan deras mjölk blev till yoghurt, smör och ost. Ord som ”frigående”, ”sprätt”, ”majs-” etc. säger den genomsnittlige konsumenten väldigt lite om detta. Här behövs bilder för att förklara. Jag vill att Du sätter upp realistiska bilder från djurens liv i anslutning till respektive produkt. Skylten kanske skulle kunna innehålla info om pris, kilopris, tillverkare, ursprungsland följt av tre bilder: djurets liv som ungt, djurets liv som vuxet/före slakt samt djuret under slakt.

Undervisa mig som kund om vad som kännetecknar en hög kvalitet på en produkt

Den bästa glödlampan är inte den som har störst effekt – däremot förbrukar den mest el. Detta börjar jag och andra konsumenter så sakteliga ta till oss när nu glödlampan ersätts med lysrörslampor och LED-lampor. Givetvis är det ljusstyrkan som är det intressanta (och effekt för att nå denna ljusstyrka). Det borde ha varit självklart att kommunicera kvalitet i form av glödlampors ljusstyrka sedan glödlampan uppfanns, men bättre sent än aldrig. När jag som konsument förstår vad kvalitet är blir det också lätt för mig att göra smarta val utifrån hållbarhetsperspektiv. För kvaliteten hos toalettpapper är inte vithet eller mängden tryck – utan toalettpapprets våtstyrka. Kvaliteten hos en banan är den rika smaken som fullmogen istället för den bittra som grön. Kvaliteten hos tandkräm är att den förmår bistå i att avlägsna karies – inte att den smakar mint eller gör tänderna vita och kvaliteten hos en färdiglasagne att den är lagad av råvaror av hög kvalitet och utan sådana tillsatser som jag själv inte skulle använda om jag lagade den hemma i köket.

Hur göra?

Jag vill att Du svarar mig på detta brev och berättar hur Du tänker gå vidare med att hjälpa mig att förbättra världen. Somligt är lättare och snabbare att göra än annat. Det viktigaste för mig är att Du vill vara med och att Du är beredd att börja. Tillsammans ska vi förbättra världen!

Öppet brev till SJ om järnvägstrafikens utveckling

Hur svårt kan det va SJ?

Jag är en flitig tågresenär såväl som privatperson som affärsresenär. För några år sedan hade jag årskort på SJ och sen flera år har jag svart kort i SJ:s Prio-system, vilket innebär att jag bör tillhöra de mest flitiga tågresenärerna. Lägg därtill ett stort intresse för järnvägens roll för samhällsutvecklingen historiskt såväl som idag och en klimatpolitisk insikt om den centrala roll järnvägen med nödvändighet måste inta i framtidens transportsystem så innebär det att järnvägens utveckling är något jag verkligen brinner för, funderar över och vill bidra till att snabba på. Jo, det finns massor att säga om själva infrastrukturen, om Trafikverkets förslag till nedläggningar av järnvägar, om rivningar av sidospår, om bristande banunderhåll, om Trafikverkets fullständiga bortseende från klimatutsläppen i planeringen för framtidens transportsystem. Det finns också mycket att säga om den allmänna frånvaro av diskussioner om reellt nya järnvägsprojekt, såsom en Sydostkustbana Linköping–Västervik–Oskarshamn–Kalmar–Karlskrona, Nobelbanan Örebro–Karlskoga–Karlstad, Nordvästkustbanan Göteborg–Strömstad–Oslo etc. som råder i samhället. Men det får vänta till en annan artikel. Detta öppna brev till SJ handlar istället enbart om tågen som rullar på infrastrukturen – dagens infrastruktur. Därmed är också frågan en fråga för framförallt SJ, men också övriga tågtrafikoperatörer att ta till sig.

Att få sitta i färdriktningen

Nära nog varje gång jag åker tåg hör jag människor klaga över att hälften av sätena i de flesta tåg är placerade så att personen får sitta med ryggen i färdriktningen. Detta upplevs alltså problematiskt av många, för alltifrån komfortskäl till aspekter på mervärden som utsikt etc. En jämförelse med andra kollektiva trafikslag som buss och flyg ger vid handen att man bara ytterst sällan sitter med ryggen i färdriktningen i dessa trafikslag. ”Men tåget byter ju färdriktning – så det måste bli så här”, kanske du invänder. Faktum är att man på de japanska snabbtågen Shinkansen sedan introduktionen på 1970-talet kunnat vända samtliga säten i hela tåget – och gör så. Samtliga passagerare åker alltså alltid i färdriktningen där. Och vissa äldre personvagnar i Sverige i drift hos t.ex. Veolia går alltjämt att vända på. Problemet är därför inte tekniskt utan handlar bara om att lyssna på vad kunden efterfrågar och handla därefter.

Att få sitta vid ett fönster

Nära nog varje gång jag åker tåg hör jag någon klaga över att de fått en fönsterplats bara på pappret, för fönstret visar sig bestå av en bit vägg som inte går att se ut genom och vad är då poängen med en fönsterplats? Det är en lång och dålig tradition Sverige har vad gäller tron att det saknar betydelse för personen som sitter innerst om huruvida denne kan titta ut genom ett fönster eller ej för vagnar i Sverige har sett ut på detta sätt mycket länge, men gör det inte alls på detta sätt i andra länder. Tanken att man skulle anpassa fönstrens storlek och placering efter sätenas storlek och placering förefaller högst rimlig och skulle innebära ytterligare ett sätt att lyssna på vad kunden efterfrågar och handla därefter.

Mat som lockar till upplevelser

Mannerströms signatur i all ära och hans kockgärning lika så, men SJ:s tolkningar av denna och andras kulinariska kreationer känns ändå unkna, dammiga och fulla av tillsatser på ett sätt som på något sätt alltid varit ur fasen med samtiden. Inte för att SAS gör det bättre, men titta på Sverigeflyg som fångar upp regionala specialiteter och gör Sverige intressant att upptäcka genom flygresan där allt inte är lika oavsett vart man åker. Tänk när SJ bjuder på en resa där också själva resan i sig blir ett mål!

Direkttåg

Visst kan kontaktledningar ramla ned och tåg spåra ur, men oftast handlar förseningar om småfel som fortplantar sig och gör att förbindelser missas. Om man befinner sig på en resa där ett byte ingår innebär det ofta att bytestiden förlängs betydligt mycket mer än förseningen som sådan. Och vem älskar regn på perrongen i Hallsberg eller en utkyld gångbro i Hässleholm? Men dessa och andra upplevelser de flesta av oss gärna avstår från skulle till stor del kunna undvikas om fler tåg gick längre sträckor. Istället för Mjölby–Hallsberg skulle man ju t.ex. kunna köra Jönköping–Nässjö–Örebro, istället för Borås–Varberg skulle man kunna köra BoråsVarbergHelsingborg och istället för GävleFalun skulle man kunna köra UppsalaGävleFalunKarlstad. Inte så att alla byten försvinner på detta sätt, men många skulle kunna undvikas.

Nattågets konkurrensfördel – tänk hotell med incheckning

En nattågstrafik som fram till tidigt 1990-tal var ganska omfattande och möjliggjorde direktresor t.ex. MalmöGävle, LinköpingLuleå, KalmarStockholm, KöpenhamnOslo m.fl. har nästan helt avvecklats, men avvecklingen har skett i det tysta. Introduktionen av snabbtåg har givetvis varit av godo, men det har aldrig funnits någon naturlag som sagt att väl snabbtåg introduceras så måste nattågen läggas ned – SJ har bara agerat som om en sådan lag skulle ha funnits. Därför börjar nu nattågen mot Norrland hotas och Malmö-Stockholm lever på nåder. Men man talar inte om nattågen mer än när man hotar dem – vem tror då att någon reser med dem? Det finns också här mycket att göra för att öka attraktiviteten. Varför ska man åka nattåg och inte flyg, exemplifierat med StockholmMalmö? Jo, för att tåget avgår senare på kvällen än sista flyget och kommer fram tidigare än första flyget. Då funkar det inte att låta nattåget avgå Stockholm 21.15 på kvällen – det ska lämna Stockholm respektive Malmö vid 23.00, men givetvis stå inne och vara möjligt att gå ombord på från 20.00. Och att åka nattåg ska vara som att bo på hotell (sovvagn) eller vandrarhem (liggvagn). På hotell checkar man in när man kommer och blir inte väckt vid avgångstiden för biljettvisering. På hotell bor man i enkelrum om man reser själv och i dubbelrum om man reser tillsammans med någon, men ytterst sällan bokar man ett dubbelrum om man är ensam och väntar på att en främling ska komma senare på kvällen och lägga sig i sängen bredvid. Och givetvis kan man ta en dusch på rummet på ett hotell, medan dusch i korridoren duger gott på vandrarhemmet. Finska VR har köpt nya nattågsvagnar anpassade för en ny tid och opererar ett omfattande nattågssystem i hela Finland – kanske skulle VR etablera sig också i Sverige?

Med tåg till kontinenten i ett enat Europa!

Det fanns en tid för inte så väldigt länge sedan då en järnridå delade Europa i två delar. På den tiden kunde man åka direkttåg StockholmMoskva, MalmöBerlinPrag, StockholmHamburg och SJ:s nytillträde generaldirektör 1988 Stig Larsson talade sig varm för byggandet av Öresundsbron som skulle möjliggöra direkta tågresor StockholmParis. Så föll muren, Europa enades med Bryssel som mittpunkt, Öresundsbron blev byggd liksom några danska broar och klimatfrågan blev en ödesfråga för mänskligheten. Därmed byggdes den internationella tågtrafiken så klart samtidigt ut så att man inte bara kunde fortsätta att åka tåg internationellt som tidigare, nå Paris som Larsson lovat utan också t.ex. Frankfurt, München och Milano med direkta vagnar från både Stockholm, Göteborg och Malmö dagligen – eller hur blev det egentligen? Bortsett från Öresundstågen till Köpenhamn och Helsingør kan man idag ett par dagar i veckan under några månader om året åka tåg MalmöBerlin med tågfärja till Sassnitz. Poängen med Öresundsbron har inte tillvaratagits för fjärrtrafiken och Europas integration har för svensk del inneburit att man åker mindre tåg till Europa än någonsin förut. Hur ser planen ut för att tänka nytt och offensivt här?

VILL SJ åka tåg in i framtiden?

Tågtrafiken måste utvecklas för framtiden. Frågan är om SJ VILL vara den som gör det eller om man fortfarande är inställd på att avveckla istället för att utveckla. Med ovanstående åtgärder och med tiden en annan syn på investeringar i nya spår så har järnvägen en guldålder att gå till mötes – men inga framgångar kommer utan ansträngning, utan att lyssna på kunder och utan att handla i linje med kundernas önskemål!