(En kortad version av denna artikel publicerades i ATL – Jordbrukets tidning 150618)

Svensk mjölkproduktion är i kris. Ingen behöver höra argumenten för att det är så igen. Men visst kan man ändå bara reflektera över att det efter andra världskriget fanns betydligt fler mjölkgårdar enbart på Gotland än vad det idag finns i hela Sverige. Mer intressant är varför krisen uppkommit och hur vi ska kunna ta oss ur detta? På DN Debatt den 26 mar i år hävdade Timbro-medarbetarna Torbjörn Iwarson och Lydiah Wålsten att en avreglering, införandet av GMO-foder och instängning av boskapen året om var den enda vägen framåt för den svenska mjölkproduktionen och mejerinäringen. Jag tror att det är i precis motsatt riktning svensk mjölknäring behöver röra sig för att finnas kvar, utvecklas och gå en ny blomstring till mötes.

Rationalistisk centralism

Mejerinäringen i landet började utvecklas på allvar från 1870-talet och upplevde en väldigt kraftig expansion åren kring 1910. När tuffare hygienkrav började ställas på mejerierna i och med mejeristadgans införande 1937 uppkom behovet av kostnadsbesparingar vilket ledde fram till fusioner. Det var en hälsosam utveckling, som emellertid med en mindre paus för kriget rullade vidare med en väldig och tilltagande kraft. Den enda vägen framåt syntes en bit in på 1950-talet gå via fusioner, fusioner och ännu fler fusioner. I början av 1960-talet drogs en plan upp för bildandet av fem storregionala mejeriföretag i landet – en plan som snart var överspelad när dåvarande MjölkCentralen (dagens ArlaFoods) lade under sig viktiga aktörer utanför den för MC tänkta regiongränsen. Visionen om fem företag ersattes snart med visionen om ett enda bolag. Även om denna vision mot slutet av 1970-talet faktiskt slopades så rullade snöbollen ändå vidare i samma riktning. Budskapet till Sveriges mjölkbönder var tydligt: Det enda som kunde öka mjölkpriset var en fortsatt strukturrationalisering som nu inte längre innebar att man fick skicka mjölken till grannbyn utan att så småningom – vi talar nu 1990-tal – hela landsändar blev av med sina sista mejerier. Budskapet var också tydligt – även om det handlar om bondekooperativt ägda mejeriföretag – att bönderna inte förstår mejerinäringen utan ska vara glada och tacksamma för att kloka(re) människor driver dessa företag och gör det med böndernas bästa för ögonen. På den vägen har Arla blivit ArlaFoods och fortsatt ut i Europa och världen och blivit en specialist på export av en bulkråvara (mjölkpulver) från ett högkostnadsland (Sverige) till låginkomstländer (t.ex. Kina). Ärligen låter inte detta som någon jättesmart affärsidé ens i ett mellanlångt tidsperspektiv och jag har väldigt svårt att se på vilket sätt denna expansion gagnar svenska mjölkbönder – just dem som ägde Arla och är delägare i ArlaFoods. ArlaFoods livsluft ligger i expansionen eller som en forskare i företagsekonomi vid Mitthögskolan uttryckte saken härom året: ”Alla företag vill vara bäst, men det är svårt att vara bäst. Därför försöker man istället bli störst i tron att om man är det så är man också bäst.” Men världen förändras där ute och störst är inte bäst och kommer att få det än svårare framöver.

Decentraliserad småskalighet

Vi är på väg in i en era av decentraliserad småskalighet, även om de flesta av oss kanske ännu inte hunnit börja reflektera över det. Ibland är det bara decentralism och ibland bara småskalighet, men ofta följer de två varandra hand i hand. Låt mig förklara med några exempel:

• Vi ser ett värde i att handla lokalproducerat och det finns en betalningsvilja för att betala mer för sådan mat än för det helt anonymt och storskaligt producerade.
• Vi har inte längre ett allvetande SJ som omfattar bana, signaler, lok, vagnar och stationer – vi har en operatör som heter SJ – en bland många.
• Vi har inte längre ett jättestort elbolag – Vattenfall – som tjänar kopiösa mängder pengar på sloganen ”Två hål i väggen”, som ber oss att göra annat än att fundera över energin och är villigt att betala för detta synsätt. Vi har många små kraftbolag och så några större mitt ibland dem Vattenfall, EON, Fortum – men också Kraftringen, Öresundskraft, Jämtkraft – och också Bengt Persson, Kalle Svensson och Martin Ragnar. Alla producerar de el, men i olika skala. Och de stora bygger om för att hjälpa de små – EON har redan gjort det, franska energi- och gasjätten GDFSuez ändrar till och med namn och blir ENGIE med ny profil och ny självbild.

Plötsligen ligger det en utmaning i att vara stor och centraliserad och en möjlighet i att vara liten, regional och förankrad i lokalsamhället. Förstå mig rätt härvidlag – att vara regional innebär inte primärt att tillverkningen är hantverksmässig. Däremot innebär att vara regional att jag som kund förstår varifrån råvaran kommer, vem som får pengarna jag betalar för produkterna och att jag kan se att det skapas mervärden i min region till följd av att jag handlar regionalt – det ger regionala arbetstillfällen, regionala öppna marker och en vi-känsla och regional stolthet. Sådant är värt att betala för. Men rationaliserar man detta vidare till ArlaFoods-nivå har man blivit en bulkproducent utan mänskligt ansikte och den typen av spelare kommer att få det svårt framöver – i alla fall om den har sin hemvist i ett högkostnadsland, som Sverige.

En regional vision

Min vision för framtidens mjölkproduktion i Sverige är därför en återfödelse av den regionala nivån. Det innebär att mjölkbönderna t.ex. i Västmanland slutar förnedra sig och ge bort sin mjölk till ArlaFoods och istället bygger ett eget mejeri där de börjar tillverka såväl K-mjölk som smör och ost för den regionala marknaden. Självfallet gör man det på ett sådant sätt att handlarna i regionen blir medskapande och delägare i mejeriföretaget från start så att man skapar en win-win-situation för regionens alla aktörer. Med en regionalisering finns också förutsättningar för att återupprätta en verklig dialog mellan producenter och konsumenter, vilket kommer att vara helt avgörande för utvecklingen av nya produkter för framtiden. Här finns också möjlighet att kommunicera mervärden direkt till kunden – mervärden som handlar om GMO-frihet, kor som går ute, mjölk från en viss koras – SRB, Fjällko, Rödkulla etc., kor som bidrar till det öppna landskapet – inte i Tyskland eller Frankrike – utan just där du som kund själv bor och befinner dig – helt enkelt mervärden som angår kunden! När denna regionala nymejerirörelse sprider sig över landet kommer ArlaFoods att få det svettigt. Å andra sidan visar mjölkprisjämförelser mellan ArlaFoods, Falköpings mejeri och Norrmejerier att ArlaFoods redan idag måste ha något allvarligt fel i sin affärsidé när man trots en supercentraliserad produktion ändå inte förmår att komma i närheten av Falköpings och Norrmejeriers ersättning för mjölken till sina ägare. Alltså – Mjölkbönder – förenen eder!

Docent Martin Ragnar, forskare och författare till bl.a. boken ”Gotländska mejerier” (Gotlandica förlag 2013) och Svensk ostkultur i recept och formspråk (Carlsson Bokförlag 2013)

Vad ska du köra bilen på i framtiden? Funderar du över etanol, biogas, rapsolja eller kanske el? Som VD för branschforskningsorganisationen Svenskt Gastekniskt Center AB är det naturligt för mig att se många fördelar och stor potential för biogasen. Sanningen är dock den att det enda vi med säkerhet vet om den tid då våra transporter görs oberoende av fossila drivmedel – det är att den tiden kommer att vara mer komplex än idag. Och den tiden ligger inte så särskilt långt bort. Politikerna har satt målet att transportsektorn ska vara just fossiloberoende år 2030, d.v.s. 15 år från nu. Och för att lyckas med det krävs en stor kraftsamling av alla goda krafter. Svaret på vilket som är framtidens fordonsbränsle är därför vare sig etanol, biogas, rapsolja eller el – utan alla fyra och ytterligare några därtill. Så hur ska jag då tänka som bilköpare när jag vill jämföra en etanolbil med en biogasbil? Vilken är bäst? Här spelar så klart tycke och smak en stor roll, men en annan viktig roll spelas av driftekonomin. På den tid då alla bilar drevs av bensin var det enkelt att jämföra energieffektiviteten mellan två bilar genom att jämföra volymen bensin de förbrukade på en viss körsträcka. Det är ett indirekt mätetal eftersom man istället för energiinnehållet i bensinen då mäter volymen, som i sin tur givetvis kan räknas om till en energienhet. Lite som om vi angav alla priser på livsmedel i snabbköpet i enheten kilojoule och så fick du om du själv var intresserad av saken räkna om priset till den för dig mer relevanta enheten svenska kronor. Samma märkliga och fördummande konsumentkommunikation har glödlampstillverkarna länge ägnat sig åt då de marknadsfört sina produkter utifrån att de har en viss effekt, men utan att närmare upplysa om vilket ljusflöde lampan hade – d.v.s. själva poängen med varför vi köper glödlampor. Men nu har det svängt på lampfronten. Istället för effekt kommuniceras nu just ljusflöde i relation till effekt och ger därför numera mig som konsument en bra bild av lampans effektivitet samtidigt som priset i kronor kompletterar bilden med en kostnadsmässig effektivitet. Men på drivmedel är vi kvar på stenåldern. Där handlas ännu såväl diesel som bensin och etanol i svenska kronor per liter drivmedel och biogasen i svenska kronor per kilogram. Och den största önskan tycks vara att kunna uppvisa ett så lågt mätetal som möjligt för konsumenten oavsett detta informerar om verklig effektivitet eller är till för att vilseleda konsumenten om en påstådd effektivitet. Denna situation gynnar faktiskt ingen och framförallt är den inte värdig ett modernt, vetenskapligt samhälle som har valfrihet som ett av sina bärande kärnvärden. Det är nu hög tid att börja sälja drivmedel utifrån deras energiinnehåll. Först då blir det också möjligt att på allvar jämföra priser mellan olika drivmedel och på allvar meningsfullt att börja använda ekonomiska styrmedel för att förmå oss att välja rätt drivmedel för framtiden, rätt utifrån de politiska överväganden som ska styra oss hela vägen fram till fossiloberoende år 2030. Jag vill alltså se en prismärkning där jag kan välja mellan att tanka 1 kJ bensin, 1 kJ diesel, 1 kJ etanol och 1 kJ biogas. När får jag det? Jo, sen vet jag också att olika motorkonstruktioner är olika effektiva där dieselmotorn traditionellt har haft en högre verkningsgrad än ottomotorn. Men insikten härom dyker ju inte heller upp på allvar hos gemene man förrän man kan jämföra att jag faktiskt kan resa X % längre med den ena bilen jämfört med den andra för samma energimängd i bränslet. Styrmedel i all ära, men de styr inte rätt förrän enheten är jämförbar!

Martin Ragnar, docent och VD Svenskt Gastekniskt Center AB

Biogas, etanol och talloljediesel är några exempel på inhemskt producerade drivmedel. Det finns många goda skäl att handla sådana drivmedel istället för importerade fossila diton. Först och främst är de förnybara, men det slutar inte med det. De ger också arbetstillfällen i Sverige och ofta i glesbygd där det annars kan vara svårt att skapa nya arbetstillfällen. Det ligger därtill nära till hands att tro att de som arbetar med att tillverka dessa drivmedel gör så på företag som har kollektivavtal och i övrigt schyssta villkor för de anställda. När du däremot köper en liter bensin på macken så vet du vare sig varifrån den kommer eller än mindre under vilka former bensinen utvunnits och förädlats. Somligt kommer från Norge där det säkert gått rätt och riktigt till, medan annat kommer från Mellanöstern där det sannolikt inte gått lika rätt till. När det gäller konsumtion av livsmedel har spårbarheten blivit en allt viktigare del av försäljningsargumentet. På samma sätt har märkningar inte bara av miljöpåverkan (såsom KRAV) utan också av sociala villkor (såsom Fairtrade) slagit igenom. Men den senare märkningen är konstig. För medan det är uppenbart att många KRAV-märkta produkter tillverkas i Sverige, även om några också importeras, så förefaller Fairtrade-märkningen än så länge uteslutande användas på produkter framställda långt bort, där det finns goda skäl att undra huruvida sociala villkor hanterats rätt eller ej. Men grundtanken på Fairtrade-märkningen är ändå både god och viktig. Ja, den är så god och så viktig att det nu är hög tid att introducera den också på drivmedelsområdet. Svenskproducerad förnybar etanol, biogas och rapsolja blir så klart direkt Fairtrade-märkt, men det blir också bensin och diesel med ursprung i Norge. Och givetvis är det möjligt också för bensin och diesel från andra delar av världen att låta certifiera sig och visa att produktionen tar rimliga sociala hänsyn. Mitt stalltips är dock att statliga oljebolag som lyder under mer eller mindre korrupta regimer i Mellanöstern kommer att få mycket svårt att Fairtrade-märka sina produkter. Och visst skulle det väl kännas bra att veta att man genom valet av bränsle till bilen i alla fall inte stöttar en korrupt regims fortlevnad och usla arbetsvillkor? Kan man därtill välja svenskproducerat förnybart och därmed också stödja tillväxt, företagande, förnybarhet och social hållbarhet i svensk glesbygd – så mycket bättre! Mycket mer rätt än så borde det väl inte kunna bli! Inför Fairtrade-märkning av drivmedel nu!

Martin Ragnar, docent och forskningschef Energiforsk AB