Jag förstår att Sverige kommer att ansöka om NATO-medlemskap de närmaste dagarna. Rysslands oprovocerade invasion i Ukraina är den uppenbara bevekelsegrunden för detta. Invasionen och det pågående kriget kan inte nog fördömas. Men invasionen i Ukraina leder inte med automatik till en slutsats om att Sverige ska gå med i NATO. Så här tänker jag:

Det är aldrig klokt att fatta beslut under affekt. Sedan NATO bildades efter andra världskrigets slut har det aldrig funnits någon majoritet i opinionen för ett svenskt NATO-medlemskap. Just precis nu finns det skäl att tro att det finns en sådan majoritet givet invasionen och givet också den intensiva nyhetsrapporteringen om kriget. Men nyheter tenderar att övergå i vardag oavsett hur hemska de än är. Kriget i Syrien pågår ännu, men utan att media i Sverige med någon större glöd berättar om det dagligen längre. Om kriget i Ukraina blir långvarigt så övergår det också till någon slags hemsk slentrian i medierapporteringen. Det finns goda skäl att tro att den slentrianen också påverkar opinionen och att stödet för NATO-medlemskap då återigen minskar. Är det verkligen så att vi ska fatta ett oerhört stort och avgörande beslut precis här och nu, bara för att opinionens stjärnor just råkar stå rätt utifrån många ledarredaktioners önskemål?

Vilken är den svenska regeringens yttersta uppgift? Är det att med hög svansföring tala om för andra stater vad som är rätt och fel – eller är det att till varje pris undvika krig i Sverige? I den bästa av världar föreligger ingen motsättning mellan dessa båda uppgifter och svenska regeringar oavsett partifärg har efter andra världskriget och fram till nu varit framgångsrika i att kunna kombinera perspektiven. Men om det verkligen blir skarpt läge: Vad är då viktigast? Om vi tittar tillbaka och läger handen på hjärtat: Under andra världskriget var det knappast svårt att identifiera förövare och offer, knappast svårt att identifiera vilken sida som var den goda och vilken som var den onda. Likafullt tillät den svenska regeringen permittenttrafik med tyska trupper genom landet, exporterade järnmalm och annat till Tyskland. Moraliskt högtstående? Absolut inte! Klokt givet att det allt överskuggande målet handlade om att undvika krig i Sverige? Ja, sannolikt. Kan det då inte finnas goda skäl att tänka så också i denna tid?

Ryssland under Putin är en ond stat. Putin intresserar sig för historia och ser Sovjetunionens upplösning som en geopolitisk katastrof, enligt vad media har rapporterat. Med den utgångspunkten blir det rimligt att tänka sig att det ultimata målet vore att återupprätta ett Stor-Ryssland med Sovjetunionens historiska gränser. Det är givetvis en otäck vision för alla f.d. Sovjetstater som därmed ingår i någon slags intressesfär. Sverige är dock inte en f.d. Sovjetstat och därmed högst osannolikt ett mål för rysk militär invasion. Så oavsett hur hemskt kriget i Ukraina, kriget i Syrien eller kriget i Sydsudan än är så innebär inget av dessa krig med någon automatik att Sverige är nästa land som riskerar att bli föremål för en invasion.

NATO har en artikel 5 som handlar om att ett anfall på en medlemsstat ska ses som ett anfall på alla och att man ska komma till varandras undsättning – däremot inte HUR man ska hjälpa varandra. I Ukraina har Sverige såväl som Finland och nära nog alla NATO-länder utom Ungern skickat material och annan hjälp. Det finns alla skäl att tro att liknande hjälp skulle skickas till Sverige också, ja mer hjälp än så givet att Sverige redan har en mängd olika avtal om samverkan med såväl NATO som andra EU-länder OM kriget skulle komma. Kanske kan det hjälpa det svenska försvaret att mota bort fienden – kanske inte. Vad som inte finns är någon slags automatik i att USA skulle atombomba Ryssland OM Ryssland mot all förmodan skulle invadera Sverige.

Jag bor i och vill även i framtiden bo i ett fritt och demokratiskt Sverige där jag t.ex. kan uttrycka åsikterna i denna text samtidigt som det står envar fritt att tänka och tycka på andra sätt än jag. Sverige är ett underbart land. Men OM t.ex. Ryssland – återigen mot all förmodan – ändå vid någon tidpunkt skulle bestämma sig för att lägga allt fokus på att en gång för alla erövra hela Sverige och att detta var det absolut viktigaste målet för det landet – vad skulle egentligen hända då? Liksom man säger i Ukraina är det en sak att militärt inta landet – men en helt annan sak att långsiktigt behålla makten i landet. Den ryska militärmakten är så klart vida överlägsen den svenska givet ländernas helt olika storlek, men också givet tillgången till massförstörelsevapen. Så OM Ryssland verkligen bestämmer sig för att de vill inta Sverige då kan man göra det oavsett om Sverige satsar 2, 5 eller 10 % av landets BNP på försvaret. Givetvis blir det kostsammare i både pengar och människoliv för Ryssland att invadera ju större det svenska försvaret är, men frågan är ju också vad som är bäst: att landet blir helt massakrerat och sönderbombat eller att vi någonstans inser faktum att vi ställts inför en övermakt eller att vi är medlemmar i NATO och invasionen får som konsekvens att ett globalt kärnvapenkrig drar igång? Det är ingen enkel fråga att svara på, men jag lutar ändå åt mellanalternativet: att verka för att dödandet blir så litet som möjligt även om det innebär en ofri tillvaro under några år. Förändringar kommer ändå över tid.

Jag kan när jag tänkt på saken inte finna argumenten för varför Sverige ska gå med i NATO i framtiden, men definitivt inte hals över huvud precis nu. Ja, vi behöver så klart ett militärt försvar, men ett sådant i en sansad storlek och ett nationellt försvar som gärna samarbetar med andra, såsom idag. Hur det än är så innebär varje rustning på respektive sida en upptrissning som är svår att ta sig ur. Det är inte den med störst militär styrka som har rätten på sin sida. Men det är inte heller den som offrar flest av sina invånares liv för en moraliskt riktig sak som vinner när målet som jag ser det måste handla om att värna liv.

Martin Ragnar 220512

Häromdagen fick jag insyn i sjukresornas funktion i Region Stockholm. Det jag upplevde var i högsta grad en sjuk organisation som fullständigt missuppfattat sitt syfte och havererat i sitt utförande. Här finns en enorm besparingspotential för den politiker som vill göra något gott för samhället.

Jag var på Karolinska sjukhuset tillsammans med en anhörig. Klockan vid 18.30 och det var dags för hemfärd med sjukresa via Region Stockholm. En blankett var utskriven med all nödvändig information och numret till bokningen av resan stod också tydligt angivet. Jag slog en signal och möttes innan några signaler alls hunnit gå fram av en röst som meddelade att jag skulle undvika att ringa mellan 06 och 08 samt mellan 15 och 18 eftersom det var svårt att nå fram då. Månne så, men det kanske också finns goda skäl att många ringer då, helt enkelt för att behovet av transporter gissningsvis är stort i början respektive i slutet av dagen. Människor djävlas ju inte med SL genom att åka mer i rusningstid på morgnar och kvällar än mitt på dagen – utan det handlar ju där, liksom i relation till sjukresor, om människors behov. Den allra första frågan Region Stockholm måste ställa sig är alltså: ”För vem finns vi till?” Svaret idag tycks vara: ”Vi finns till för att skapa en så jämn belastning som möjligt över dagen åt växelpersonalen.” Det är dock inte det svar som jag som medborgare vill höra. Istället är det: ”Vi finns till för att hjälpa dig som behöver oss när du behöver oss.” Alltså: Tänk om!

Nu ringde jag alltså vid 18.30, d.v.s. utanför det ovan angivna tidsintervallet. Allt borde alltså vara frid och fröjd, men icke. Väntetiden i växeln var drygt 30 min. Under väntetiden ställde jag frågan om just väntetiderna i växeln till en förbipasserande sjuksköterska. Hon förklarade att detta var det vanliga och att hon och hennes kollegor dagligen ägnade nån timme åt att å sina sjukast patienters vägnar sitta och vänta på att komma fram i växeln.

Väl framme i växeln, nu strax efter 19, blev jag informerad om att en taxi skulle kunna komma till Karolinska om ytterligare 30 min. Jag ställde kontrollfråga om det verkligen inte fanns nån bil att få fatt på tidigare än så. 30 min väntetid en vanlig torsdagskväll på en plats som taxi borde se som lika självklar för resor till och från som Arlanda flygplats eller Stockholm Centralstation lät helt enkelt inte rimligt. Svaret blev likafullt nekande – det fanns absolut inga bilar att tillgå förrän om 30 min.

På utsatt tid, vid 19.30, svängde en taxi in vid entrén. Jag frågade den äldre och erfarne chauffören om det hände nåt speciellt i stan idag eftersom det var så lång väntetid. ”Väntetid?”, genmälde han. ”Vi har ju stått sju taxibilar framför entrén och väntat i en timme!” Slutsatsen av detta är ju att det inte alls handlade om någon brist på taxibilar, utan att 30 min väntetid från genomförd resebeställning till taxins ankomst var något som istället handlade om växelns arbetssätt.

Som medborgare ställer jag mig nu frågan: Var finns de ansvariga tjänstemän och de ansvariga politiker som accepterar denna situation och som inte ställt sig frågan om vem man är till för, varför orimliga väntetider i växeln och orimliga väntetider från bokning till ankommen taxi existerar. Var finns de ansvariga som låter detta fortgå utan att göra något åt det. Problemen finns ju på flera olika plan:

1. Region Stockholm finns till för medborgarna – inte tvärtom. Detta måste återspeglas i såväl kommunikation med medborgarna som i relation till dimensionering av växeln.
2. Om växeln är underdimensionerad genererar detta lidande för de svagaste, som är Region Stockholms och ytterst växelns kunder, när det borde vara precis tvärtom: att vi gör allt för att hjälpa de allra svagaste.
3. Om växeln är underdimensionerad genererar detta en massa extra kostnader på andra håll i organisationen av personal med mycket högre lönekostnader, såsom sjuksköterskor. En sparad tia i växeln blir en bortslängd tusing på specialistkliniken.
4. En organisation som inte själv förmår att upptäcka dessa allvarliga brister och göra något åt dem är ett problem i sig, då det antyder att det finns en kultur där allvarliga brister negligeras.

Vem tar tag i problemen och gör något åt dem? Den får min röst i höstens regionval.

Martin Ragnar

Drivmedel kan klassificeras som endera fossila eller också förnybara. Det är en väldigt viktig indelning ur ett klimatperspektiv. Men det finns faktiskt fler angelägna indelningsgrunder som kunder är intresserade av att veta. Nu är det hög tid att drivmedelsföretagen fångar upp också det sociala perspektivet på hållbarheten.

Låt säga att du i butiken kunde välja mellan äpplen från Sverige och äpplen från statligt ägda äppelodlingar i Nazi-Tyskland. De nazityska var fem procent billigare än de svenska. Vilka skulle du då välja? Säkerligen skulle några nazityska äpplen säljas, men gissningsvis skulle informationen om äpplenas ursprung leda till att de allra flesta tänkte till väldigt många gånger innan man lade nåt annat än svenska äpplen i sin korg. Var dessa senare slut, så gick man nog snarare vidare till att istället leta efter päron, blåbär eller nära nog vad som helst bara för att slippa att stödja den nazityska regimen. Samma beteende hade självklart inte uppstått om äpplena såldes bredvid varandra utan någon information om deras ursprung.

För snart tio år sedan ställde jag ett antal frågor till dåvarande Svenska Petroleum- och Biodrivmedelsinstitutet (SPBI) chef, Ulf Svahn, under Almedalsveckan i Visby. De handlade om två saker: uppmärkning av klimatpåverkan från olika drivmedel vid pumpen samt uppmärkning av ursprungsland för samma drivmedel vid pumpen. Båda förslagen sågades vid fotknölarna av Svahn som varandes såväl ointressanta som omöjliga. Men det omöjliga har visat sig vara möjligt: klimatmärkning av drivmedlen vid pump är realitet sedan ett par år tillbaka och det är lovvärt. Återstår då märkningen av ursprungsland. Där torde allmänhetens intresse ha mångdubblats efter Rysslands invasion i Ukraina den 24 februari i år.

Visst vill vi alla göra gott för klimatet, men om man nu äger en diesel- eller bensinbil så är det rimligtvis så att man är angelägen om att i den situationen inte göra saker etter värre. Om man då vid pumpen tydligt informeras om att här finns diesel från Ryssland och där borta finns diesel från om möjligt än värre Saudiarabien och här längst fram finns diesel från Norge – ja, då borde valet vara ganska enkelt även om priset kanske blir något högre. Omöjligt att hålla isär råvaran från källa till pump? Det tänkt och tyckte säkerligen Arla en gång i tiden när eko-mjölk började aktualiseras. Likafullt är det sedan decennier tillbaka en välkänd praktik att det går att välja mellan konventionell mjölk och eko-mjölk i butikerna tack vare att råvaran hålls separerad längs värdekedjan, så GÅR gör det absolut. Frågan är bara om SPBI, som numera heter Drivkraft Sverige, och deras medlemsföretag VILL?

Martin Ragnar

Att gå från ord till handling är ett uttryck i svenskan för att förklara att man omvandlar en tanke till praktik, får det att ske, gör verkstad av det hela. Det är ju ganska lättfattligt egentligen och ändå är det som att vår egen tid har gjort detta till något oerhört svårt.

Det drar en förlamande farsot genom vårt samhälle sen flera år tillbaka. Den drabbar såväl offentlig som privat verksamhet. Visst behöver man tänka efter, planera och utvärdera innan man skrider till verket. Men vår tid kännetecknas av en tro på att man kan utreda sig fram till en objektiv sanning där INGA oklarheter, risker eller utmaningar längre finns kvar. Först då kan ett beslut fattas.

Utvecklingen som har tagit vårt samhälle hit kantas av välvilja och goda ambitioner, lite som jakten på den heliga gralen. Men världen är komplex. Den låter sig bara i de allra enklaste fallen beskrivas i termer av siffror som kan ställas mot varandra för att möjliggöra en i ordets absoluta mening objektiv utvärdering. I den bästa av världar bidrar alla nya programvaror, beslutsstöd och konsulttjänster till att vi tar några myrsteg till närmare sanningen, men det är verkligen bara i den allra bästa av världar. Mer uppenbart är att vår tid istället kännetecknas av långbänkar och oförmåga att fatta beslut i stora organisationer vare sig dessa är offentliga eller privatägda. För fattar man ett beslut som i efterhand visar sig vara dåligt så kommer man att bli kritiserad, medan ett i efterhand korrekt beslut är det förväntade. En annan regim med mindre underlag, mer känsla och snabbare beslutsfattande skulle innebära mindre kostnader, en snabbare organisation som också blir lärande – och detta i värsta fall till priset av ett marginellt ökat beslutsfattande som med facit i hand visar sig vara fel.

Analyserandet och utvärderandet är självklart nödvändigt och viktigt till en viss grad – allt annat vore så klart oseriöst. Men när offentliga aktörer beslutar sig för att handla upp tjänster som lika gärna skulle kunna utföras i egen regi blir kostnaden inte bara den prislapp som handlas upp utan stora sidokostnader tillkommer för den alltmer svällande administration som ska definiera vad som ska upphandlas, utvärdera det som upphandlas och – högst sannolikt – bråka om vad som inte levererats. På samma sätt skapar upphandlingen krav på den upphandlade parten att också bygga upp en administration kring att förfäkta att det ena och det andra inte ingår i det som avtalats. Givetvis finns samma strukturer också i delar av näringslivet. Och handen på hjärtat – visst behöver man med nödvändighet handla upp tjänster ibland, men vore det inte bättre och rationellare om vi faktiskt lade en stor del av upphandlings- och utvärderingspengarna på själva verksamheten. Det skulle ju faktiskt vara möjligt om det gjordes i egen regi.

Ordet handling har som bekant inte bara innebörden av att något blir gjort utan kan också syfta på ett dokument. Och frågan är om ordstävet genomgått en betydelseförskjutning där den handling som ska bli resultatet inte längre är det praktiska genomförandet utan istället ett tjockt dokument som beskriver hur man skulle kunna göra. Jag är allvarligt oroad över vårt framtida välstånd om vi bejakar denna idag förhärskande dogm. Vi måste helt enkelt tillbaka till den ursprungliga innebörden av ”Från ord till handling”.

Martin Ragnar

Den 6 juli avvisade alltså Mark- och miljööverdomstolen Cementa AB:s ansökan om tillstånd till fortsatt och utökad täktverksamhet i anslutning till cementfabriken i Slite under ytterligare 20 år. Domstolen menade att ansökan var behäftad med så väsentliga brister att den inte kan utgöra grund för ett ställningstagande till verksamhetens inverkan på miljön. Därmed är också cementfabriken i Slite nedläggningshotad. Och byggbranschen skriker högljutt om politisk intervenering i domstolsprocesserna med hänvisning till att astronomiska mängder svenska arbetstillfällen annars går förlorade. Hur har vi egentligen hamnat i denna soppa och hur ser vägarna ut ur soppan ut?

Miljökrav vässar industrins konkurrenskraft

Att myndigheter ställer miljökrav på industrier är inget nytt. Att samma industrier alltid tycker detta är jobbigt är inte heller något nytt. Samtidigt är tuffare myndighetskrav också ett bra smörjmedel för att få industrin att skärpa sig, investera för framtiden och möta en hårdare konkurrens. Om något är myndigheternas miljökrav på industrin i allmänhet snarast för slappa och för långsamma än för strikta och för snabba, vill jag som sett sådana processer på nära håll bl.a. i massa- och pappersindustrin, hävda. Men väl ett myndighetskrav kommer har man som ägare av industrin alltså två val: investera för att uppfylla det nya kravet, eller resignera och ge upp och lägga ned verksamheten. Oerhört sällan väljer man det senare alternativet och det gäller i så fall bara riktigt små och underinvesterade industrier. Jo, det ska sägas att under 1960- och 1970-talen skedde det relativt ofta, men då handlade det om att myndigheter överhuvudtaget började ställa några miljökrav alls på verksamheter som alltså tidigare helt självsvåldigt kunnat bestämma över allt som gällde deras verksamhet.

Cementa i Slite är en modern industri

Cementa i Slite är vare sig en liten anläggning eller en underinvesterad sådan – utan tvärtom både stor och relativt modern. Likafullt är den nu på fallrepet. Och detta handlar ju alltså inte om fabriken utan om fabrikens råvara. För olikt massaindustrin som kan skörda en förnybar råvara över tid så är cementfabriken beroende av en fossil råvara där hålet i marken bara blir större och större över tid. Det säger sig självt att man förr eller senare kommer till en punkt då hålet blivit alltför stort. Huruvida den punkten är här och nu eller ligger en bit in i framtiden har jag själv inte någon insikt om i fallet Slite, men jag litar däremot på att myndigheter och domstolar gör professionella bedömningar i frågan. Därmed uppkommer då frågan: Hur kan Cementa vara så klantiga att man trots flera års process med kritiska synpunkter från ett flertal olika myndigheter inte ha löst alla utestående frågor? Jag tror att svaret på den frågan är väldigt enkelt: Hade frågorna rört delar i själva processindustrin – fabriken i Slite – hade man säkert snabbt funnit på råd på samma sätt som skulle skett i ett massa- och pappersbruk som ådragit sig myndigheternas intresse. Men nu handlar det alltså inte om fabriken utan om råvaran. Och vid någon tidpunkt blir alltså hålet så stort att det inte längre går att garantera det som myndigheterna kräver i form av säkerhet för vattentillgången. Vad gör en industri som faktiskt själv också kommer till den insikten i sitt slutna ledningsrum? Går den stolt ut och deklarerar att man lägger ned verksamheten – eller tar man en rövare och försöker argumentera för sin sak efter bästa förmåga i förhoppningen om att myndigheterna trots allt ska låta sig bevekas? Jag tror på det senare under i alla fall 99 fall av 100. Och jag tror att det är precis den situationen vi nu åskådar. Det handlar inte om att Cementas personal har klantat sig eller saknar insikter om hur det underlag domstolen krävt in ska se ut – utan istället handlar det om att det helt enkelt inte längre finns teknisk-ekonomiska förutsättningar att nå de krav som myndigheterna ställer. Men istället för att själv erkänna denna bittra slutsats låter man domstolen få rollen som bödel.

Monopol ska vara offentliga eller noggrant granskade

Heidelberg Cement äger alltså Cementa och har ett de facto monopol på cement i såväl Norge som Sverige. I Sverige skaffade man sig monopolställningen redan 1973 då den enda kvarvarande inhemska konkurrenten Gullhögen i Skövde köptes upp. År 1996 köptes Akers cementtillverkning i Norge upp och så blev alltså Heidelberg Cement ägare till det svensk-norska monopolföretaget år 1999. Genom byggindustriernas skrammel har det blivit uppenbart att cement alltså inte är en internationell handelsvara, vilket innebär att vi befinner oss i en situation med ett utländskägt privat monopol på cement i Sverige och Norge. Monopol är aldrig bra, men i vissa fall är de nödvändiga, t.ex. när det gäller vissa former av infrastruktur (vattenledningar i en stad, elnät m.m.). Sådana naturliga monopol kan då antingen vara offentligägda (t.ex. genom kommunala VA-verk) eller också vara föremål för ständig kontroll av en särskild för ändamålet inrättad granskande myndighet (t.ex. Energimarknadsinspektionen som granskar el- och gasnätsbolagen i Sverige). I fallet cement gäller vare sig det förra eller det senare. Därtill är cementtillverkningen inte ett naturligt monopol, utan ett i högsta grad konstruerat monopol som förstärks även efter Sveriges EU-inträde. Så kan vi bara inte ha det.

Svensk cement mot framtiden

Jag ser tre möjliga vägar framåt:

1. Förstatliga Cementa
2. Inrätta Cement- och betonginspektionen som kritiskt granskar allt som Cementa företar sig och allt som rör företagets prissättning
3. Tvinga Heidelberg cement att sälja av delar av sin verksamhet så att man skapar konkurrens inom de geografiska området där idag de facto-monopol råder

Självklart finns det platser i Sverige där det finns tillgång till kalk och där nya cementfabriker kan anläggas och drivas under en tid. Men cementtillverkning kommer aldrig att bli som en massa- och pappersindustri helt enkelt därför att den förlitar sig på en fossil råvara i närheten av fabriken – en råvara som förr eller senare tar slut eller där miljön till sist sätter stopp.

Hög tid att styra upp personalfrågorna på jobbet? Eller ekonomiadministrationen? Eller nån annan administrativ funktion? Entusiastiskt går den för ändamålet anlitade konsulten igenom det nya upplägget som innebär att det blir DU som ska lära dig ännu ett nytt system. Känner du entusiasmen spira i kroppen – och känner du också att detta verkligen kommer att förenkla din vardag?

Historiskt anställde företag och organisationer människor som var duktiga på t.ex. personaladministration eller ekonomiadministration för att utföra uppdrag såsom registrering av nyanställd personal eller upprättande av verifikationer för ekonomiadministration. Man valde personer som både hade kunskaper på området och intresse för uppgiften – precis som man anställer ingenjörer för att utföra uppgifter såsom processdesign, maskinkonstruktion eller teknisk dokumentation. Men så föddes idén om att detta inte längre skulle vara modellen för framtiden. Istället för att den som var specialist skulle utföra specialistuppdragen så skulle dessa plötsligen utföras av alla UTOM just specialisterna, medan specialisterna istället skulle bli kontrollanter. Konkret handlade det om att köpa mängder av nya användarlicenser till den nya ultimata programvaran för X (där X=personaladministrativt system, ekonomiadministrativt system eller valfritt annat administrativt system) och sedan köra en snabbutbildning av all personal samtidigt som man överlämnar en lathund på minst 50 sidor som inte alls förklarar vilka olika koder som ska föras in på de 24 Excelflikar som obevekligen måste fyllas i för att DU ska anses ha löst din uppgift. Givetvis blir det fel – särskilt om du bara använder detta system nån gång ibland och därför måste läsa igenom stresshunden, förlåt lathunden, inför varje användningstillfälle. Den uppgift som för specialisten tog fem minuter att utföra tar istället åtskilliga timmar för DIG att utföra – mitt eget rekord vad gäller det personaladministrativa systemet Heroma är 40 timmar istället för fem minuter.

Det som till organisationens specialistfunktion sålts in som ett kraftfullt verktyg för rationalisering i och med att sagda specialistfunktion nu kan slippa ifrån rutinarbetet och istället fokusera på att genom stickprov och annat säkerställa en hög kvalitet – det systemet blir istället en farlig tidstjuv och källa till stor frustration i hela organisationen samtidigt som det också blir en garant för många fel av just det slaget systemet var tänkt att avhjälpa. Det enda som rationaliseras är specialistfunktionen som sådan där ett par tjänster kan plockas bort, medan den utförande organisationen istället skulle behöva byggas ut avsevärt mer för att kompensera för de nypåförda arbetsuppgifterna. Dessa tenderar snabbt också att bli huvudsak istället för bisak i den utförande organisationen. Vinnaren – för det finns givetvis också en sådan i den här soppan – är så klart systemleverantören som istället för att sälja en handfull användarlicenser till specialistfunktionen nu får sälja mängder till organisationens samtliga medarbetare. Men någon vinnare i organisationen finns inte.

Värt att notera är också att det alltid är de administrativa funktionerna som ska dyvlas på den utförande organisationen – aldrig tvärtom – att den utförande organisationens specialistuppgifter plötsligen ska utföras av ekonomi- eller personalavdelningarna med hjälp av ett nytt system och en ny lathund. Det skulle bli alltför uppenbart för de inblandade att detta inte skulle fungera eftersom sagda avdelningars personal inte har vare sig kunskaper eller intresse för frågorna – och kunderna skulle också snabbt reagera på att få en Volvo byggd av personalavdelningen istället för av bandets personal. Så varför går då alla organisationer sedan ett decennium tillbaka i samma fälla – att undervärdera personal- och ekonomiavdelningarnas specialistkunskaper och tycka att utförandet istället ska göras av DIG?

Idag är det svårt att tänka sig att köpa en villa utan att låta besikta den av en besiktningsman. Det känns ju tryggt att någon som verkligen kan det här med byggnader med knivskarp blick går igenom objektet och skärskådar säljarens fluffiga argument för att på ett verkligt objektivt sätt påtala objektets företräden, men framförallt dess brister. ”Sen kan man ju sova gott om natten och kostnaden är ju ändå bara några tusenlappar.” Ja, så tänker nog de flesta av oss att det ska gå till. Men vad är det vi egentligen betalar för och vad händer när besiktningsmannen är inkompetent eller bara slarvig?

Allt är en riskkonstruktion

Besiktning av en fastighet kan beställas av såväl säljare som köpare. Ganska ofta köper en köpare in sig i den av säljaren beställda besiktningen. På så vis kan besiktningsmannen fakturera samma tjänst två gånger och på så vis inkluderas också köparen i besiktningsmannens ansvarsförsäkring. Så brukar säljargumentet låta. Ur besiktningsmannens perspektiv är det ju onekligen en fantastisk affärsidé att kunna fakturera två gånger för samma arbete – särskilt när arbetets innehåll är skralt. För av den 20-sidiga rapport som besiktningsprotokollet normalt utgörs av är åtminstone hälften generisk skrämselpropaganda för alla upptänkliga och hart när omöjliga situationer där en viss konstruktion skulle kunna utgöra en risk. Handen på hjärtat – har någon någonsin köpt ett hus där husets grund av besiktningsmannen inte beskrivits i termer av ”riskkonstruktion”. Om besiktningsmännen verkligen tillhör samma skrå av tekniker som de som bygger husen så är det ju minst sagt häpnadsväckande att man inte redan för flera decennier sedan sett till att utföra grunden på ett sådant sätt att den inte längre kan karaktäriseras som en ”riskkonstruktion”. Allt annat tyder ju på en grav inkompetens hos byggbranschen som helhet. Eller tänk om bilbranschens besiktningsmän vid varje besiktningstillfälle varnade mig att sätta mig till rätta i bilen efter det att den passerat besiktningen med hänvisning till att den utgjorde en – riskkonstruktion. Generikan upptar minst hälften av besiktningsprotokollet och är ju sådant som är allmängods och man inte borde behöva betala en enda krona för att få sig till livs. I själva verket torde det ju bara finnas två skäl till att denna textmassa alls finns med i protokollet: Att det ser ut som att man får mer för pengarna samt att besiktningsmannen tvivlar på sin egen kompetens och genom att varna för vargen precis överallt vill friskriva sig från varje tänkbar situation där han själv skulle kunna bli skyldig att ersätta något.

Dolda fel – och öppna

Kombinerar man sedan under säljprocessen besiktningen av fastigheten med att köpa till en dolda fel-försäkring så är besiktningsmannens pengar nära nog kassaskåpssäkra. För skulle något dolt fel upptäckas – ja, då är det ju säljarens dolda fel-försäkring man hänvisar till direkt medan man som besiktningsman bara hoppas att ingen ska överväga möjligheten att stämma denne istället i fall där det dolda inte är en rent svart-vit fråga. En vän till mig köpte för några år sedan ett hus där bottenplattan visade sig ha satt sig så att huset lutade en decimeter. Detta fel var uppenbart inte dolt, men besiktningsmannen missade sin yrkeskompetens till trots att upptäcka felet. Något ansvar för denna grava miss ville han ändå inte ta, trots att säljargumentet för denna besiktning var just att upptäcka fel som köpare inte är kompentent att upptäcka själv och att det dessutom ingick en ansvarsförsäkring mot fel i byggnaden. Argumenten för att inte ta ansvar för besiktningens miss var att felet var så uppenbart att köparna själva borde ha upptäckt felet själva. Men hur kan köpare förväntas upptäcka fel som inte ens en yrkesman upptäcker?

Ropa på vargen

När jag själv nyligen köpte ett ordinärt enplans 1960-talshus beläget i ett område där marken är helt plan varnades jag av besiktningsmannen från Eminenta om och om igen såväl i protokollet som i den muntliga genomgången för att dräneringen i trädgården var viktig att snarast göra om och att marklutningen på fem centimeter på en sträcka av två meter in mot ytterväggen var en annan stor riskfaktor. Absolut ingenting tyder på att det finns någon fuktproblematik i vare sig sockeln eller huset i övrigt. Och på min direkta fråga om det i konsekvensens namn vore bättre att köpa en kubikmeter jord och slänga upp mot ytterväggen så att jag fick till en rejäl lutning ut från fasaden fick jag ett nekande svar, som ju därmed också visade att det avgivna rådet var i grunden oprofessionellt.

Här föreligger riktigt allvarlig fara med tanke på markens fall mot huset (det vita till höger) enligt vad besiktningsmannen tycker.

Besiktningens värde är 0

Altandörren till mitt nya hus är helt skev. Dörrbladet i övre, bortre hörnet buktar ut ett par centimeter så att en enkrona får plats i glipan och sluter därmed så klart alls inte tätt oavsett vilken sorts tätningslist jag monterar. Genom springan läcker alltså värme ut hela tiden genom ett fel som helt uppenbart påverkar husets driftekonomi samtidigt som det föreligger en uppenbar risk för att det kan börja regna in i huset. Detta fel uppmärksammades inte av min besiktningsman. När jag själv så småningom upptäckte det hela och förde frågan på tal fick jag en mängd intressanta svar. Det första handlade om att man vid besiktningen alls inte går igenom hela huset utan bara gör några väl valda stickprovskontroller. Ett senare påstående handlade om att det var lätt för mig att köpa en ny dörr och ett tredje påstående hade innebörden att dörren ju sannolikt var från året då huset byggdes ”och då får man ju räkna med att det kan vara på det sättet”. Inte tillstymmelse till ursäkt för en allvarlig miss, avdrag på arvodet eller det egentligen enda renhåriga – ekonomisk ersättning för att rätta till det missade felet – har erbjudits av Eminenta. Förvisso slits saker och ting, men inget av fönstren på huset – samtliga original – har den minsta tendens till att ha slagit sig. Och med samma resonemang så vet jag inte varför besiktningsmännen överhuvudtaget behöver göra ett besök vid det objekt de ska besiktiga. Ytterligare ett naturligt steg i rationaliseringen borde ju vara att utöver de tio sidorna generika bara lägga till välkända fakta såsom att ditt hus är byggt 19XX och sålunda YY år gammalt. ”Det innebär att det mesta är slitet i lägre eller högre grad och att du ska vara beredd på att saker kan vara trasiga eller bli trasiga. Det är alltså ditt eget fel och ditt eget ansvar, oavsett vilken besiktning eller tjänst du har köpt Och så är det ju så klart på ett sätt – men då borde inte heller dessa intigheter levereras samman med en faktura. För när helheten summeras är mitt bestående intryck att besiktningsmannens främsta kompetens består i konsten att fakturera två aktörer för ett arbete han näppeligen utfört, och som han inte tar ansvar för.

Martin Ragnar

Min son Emrik närmar sig så sakteliga fyra års ålder. Han går på en förskola i Haninge kommun. Jag uppfattar hans tillvaro där som väldigt harmonisk och personalen som väldigt kompetent, trevlig och bra på alla sätt. Detta är alltså på intet sätt ett inlägg för att ifrågasätta just denna förskolas verksamhet då jag tycker mig ana att precis det fenomen jag vill belysa ser likadant ut över hela vårt avlånga land.

På förskolan finns massor av bilder på olika djur. Det är så klart spännande för barnen att lära sig om dessa. Bra att skilja på t.ex. en talgoxe och en blåmes – särskilt om man nu går på en förskola som tagit sitt namn av den ena av dessa. Men problemet är just det – att jag inte ser bilderna på vare sig talgoxar eller domherrar, utan på mängder av exotiska djur som barnen högst sannolikt aldrig kommer att se i hela livet. Jo, OK en och annan giraff och zebra kan de väl få syn på om i fortfarande flyger långt om tjugo år. Men silkesapor, lejon och gorillor är ju ovanliga att få syn på t.o.m. under en safari – så varför lära sig namnet på dessa? Rimligen borde man väl prioritera att barn lär sig ord som är viktiga för just dem först och ta oviktigare ord i ett senare skede.

Det måste ju helt enkelt finnas ett vettigt skäl till att de första ord barnen normalt säger är mamma och pappa snarare än hexenuronsyra, strömavtagare och myskbock. Men rimligen borde samma resonemang ha giltighet också i nästa runda. Och när man då så småningom närmar sig djurriket och ska lära sig ord för djur som man kan tänkas behöva tala om – då borde det ju vara ett antal vanliga fåglar, daggmask, snok, kanske huggorm, räv, fälthare, skogshare, rådjur, dovhjort, kronhjort, grävling, älg och så lite fiskar som abborre, gädda, torsk, lake, id, braxen, mört m.m. som borde kännas mest angelägna – och snäcka och snigel så klart (och vad gäller detta senare så har man helt uppenbart inte alls koll eftersom alla rutinmässigt kallar djuret med ett hus på ryggen för snigel när det ju handlar om en snäcka). Men det är ju inte så det ser ut på förskolorna! När jag för dryga tio år sedan jobbade i Sydafrika en tid träffade jag en tjej och diskuterade frågan med henne. Jag berättade att alla svenska dagisbarn vet vad en giraff, flodhäst, elefant, lejon etc. är – men att de inte finns i närheten. Och när jag frågade henne om dagisbarnen i Sydafrika lärde sig att skilja älg, järv, varg, myskoxe och lo åt så skrattade hon bara åt mig och trodde jag skojade med henne också i första skedet. Men det gjorde jag ju inte.

När jag lämnade Emrik på dagis i fredags morse fick jag t.o.m. syn på en skylt på dagisväggen som jag fotograferade. Den visar alltså nio olika sorters tigrar. Med undantag för de som faktiskt kommer att bli tigerforskare så torde ingen alls behöva kunskapen om hur skilja på dessa tigrar. Men visst – all kunskap är så klart bra. Men då är jag tillbaka till där jag började – varför då inte börja med det som är mer väsentligt? Kanske lära sig skilja på de 13 olika svenska lantraserna av höns före tigrarna? Gotlandshöns, Åsbohöns, Bohusläns-Dals svarthöna och Bjurholmshöna kanske kunde vara en bra början? Vem blir först med att tänka nytt i förskolepedagogiken?

Jag är en historiskt intresserad, demokratiskt sinnad medborgare som tycker att ert arbete med att lyfta fram brott mot mänskligheten begångna i namn av nazism och kommunism är viktigt. Som jag uppfattar saken är det just i namnet av respektive ideologi brotten begåtts snarare än att avsikten att begå brotten utgjort något slags ideologiskt fundament som i sig vunnit anhängare vilka sedan utfört brotten. Här ser jag en uppenbar och skrämmande likhet med brott mot mänskligheten begångna i religioners namn där ju religionernas grundbudskap ofta är invändningsfritt men där likväl brott mot mänskligheten begångna i olika religioners namn har varit och fortsätter vara frekventa. I Sverige är 1600-talets Häxprocesser ett sådant arv, på kontinenten Korstågen men också den omfattande mörkläggningen av alla brott av pedofilikaraktär och de facto-brott mot homosexuella och inom islam är finns många despoter och shariaivrare med mycket blod på händerna. Under det senaste året har det bl.a. handlat om Brunei som infört sharialagar som gör att ateister eller kristna riskerar att stenas till döds om de inte deltar i den (islamska) fredagsbönen respektive om den islamistiska gruppen Boko Haram i Nigeria som fångar skolflickor i syfte att sälja dem och om Islamska staten som bränner människor levande och halshugger andra i TV. Vem kan vilja förknippas med en religion i vars namn sådana gärningar utförs? Är det inte dags att inte bara ta avstånd från en given ond handling utan också från de religioner vars namn så ofta åberopas av dem som utför dessa handlingar? Jag förstår självfallet att det finns såväl kristna som muslimer som utför massor av goda gärningar och vill sina medmänniskor väl – på samma sätt som det före 1990-talet i Sverige fanns många människor som benämnde sig själva kommunister som också utförde massor av goda gärningar och ville sina medmänniskor väl. Icke desto mindre var användningen av epitet kommunist problematiskt eftersom det också använts av despoter såsom Josef Stalin som hade mycket blod på sina händer. Det var bra att Forum för levande historia drev fram en förändring i synen på begreppet kommunism. Nu vill jag se att man gör sammalunda med begreppen kristen och muslim så att de personer som vill be till sin egen gud/allah och i övrigt vara snälla och vänliga mot sina medmänniskor inte blandas samman med allsköns terrorister, shariaivrare med i bästa fall agendor från stenåldern och historiska häxprocesser i den svenska kyrkan. Det är hög tid för Forum för levande historia att gripa sig an författandet av en vitbok för brott mot mänskligheten begångna i respektive religions namn och att påbörja ett aktivt arbete för att vi som samhälle ska lämna kristendomen och islam bakom oss på historiens skräphög där de övriga för mänskligheten lika förödande ideologierna redan lagts.