Kategoriarkiv: Uncategorized

Från ord till handling

Att gå från ord till handling är ett uttryck i svenskan för att förklara att man omvandlar en tanke till praktik, får det att ske, gör verkstad av det hela. Det är ju ganska lättfattligt egentligen och ändå är det som att vår egen tid har gjort detta till något oerhört svårt.

Det drar en förlamande farsot genom vårt samhälle sen flera år tillbaka. Den drabbar såväl offentlig som privat verksamhet. Visst behöver man tänka efter, planera och utvärdera innan man skrider till verket. Men vår tid kännetecknas av en tro på att man kan utreda sig fram till en objektiv sanning där INGA oklarheter, risker eller utmaningar längre finns kvar. Först då kan ett beslut fattas.

Utvecklingen som har tagit vårt samhälle hit kantas av välvilja och goda ambitioner, lite som jakten på den heliga gralen. Men världen är komplex. Den låter sig bara i de allra enklaste fallen beskrivas i termer av siffror som kan ställas mot varandra för att möjliggöra en i ordets absoluta mening objektiv utvärdering. I den bästa av världar bidrar alla nya programvaror, beslutsstöd och konsulttjänster till att vi tar några myrsteg till närmare sanningen, men det är verkligen bara i den allra bästa av världar. Mer uppenbart är att vår tid istället kännetecknas av långbänkar och oförmåga att fatta beslut i stora organisationer vare sig dessa är offentliga eller privatägda. För fattar man ett beslut som i efterhand visar sig vara dåligt så kommer man att bli kritiserad, medan ett i efterhand korrekt beslut är det förväntade. En annan regim med mindre underlag, mer känsla och snabbare beslutsfattande skulle innebära mindre kostnader, en snabbare organisation som också blir lärande – och detta i värsta fall till priset av ett marginellt ökat beslutsfattande som med facit i hand visar sig vara fel.

Analyserandet och utvärderandet är självklart nödvändigt och viktigt till en viss grad – allt annat vore så klart oseriöst. Men när offentliga aktörer beslutar sig för att handla upp tjänster som lika gärna skulle kunna utföras i egen regi blir kostnaden inte bara den prislapp som handlas upp utan stora sidokostnader tillkommer för den alltmer svällande administration som ska definiera vad som ska upphandlas, utvärdera det som upphandlas och – högst sannolikt – bråka om vad som inte levererats. På samma sätt skapar upphandlingen krav på den upphandlade parten att också bygga upp en administration kring att förfäkta att det ena och det andra inte ingår i det som avtalats. Givetvis finns samma strukturer också i delar av näringslivet. Och handen på hjärtat – visst behöver man med nödvändighet handla upp tjänster ibland, men vore det inte bättre och rationellare om vi faktiskt lade en stor del av upphandlings- och utvärderingspengarna på själva verksamheten. Det skulle ju faktiskt vara möjligt om det gjordes i egen regi.

Ordet handling har som bekant inte bara innebörden av att något blir gjort utan kan också syfta på ett dokument. Och frågan är om ordstävet genomgått en betydelseförskjutning där den handling som ska bli resultatet inte längre är det praktiska genomförandet utan istället ett tjockt dokument som beskriver hur man skulle kunna göra. Jag är allvarligt oroad över vårt framtida välstånd om vi bejakar denna idag förhärskande dogm. Vi måste helt enkelt tillbaka till den ursprungliga innebörden av ”Från ord till handling”.

Från ord till handling

Martin Ragnar

Cementkrisen sätter fingret på vådan av ett privat monopol

Den 6 juli avvisade alltså Mark- och miljööverdomstolen Cementa AB:s ansökan om tillstånd till fortsatt och utökad täktverksamhet i anslutning till cementfabriken i Slite under ytterligare 20 år. Domstolen menade att ansökan var behäftad med så väsentliga brister att den inte kan utgöra grund för ett ställningstagande till verksamhetens inverkan på miljön. Därmed är också cementfabriken i Slite nedläggningshotad. Och byggbranschen skriker högljutt om politisk intervenering i domstolsprocesserna med hänvisning till att astronomiska mängder svenska arbetstillfällen annars går förlorade. Hur har vi egentligen hamnat i denna soppa och hur ser vägarna ut ur soppan ut?

Miljökrav vässar industrins konkurrenskraft

Att myndigheter ställer miljökrav på industrier är inget nytt. Att samma industrier alltid tycker detta är jobbigt är inte heller något nytt. Samtidigt är tuffare myndighetskrav också ett bra smörjmedel för att få industrin att skärpa sig, investera för framtiden och möta en hårdare konkurrens. Om något är myndigheternas miljökrav på industrin i allmänhet snarast för slappa och för långsamma än för strikta och för snabba, vill jag som sett sådana processer på nära håll bl.a. i massa- och pappersindustrin, hävda. Men väl ett myndighetskrav kommer har man som ägare av industrin alltså två val: investera för att uppfylla det nya kravet, eller resignera och ge upp och lägga ned verksamheten. Oerhört sällan väljer man det senare alternativet och det gäller i så fall bara riktigt små och underinvesterade industrier. Jo, det ska sägas att under 1960- och 1970-talen skedde det relativt ofta, men då handlade det om att myndigheter överhuvudtaget började ställa några miljökrav alls på verksamheter som alltså tidigare helt självsvåldigt kunnat bestämma över allt som gällde deras verksamhet.

Cementa i Slite är en modern industri

Cementa i Slite är vare sig en liten anläggning eller en underinvesterad sådan – utan tvärtom både stor och relativt modern. Likafullt är den nu på fallrepet. Och detta handlar ju alltså inte om fabriken utan om fabrikens råvara. För olikt massaindustrin som kan skörda en förnybar råvara över tid så är cementfabriken beroende av en fossil råvara där hålet i marken bara blir större och större över tid. Det säger sig självt att man förr eller senare kommer till en punkt då hålet blivit alltför stort. Huruvida den punkten är här och nu eller ligger en bit in i framtiden har jag själv inte någon insikt om i fallet Slite, men jag litar däremot på att myndigheter och domstolar gör professionella bedömningar i frågan. Därmed uppkommer då frågan: Hur kan Cementa vara så klantiga att man trots flera års process med kritiska synpunkter från ett flertal olika myndigheter inte ha löst alla utestående frågor? Jag tror att svaret på den frågan är väldigt enkelt: Hade frågorna rört delar i själva processindustrin – fabriken i Slite – hade man säkert snabbt funnit på råd på samma sätt som skulle skett i ett massa- och pappersbruk som ådragit sig myndigheternas intresse. Men nu handlar det alltså inte om fabriken utan om råvaran. Och vid någon tidpunkt blir alltså hålet så stort att det inte längre går att garantera det som myndigheterna kräver i form av säkerhet för vattentillgången. Vad gör en industri som faktiskt själv också kommer till den insikten i sitt slutna ledningsrum? Går den stolt ut och deklarerar att man lägger ned verksamheten – eller tar man en rövare och försöker argumentera för sin sak efter bästa förmåga i förhoppningen om att myndigheterna trots allt ska låta sig bevekas? Jag tror på det senare under i alla fall 99 fall av 100. Och jag tror att det är precis den situationen vi nu åskådar. Det handlar inte om att Cementas personal har klantat sig eller saknar insikter om hur det underlag domstolen krävt in ska se ut – utan istället handlar det om att det helt enkelt inte längre finns teknisk-ekonomiska förutsättningar att nå de krav som myndigheterna ställer. Men istället för att själv erkänna denna bittra slutsats låter man domstolen få rollen som bödel.

Monopol ska vara offentliga eller noggrant granskade

Heidelberg Cement äger alltså Cementa och har ett de facto monopol på cement i såväl Norge som Sverige. I Sverige skaffade man sig monopolställningen redan 1973 då den enda kvarvarande inhemska konkurrenten Gullhögen i Skövde köptes upp. År 1996 köptes Akers cementtillverkning i Norge upp och så blev alltså Heidelberg Cement ägare till det svensk-norska monopolföretaget år 1999. Genom byggindustriernas skrammel har det blivit uppenbart att cement alltså inte är en internationell handelsvara, vilket innebär att vi befinner oss i en situation med ett utländskägt privat monopol på cement i Sverige och Norge. Monopol är aldrig bra, men i vissa fall är de nödvändiga, t.ex. när det gäller vissa former av infrastruktur (vattenledningar i en stad, elnät m.m.). Sådana naturliga monopol kan då antingen vara offentligägda (t.ex. genom kommunala VA-verk) eller också vara föremål för ständig kontroll av en särskild för ändamålet inrättad granskande myndighet (t.ex. Energimarknadsinspektionen som granskar el- och gasnätsbolagen i Sverige). I fallet cement gäller vare sig det förra eller det senare. Därtill är cementtillverkningen inte ett naturligt monopol, utan ett i högsta grad konstruerat monopol som förstärks även efter Sveriges EU-inträde. Så kan vi bara inte ha det.

Svensk cement mot framtiden

Jag ser tre möjliga vägar framåt:

  1. Förstatliga Cementa
  2. Inrätta Cement- och betonginspektionen som kritiskt granskar allt som Cementa företar sig och allt som rör företagets prissättning
  3. Tvinga Heidelberg cement att sälja av delar av sin verksamhet så att man skapar konkurrens inom de geografiska området där idag de facto-monopol råder

Självklart finns det platser i Sverige där det finns tillgång till kalk och där nya cementfabriker kan anläggas och drivas under en tid. Men cementtillverkning kommer aldrig att bli som en massa- och pappersindustri helt enkelt därför att den förlitar sig på en fossil råvara i närheten av fabriken – en råvara som förr eller senare tar slut eller där miljön till sist sätter stopp.

Nån annan ska göra jobbet!

Hög tid att styra upp personalfrågorna på jobbet? Eller ekonomiadministrationen? Eller nån annan administrativ funktion? Entusiastiskt går den för ändamålet anlitade konsulten igenom det nya upplägget som innebär att det blir DU som ska lära dig ännu ett nytt system. Känner du entusiasmen spira i kroppen – och känner du också att detta verkligen kommer att förenkla din vardag?

Historiskt anställde företag och organisationer människor som var duktiga på t.ex. personaladministration eller ekonomiadministration för att utföra uppdrag såsom registrering av nyanställd personal eller upprättande av verifikationer för ekonomiadministration. Man valde personer som både hade kunskaper på området och intresse för uppgiften – precis som man anställer ingenjörer för att utföra uppgifter såsom processdesign, maskinkonstruktion eller teknisk dokumentation. Men så föddes idén om att detta inte längre skulle vara modellen för framtiden. Istället för att den som var specialist skulle utföra specialistuppdragen så skulle dessa plötsligen utföras av alla UTOM just specialisterna, medan specialisterna istället skulle bli kontrollanter. Konkret handlade det om att köpa mängder av nya användarlicenser till den nya ultimata programvaran för X (där X=personaladministrativt system, ekonomiadministrativt system eller valfritt annat administrativt system) och sedan köra en snabbutbildning av all personal samtidigt som man överlämnar en lathund på minst 50 sidor som inte alls förklarar vilka olika koder som ska föras in på de 24 Excelflikar som obevekligen måste fyllas i för att DU ska anses ha löst din uppgift. Givetvis blir det fel – särskilt om du bara använder detta system nån gång ibland och därför måste läsa igenom stresshunden, förlåt lathunden, inför varje användningstillfälle. Den uppgift som för specialisten tog fem minuter att utföra tar istället åtskilliga timmar för DIG att utföra – mitt eget rekord vad gäller det personaladministrativa systemet Heroma är 40 timmar istället för fem minuter.

Det som till organisationens specialistfunktion sålts in som ett kraftfullt verktyg för rationalisering i och med att sagda specialistfunktion nu kan slippa ifrån rutinarbetet och istället fokusera på att genom stickprov och annat säkerställa en hög kvalitet – det systemet blir istället en farlig tidstjuv och källa till stor frustration i hela organisationen samtidigt som det också blir en garant för många fel av just det slaget systemet var tänkt att avhjälpa. Det enda som rationaliseras är specialistfunktionen som sådan där ett par tjänster kan plockas bort, medan den utförande organisationen istället skulle behöva byggas ut avsevärt mer för att kompensera för de nypåförda arbetsuppgifterna. Dessa tenderar snabbt också att bli huvudsak istället för bisak i den utförande organisationen. Vinnaren – för det finns givetvis också en sådan i den här soppan – är så klart systemleverantören som istället för att sälja en handfull användarlicenser till specialistfunktionen nu får sälja mängder till organisationens samtliga medarbetare. Men någon vinnare i organisationen finns inte.

Värt att notera är också att det alltid är de administrativa funktionerna som ska dyvlas på den utförande organisationen – aldrig tvärtom – att den utförande organisationens specialistuppgifter plötsligen ska utföras av ekonomi- eller personalavdelningarna med hjälp av ett nytt system och en ny lathund. Det skulle bli alltför uppenbart för de inblandade att detta inte skulle fungera eftersom sagda avdelningars personal inte har vare sig kunskaper eller intresse för frågorna – och kunderna skulle också snabbt reagera på att få en Volvo byggd av personalavdelningen istället för av bandets personal. Så varför går då alla organisationer sedan ett decennium tillbaka i samma fälla – att undervärdera personal- och ekonomiavdelningarnas specialistkunskaper och tycka att utförandet istället ska göras av DIG?

Besiktningsman utan ansvar

Idag är det svårt att tänka sig att köpa en villa utan att låta besikta den av en besiktningsman. Det känns ju tryggt att någon som verkligen kan det här med byggnader med knivskarp blick går igenom objektet och skärskådar säljarens fluffiga argument för att på ett verkligt objektivt sätt påtala objektets företräden, men framförallt dess brister. ”Sen kan man ju sova gott om natten och kostnaden är ju ändå bara några tusenlappar.” Ja, så tänker nog de flesta av oss att det ska gå till. Men vad är det vi egentligen betalar för och vad händer när besiktningsmannen är inkompetent eller bara slarvig?

Allt är en riskkonstruktion

Besiktning av en fastighet kan beställas av såväl säljare som köpare. Ganska ofta köper en köpare in sig i den av säljaren beställda besiktningen. På så vis kan besiktningsmannen fakturera samma tjänst två gånger och på så vis inkluderas också köparen i besiktningsmannens ansvarsförsäkring. Så brukar säljargumentet låta. Ur besiktningsmannens perspektiv är det ju onekligen en fantastisk affärsidé att kunna fakturera två gånger för samma arbete – särskilt när arbetets innehåll är skralt. För av den 20-sidiga rapport som besiktningsprotokollet normalt utgörs av är åtminstone hälften generisk skrämselpropaganda för alla upptänkliga och hart när omöjliga situationer där en viss konstruktion skulle kunna utgöra en risk. Handen på hjärtat – har någon någonsin köpt ett hus där husets grund av besiktningsmannen inte beskrivits i termer av ”riskkonstruktion”. Om besiktningsmännen verkligen tillhör samma skrå av tekniker som de som bygger husen så är det ju minst sagt häpnadsväckande att man inte redan för flera decennier sedan sett till att utföra grunden på ett sådant sätt att den inte längre kan karaktäriseras som en ”riskkonstruktion”. Allt annat tyder ju på en grav inkompetens hos byggbranschen som helhet. Eller tänk om bilbranschens besiktningsmän vid varje besiktningstillfälle varnade mig att sätta mig till rätta i bilen efter det att den passerat besiktningen med hänvisning till att den utgjorde en – riskkonstruktion. Generikan upptar minst hälften av besiktningsprotokollet och är ju sådant som är allmängods och man inte borde behöva betala en enda krona för att få sig till livs. I själva verket torde det ju bara finnas två skäl till att denna textmassa alls finns med i protokollet: Att det ser ut som att man får mer för pengarna samt att besiktningsmannen tvivlar på sin egen kompetens och genom att varna för vargen precis överallt vill friskriva sig från varje tänkbar situation där han själv skulle kunna bli skyldig att ersätta något.

Dolda fel – och öppna

Kombinerar man sedan under säljprocessen besiktningen av fastigheten med att köpa till en dolda fel-försäkring så är besiktningsmannens pengar nära nog kassaskåpssäkra. För skulle något dolt fel upptäckas – ja, då är det ju säljarens dolda fel-försäkring man hänvisar till direkt medan man som besiktningsman bara hoppas att ingen ska överväga möjligheten att stämma denne istället i fall där det dolda inte är en rent svart-vit fråga. En vän till mig köpte för några år sedan ett hus där bottenplattan visade sig ha satt sig så att huset lutade en decimeter. Detta fel var uppenbart inte dolt, men besiktningsmannen missade sin yrkeskompetens till trots att upptäcka felet. Något ansvar för denna grava miss ville han ändå inte ta, trots att säljargumentet för denna besiktning var just att upptäcka fel som köpare inte är kompentent att upptäcka själv och att det dessutom ingick en ansvarsförsäkring mot fel i byggnaden. Argumenten för att inte ta ansvar för besiktningens miss var att felet var så uppenbart att köparna själva borde ha upptäckt felet själva. Men hur kan köpare förväntas upptäcka fel som inte ens en yrkesman upptäcker?

Ropa på vargen

När jag själv nyligen köpte ett ordinärt enplans 1960-talshus beläget i ett område där marken är helt plan varnades jag av besiktningsmannen från Eminenta om och om igen såväl i protokollet som i den muntliga genomgången för att dräneringen i trädgården var viktig att snarast göra om och att marklutningen på fem centimeter på en sträcka av två meter in mot ytterväggen var en annan stor riskfaktor. Absolut ingenting tyder på att det finns någon fuktproblematik i vare sig sockeln eller huset i övrigt. Och på min direkta fråga om det i konsekvensens namn vore bättre att köpa en kubikmeter jord och slänga upp mot ytterväggen så att jag fick till en rejäl lutning ut från fasaden fick jag ett nekande svar, som ju därmed också visade att det avgivna rådet var i grunden oprofessionellt.

Här föreligger riktigt allvarlig fara med tanke på markens fall mot huset (det vita till höger) enligt vad besiktningsmannen tycker.

Besiktningens värde är 0

Altandörren till mitt nya hus är helt skev. Dörrbladet i övre, bortre hörnet buktar ut ett par centimeter så att en enkrona får plats i glipan och sluter därmed så klart alls inte tätt oavsett vilken sorts tätningslist jag monterar. Genom springan läcker alltså värme ut hela tiden genom ett fel som helt uppenbart påverkar husets driftekonomi samtidigt som det föreligger en uppenbar risk för att det kan börja regna in i huset. Detta fel uppmärksammades inte av min besiktningsman. När jag själv så småningom upptäckte det hela och förde frågan på tal fick jag en mängd intressanta svar. Det första handlade om att man vid besiktningen alls inte går igenom hela huset utan bara gör några väl valda stickprovskontroller. Ett senare påstående handlade om att det var lätt för mig att köpa en ny dörr och ett tredje påstående hade innebörden att dörren ju sannolikt var från året då huset byggdes ”och då får man ju räkna med att det kan vara på det sättet”. Inte tillstymmelse till ursäkt för en allvarlig miss, avdrag på arvodet eller det egentligen enda renhåriga – ekonomisk ersättning för att rätta till det missade felet – har erbjudits av Eminenta. Förvisso slits saker och ting, men inget av fönstren på huset – samtliga original – har den minsta tendens till att ha slagit sig. Och med samma resonemang så vet jag inte varför besiktningsmännen överhuvudtaget behöver göra ett besök vid det objekt de ska besiktiga. Ytterligare ett naturligt steg i rationaliseringen borde ju vara att utöver de tio sidorna generika bara lägga till välkända fakta såsom att ditt hus är byggt 19XX och sålunda YY år gammalt. ”Det innebär att det mesta är slitet i lägre eller högre grad och att du ska vara beredd på att saker kan vara trasiga eller bli trasiga. Det är alltså ditt eget fel och ditt eget ansvar, oavsett vilken besiktning eller tjänst du har köpt Och så är det ju så klart på ett sätt – men då borde inte heller dessa intigheter levereras samman med en faktura. För när helheten summeras är mitt bestående intryck att besiktningsmannens främsta kompetens består i konsten att fakturera två aktörer för ett arbete han näppeligen utfört, och som han inte tar ansvar för.

Martin Ragnar

Det viktigaste först – eller en svensk tiger

Min son Emrik närmar sig så sakteliga fyra års ålder. Han går på en förskola i Haninge kommun. Jag uppfattar hans tillvaro där som väldigt harmonisk och personalen som väldigt kompetent, trevlig och bra på alla sätt. Detta är alltså på intet sätt ett inlägg för att ifrågasätta just denna förskolas verksamhet då jag tycker mig ana att precis det fenomen jag vill belysa ser likadant ut över hela vårt avlånga land.

På förskolan finns massor av bilder på olika djur. Det är så klart spännande för barnen att lära sig om dessa. Bra att skilja på t.ex. en talgoxe och en blåmes – särskilt om man nu går på en förskola som tagit sitt namn av den ena av dessa. Men problemet är just det – att jag inte ser bilderna på vare sig talgoxar eller domherrar, utan på mängder av exotiska djur som barnen högst sannolikt aldrig kommer att se i hela livet. Jo, OK en och annan giraff och zebra kan de väl få syn på om i fortfarande flyger långt om tjugo år. Men silkesapor, lejon och gorillor är ju ovanliga att få syn på t.o.m. under en safari – så varför lära sig namnet på dessa? Rimligen borde man väl prioritera att barn lär sig ord som är viktiga för just dem först och ta oviktigare ord i ett senare skede.

Det måste ju helt enkelt finnas ett vettigt skäl till att de första ord barnen normalt säger är mamma och pappa snarare än hexenuronsyra, strömavtagare och myskbock. Men rimligen borde samma resonemang ha giltighet också i nästa runda. Och när man då så småningom närmar sig djurriket och ska lära sig ord för djur som man kan tänkas behöva tala om – då borde det ju vara ett antal vanliga fåglar, daggmask, snok, kanske huggorm, räv, fälthare, skogshare, rådjur, dovhjort, kronhjort, grävling, älg och så lite fiskar som abborre, gädda, torsk, lake, id, braxen, mört m.m. som borde kännas mest angelägna – och snäcka och snigel så klart (och vad gäller detta senare så har man helt uppenbart inte alls koll eftersom alla rutinmässigt kallar djuret med ett hus på ryggen för snigel när det ju handlar om en snäcka). Men det är ju inte så det ser ut på förskolorna! När jag för dryga tio år sedan jobbade i Sydafrika en tid träffade jag en tjej och diskuterade frågan med henne. Jag berättade att alla svenska dagisbarn vet vad en giraff, flodhäst, elefant, lejon etc. är – men att de inte finns i närheten. Och när jag frågade henne om dagisbarnen i Sydafrika lärde sig att skilja älg, järv, varg, myskoxe och lo åt så skrattade hon bara åt mig och trodde jag skojade med henne också i första skedet. Men det gjorde jag ju inte.

När jag lämnade Emrik på dagis i fredags morse fick jag t.o.m. syn på en skylt på dagisväggen som jag fotograferade. Den visar alltså nio olika sorters tigrar. Med undantag för de som faktiskt kommer att bli tigerforskare så torde ingen alls behöva kunskapen om hur skilja på dessa tigrar. Men visst – all kunskap är så klart bra. Men då är jag tillbaka till där jag började – varför då inte börja med det som är mer väsentligt? Kanske lära sig skilja på de 13 olika svenska lantraserna av höns före tigrarna? Gotlandshöns, Åsbohöns, Bohusläns-Dals svarthöna och Bjurholmshöna kanske kunde vara en bra början? Vem blir först med att tänka nytt i förskolepedagogiken?

Öppet brev till Forum för levande historia

Jag är en historiskt intresserad, demokratiskt sinnad medborgare som tycker att ert arbete med att lyfta fram brott mot mänskligheten begångna i namn av nazism och kommunism är viktigt. Som jag uppfattar saken är det just i namnet av respektive ideologi brotten begåtts snarare än att avsikten att begå brotten utgjort något slags ideologiskt fundament som i sig vunnit anhängare vilka sedan utfört brotten. Här ser jag en uppenbar och skrämmande likhet med brott mot mänskligheten begångna i religioners namn där ju religionernas grundbudskap ofta är invändningsfritt men där likväl brott mot mänskligheten begångna i olika religioners namn har varit och fortsätter vara frekventa. I Sverige är 1600-talets Häxprocesser ett sådant arv, på kontinenten Korstågen men också den omfattande mörkläggningen av alla brott av pedofilikaraktär och de facto-brott mot homosexuella och inom islam är finns många despoter och shariaivrare med mycket blod på händerna. Under det senaste året har det bl.a. handlat om Brunei som infört sharialagar som gör att ateister eller kristna riskerar att stenas till döds om de inte deltar i den (islamska) fredagsbönen respektive om den islamistiska gruppen Boko Haram i Nigeria som fångar skolflickor i syfte att sälja dem och om Islamska staten som bränner människor levande och halshugger andra i TV. Vem kan vilja förknippas med en religion i vars namn sådana gärningar utförs? Är det inte dags att inte bara ta avstånd från en given ond handling utan också från de religioner vars namn så ofta åberopas av dem som utför dessa handlingar? Jag förstår självfallet att det finns såväl kristna som muslimer som utför massor av goda gärningar och vill sina medmänniskor väl – på samma sätt som det före 1990-talet i Sverige fanns många människor som benämnde sig själva kommunister som också utförde massor av goda gärningar och ville sina medmänniskor väl. Icke desto mindre var användningen av epitet kommunist problematiskt eftersom det också använts av despoter såsom Josef Stalin som hade mycket blod på sina händer. Det var bra att Forum för levande historia drev fram en förändring i synen på begreppet kommunism. Nu vill jag se att man gör sammalunda med begreppen kristen och muslim så att de personer som vill be till sin egen gud/allah och i övrigt vara snälla och vänliga mot sina medmänniskor inte blandas samman med allsköns terrorister, shariaivrare med i bästa fall agendor från stenåldern och historiska häxprocesser i den svenska kyrkan. Det är hög tid för Forum för levande historia att gripa sig an författandet av en vitbok för brott mot mänskligheten begångna i respektive religions namn och att påbörja ett aktivt arbete för att vi som samhälle ska lämna kristendomen och islam bakom oss på historiens skräphög där de övriga för mänskligheten lika förödande ideologierna redan lagts.