”Var miljösmart – ät mindre ost!” – Det var ett av de nya matråd som Livsmedelsverket gick ut med den 19 november och i en intervju med Sveriges Radio säger verkets miljöstrateg Anna-Karin Johansson att ostframställningen påverkar den biologiska mångfalden och övergödningen. Tidigare under hösten har också Livsmedelsverket gått ut i media med sina planer på att förbjuda försäljningen av opastöriserad mjölk, med hänvisning till risken för att med denna sprida EHEC-smitta. Vi undertecknare av detta upprop ser med oro på Livsmedelsverkets aktivitet som vi tycker leder bort från regeringens visioner om utvecklingen av Matlandet Sverige. Därför slår vi nu larm. Livsmedelsverket måste helt enkelt med på tåget mot framtidens Matlandet Sverige de med och inte sabotera framtidståget genom att skruva bort rälsen, skära av elledningarna och ropa på vargen när den inte finns.

Vi vill också ha en hög livsmedelssäkerhet. Det är självklart. Men när det gäller livsmedelssäkerhet i relation till animalier är det vår övertygelse att denna mycket effektivare uppnås om man skärper kontrollerna av djurhälsan medan djuren lever och producerar mjölk, snarare än att göra så vid slakt eller i mejeriet. Det faktum att Arla och Skånemejerier betalar kvalitetsrelaterat pristillägg för mjölk med celltal mellan 230 000 och 300 000 antyder ett grundläggande fel i synen på djurhållningen som det vore högst välkommet att Livsmedelsverket gick till grunden med istället för att jaga problem som bara finns i teorin. Ett celltal över 230 000 innebär att sannolikheten för att infektiös juverinflammation föreligger är över 50 % – helt enkelt att korna är sjuka. Och det är sjukt att premiera en djurhållning för sjuka djur. Därför driver LRF Mjölk en kampanj för att fram till 2020 minska celltalen på besättningsnivå till under 150 000. Att celltalen i t.ex. Danmark generellt är högre än i Sverige, att EU:s gränsvärde för celltal är 400 000 och USA:s 750 000 gör det sedan så klart rent allmänt viktigt att först och främst handla svensk mjölk och svenska mejeriprodukter – och då tänker vi på ost snarare än mjölkpulver. Men att kunna handla svensk ost och andra svenska mejeriprodukter blir också allt svårare och faktum är att det idag i Sverige bara finns 4 900 mjölkproducenter kvar att jämföras med de 5 400 som efter andra världskrigets slut fanns enbart på Gotland. Mjölkproduktionen i landet minskar och marknadsandelarna för svensktillverkad ost minskar med oroväckande hastighet.

Jo, det är miljösmart att äta grönsaker istället för kött. Vi instämmer i detta. Men att hävda att den biologiska mångfalden och övergödningen orsakas av att det finns djur i lantbruket är att göra det alltför enkelt för sig. Här handlar det snarare om verksamhetens skala och inriktning än om djurhållningen som sådan. Friströvande kor, grisar och andra djur som betar gräs och/eller bökar i landskapet påverkar den biologiska mångfalden i påtagligt positiv riktning. Men om och när djuren står inne och ges kraftfoder med soja eller andra importingredienser i fodret – ja, då påverkar vi den biologiska mångfalden i fjärran länder negativt.
Övergödning uppstår när alltför många djur föses ihop på en alltför liten yta – inte av djurhållning som sådan.
Livsmedelsverkets argumentation är därmed i allt väsentligt en argumentation mot den storskaliga, industriella animalieproduktionen. Det är också denna produktion som har störst problem med att leva upp till kraven på djuromsorg och god djurhälsa. Men Livsmedelsverkets nya förslag på regelverk slår snarare mot de småskaliga producenterna än mot den industriella produktionen. Mängden opastöriserad mjölk försåld från jättelantbruk torde vara liten. Däremot bör intresset för att kunna köpa en sådan produkt vara mycket större när det handlar om en småbrukare med ett fåtal djur – djur som lantbrukaren då också har mycket god koll på och i normalfallet sköter med största omsorg. Här finns också en analogi med Livsmedelsverkets agerande gentemot restaurangnäringen. Regelverk har satts på plats för att effektivt hindra småskalig försäljning av hemproducerade smörgåsar på marknader, medan storskaliga och smaklösa cook-and-chill-system á la Sodexho hyllas för sin sterila renhet, såsom bl.a. Mats-Eric Nilsson så målande har beskrivit i sin och Henrik Ennarts bok Döden i Grytan (Ordfront 2010).

Visionen om Matlandet Sverige handlar om att på alla fronter stärka livsmedelsframställningen i Sverige och göra Sverige känt för sin goda och speciella mat. Att lyckas med detta är i mångt och mycket en ödesfråga för svensk glesbygd där en växande besöksnäring – och på sina håll en uppflammande gruvnäring – är det enda som kan ingjuta hopp om en blomstrande framtid. För att lyckas med detta gäller det att underlätta för de småskaliga producenterna, restauratörerna och initiativtagarna. Kan man samtidigt göra det mindre ekonomiskt lönsamt och mindre fördelaktigt att frestas av storskaligt sterila lösningar så skulle man samtidigt ha tagit ett stort och viktigt steg närmare förverkligandet av visionen om Matlandet Sverige. Ett Sverige där den traditionella ostkakan framställd av opastöriserad mjölk blir olaglig och besökarna istället bjuds cook-and-chill från Sodexho är en mardröm för oss och rimligen också för landsbygdsministern. Det är hög tid att Livsmedelsverket också börjar förstå konsekvenserna av sitt agerande och att dessa konsekvenser är orimliga. Säkra livsmedel finns också i andra EU-länder som inte styrs av förbudsivrare och där matkulturen samtidigt får svängrum att utvecklas. Nu är det hög tid att styra om utvecklingen så att Livsmedelsverket ges i uppdrag att gynna den småskaliga produktionen och på allvar börjar uppfatta sig själv som en viktig del i satsningen på Sverige – Det nya matlandet!