”Europatanken” och Jugoslavien

Artikel publicerad i Internationella Studier 3/2004

Bakgrund

Jakub Swiecicki ställer sig retoriskt frågan ”Reträtt från Europa?” i en kommentar i IS 2/2004 apropå den just genomförda östutvidgningen av EU. Att Swiecicki härvidlag väljer att blanda ihop EU med den geografiska kontinenten Europa är lika tidstypiskt som retoriskt träffsäkert. I Swiecickis värld är EU:s bärande idé, ”den om europeisk integration som hinder mot krig”, inte blott en idé utan en absolut sanning. All tveksamhet inför denna s.k. ”Europatanke” blir då genast ett bevis på bristande solidaritet och vad Swiecicki benämner ”välfärdsnationalism”. EU:s roll i dagens Europa är emellertid betydligt mer mångfacetterad än Swiecicki vill se. Är det t.ex. verkligen så att freden säkras i Europa om välfärdgränsen går mellan Polen och Vitryssland, Rumänien och Moldova istället för mellan Polen och Tyskland, Österrike och Slovakien? För polacken må det tyckas så, men näppeligen för vitryssen.

Den fråga jag vill belysa i denna studie är huruvida ekonomisk integration (i form av dagens EU) verkligen utgör ett hinder mot krig. Ett sätt att analysera frågan är att söka en historisk referens till EU, så nära som möjligt i såväl tid som rum.

EU och Jugoslavien – relevant jämförelse

Är det relevant att jämföra Europeiska Unionen och Jugoslavien? Och är det relevant att göra så givet att EU är en union tillskapad just för att genom ekonomisk integration förhindra krig? Om EU:s föregångare Kol- och stålunionen bildades 1951 som ett försök att genom en ekonomisk sammanflätning av de historiska antagonisterna Tyskland och Frankrike förhindra framtida krig dessa stater emellan, så kan definitivt detsamma sägas om bildandet av Jugoslavien under Titos ledning. Här hade krig och oförrätter folken emellan pågått länge och SHS-staten var efter kriget helt död. Härur sprang Titos insikt om att skapa en sammanhållen sydslavisk stat där historiska antagonister skulle leva sida vid sida och fred säkras genom ekonomisk integration. Under de första åren av den nya staten kom Stalin att starkt påverka den förda politiken, varför med fördel som startpunkt för denna studie istället året 1952 användas. Intressant nog var det i båda fallen sex stater som ingick i federationen/unionen. Det historiska hatet och oförrätterna Jugoslaviens folk emellan, särskilt mellan serber och kroater, är på intet sätt mindre än det mellan tyskar och fransmän och går också mycket långt tillbaka i historien. Från startåret och framåt finns skillnader mellan EU och Jugoslavien i den mening att medan EU:s centralmakt alltmer stärks på bekostnad av medlemsstaternas, så var utvecklingen den motsatta i Jugoslavien.

Nord och Syd

Jugoslaviens rikedomar var ojämnt fördelade med ett rikt nord och ett fattigt syd och liksom i dagens EU fanns därför fonder som gjorde fördelningspolitiska insatser för att bygga upp det fattigare syd med medel från nord. Nettobidragsgivare i Jugoslavien blev sålunda främst Slovenien och Kroatien, medan Makedonien och Montenegro hörde till de delrepubliker som fick del av det ekonomiska stödet. I EU är det Tyskland, men också Sverige och Holland i nord som pumpar in pengar i det förut fattiga syd, Spanien, Portugal och Grekland. Efter Titos död organiserades Jugoslaviens ledning i form av ett presidentråd. Här satt en representant från var och en av de sex delrepublikerna samt en från var och en av de två autonoma provinserna inom Serbien, Vojvodina samt Kosovo och Metohija. Mellan dessa åtta personer roterade nu ordförandeskapet i presidentrådet en gång i halvåret. Roterande ordförandeskap en gång i halvåret råkar vara precis samma modell som EU leds efter.

Fördelningspolitik styrd med demokratiskt underskott

Dagens EU sägs ofta lida av ett demokratiskt underskott, vilket är ännu en parallell till Jugoslavien, där folkets möjlighet att tycka till om Titos roll som ledare var ungefär lika stor som EU:s medborgares om Romano Prodis eller nu José Durão Barrosos.

Att bidra ekonomiskt till att franska revolutionens slagord uppfylls är inte svårt att finna folkligt stöd för, var det inte i Jugoslavien och inte heller i EU:s föregångare. Det blir ett problem först den dag bidragsapparatens byråkrati växt till sådana proportioner att den i sig förbrukar en väsentlig del av resurserna, och det samtidigt som möjligheten för den enskilde att påverka detta missförhållande kringskärs av det demokratiska underskottet i unionen/federationen. Detta var i praktiken en av de direkta orsakerna till Sloveniens och Kroatiens självständighetsdeklarationer 1992. Parallellen till EU ligger i den nyss genomförda östutvidgningen och de nya EU-staternas kostbara inlemmande i bl.a. EU:s av alla svenska bedömare huvudlösa bidragsjordbrukssystem. Jakub Swiecicki kallar detta ”välfärdsnationalism”. Min tolkning är att det handlar om en sund ekonomisk insikt om att pengar inte är självgenererande och att resurserna är begränsade, varför man vill se verklig nytta med satsade medel istället för en enorm EU-byråkrati med ett ännu enormare budgetsvinn innan man är beredd att dränera den egna börsen än mer.

Framväxten av en EU-etnicitet – indikator på fredstankens bärighet

Inom Jugoslavien talade en överväldigande majoritet ett sydslaviskt språk som gjorde kommunikation inom unionen oproblematisk. Inom EU är den språkliga mångfalden av en helt annan dimension. Inom Jugoslavien fanns en gemensam valuta. Trots språklikheten, trots fred och trots ekonomiska bidrag från nord till syd, gick det trögt med att få en jugoslavisk mentalitet att slå rot på bekostnad av de nationella serbiska, kroatiska etc. Det fanns dock en process i denna riktning. Fr.o.m. folkräkningen 1961 fanns ”jugoslavisk” etnicitet rapporterad, 1,7 procent av invånarna den gången, 5,4 procent år 1981 och 3,0 sista gången 1991. Siffrorna må vara låga, men det får hållas för osannolikt att en liknande mätning inom dagens EU, skulle resultera i att en högre procentandel av befolkningen skulle definiera sin etnicitet som ”EU-medborgare” snarare än som ”fransman”, ”polack” eller ”svensk”. Det tar tid att ändra den etniska självdefinitionen. Samtidigt torde just denna kunna tjäna som en god indikator på ”Europatankens” uppfyllande och det är väl också så Swiecicki tänker sig saken.

Tolv år efter Titos död bröt inbördeskrig ut i Jugoslavien. Där är vi inte i EU. Frågan är om vi är på väg ditåt eller är freden säkrare än förut?

Positiv tolkning

Om vi väljer att tro på ”Europatanken” säger oss det jugoslaviska exemplet att vi bör akta oss för att demokratisera EU, då vi i så fall riskerar att få oönskade effekter av i form av en större politisk spänning. Tydliga tecken på en sådan är förresten framväxten av den starka EU-skepsis, som manifesterades runt om i EU i samband med Europaparlamentsvalet i juni 2004. Om målet är att värna freden borde motreaktionen från politikerhåll, med undvikandet av krig som huvudmål, inte bli att driva på EU i riktning mot en ökad demokratisering, utan tvärtom istället snarast överväga att t.ex. avskaffa Europaparlamentet. Det kan synas vara en paradox, men få saker torde kunna uppväcka så mycken frustration som att ge människor illusionen av att kunna påverka, när de i själva verket inte kan det och att bli påminda om detta med regelbundna mellanrum är därmed faktiskt ett sätt att skapa spänningar. Frågan är om denna insikt finns hos EU:s styrande och om de orkar/vill/kan stå emot folkligt tryck för demokratisering. En risk med en vidareutveckling i centralistisk riktning är emellertid att ett ökande demokratiskt underskott minskar unionens legitimitet i folkets ögon. Då uppstår nya spänningar som långsiktigt kan vara väl så farliga som de som man samtidigt löst.

Med denna förklaringsmodell följer också logiskt en omvärdering av Titos Jugoslavien. I historieskrivningen kring Jugoslavien brukar det heta att Tito ”lade locket på” och förkvävde de folkliga yttringarna, som först i och med de första fria och demokratiska valen år 1990 fick komma upp till ytan. Resultatet av valen blev i sig startskottet till krigen som följde. En möjlig tolkning av detta förhållande är att invånarna i Jugoslavien inte var redo för en större demokrati eftersom denna riskerade leda till krig. I retrospektiv torde ett, av ett demokratiskt underskott lidande, enat Jugoslavien ha varit en betydligt bättre politisk lösning än Balkankrigens många hundratusentals döda och skadade människor, uppblossande etniskt hat och därtill ekonomisk ruin.

Negativ tolkning

Om vi istället väljer att inte tro på ”Europatanken”, dyker nya frågor upp. Var Titos Jugoslavien dödsdömt från första början genom själva sin konstruktion? Att finna stöd för gränsöverskridande samarbete och grannsämja torde ofta vara lätt, men förefaller förutsätta en trygg bas i en nationell suveränitet. Här tycks element som egen valuta och att landets högsta ledning står över unionens/federationens vara viktiga förutsättningar. Dagens EU är på pappret en union av självständiga stater, men de facto något mycket mer, med gemensam valuta och överstatlig beslutanderätt på många områden. EU liknar därmed Jugoslavien efter Tito men före krigen, tiden 1980–1990, den tid som blev en brytningstid. Intressant är att Slovenien följt av Kroatien är de av Jugoslaviens f.d. delrepubliker som ivrigast velat komma med i EU. Detta trots att det var just dessa som var ivrigast att ta sig ur Jugoslavien. Den gången var indignation över dryga ekonomiska bidrag till federationen en viktig drivkraft bakom utträdet. Nu torde insikten om att man själv står på mottagarsidan vara en lika stark drivkraft till önskan om att vara med i EU. Är det alltså så att ekonomisk integration som medel mot krig bara är intressant när den samtidigt leder till ekonomiska bidrag till den egna staten? Jakub Swiecicki klagar över svensk ”välfärdsnationalism” vis à vi de nya centraleuropeiska medlemmarna i EU i sin kommentar i IS 2/2004. Frågan måste dock ställas om hur det förhåller sig med den centraleuropeiska motsvarigheten? Det hade varit befriande att läsa Jakub Swiecickis analys av denna fråga i nästa nummer av Internationella Studier.

Avslutning

Slutligen, om man väljer den positiva tolkningen av “Europatanken” så torde det tydligt framgå av denna analys att Titos Jugoslavien måste omvärderas. Väljer man den negativa tolkningen istället är en omvärdering likväl på sin plats. För i det Jugoslaviska exemplet fanns inte ens möjligheten till etniskt definierade suveräna statsbildningar utan föregående omfattande etnisk rensning, såsom 1990-talets krig så tydligt visade. Mot denna bakgrund synes Titos väg ha varit den enda möjliga, och undvikandet av krig under nära 50 år blir därmed en än mer beundransvärd prestation. Tragedin ligger så klart i det att freden inte fick bestå längre.

Staterna inom EU är emellertid privilegierade relativt Jugoslaviens delrepubliker i det man i de flesta fall numera har att göra med etniskt någorlunda väldefinierade stater som därmed har två valmöjligheter. Man kan välja ekonomisk integration med andra länder under ett EU-styre lidande av demokratiskt underskott. Men man kan också välja ett mellanstatligt samarbete utan överstatliga undertoner och vara solidarisk med länder som lider betydligt större ekonomisk nöd än de i Sydeuropa. I syfte att säkra demokratin torde den senare modellen vara att föredra. I syfte att säkra freden är frågan, som denna analys givit vid handen, komplex. Det jugoslaviska exemplet visar i alla fall att gemensam valuta, gemensam ledning, roterande ordförandeskap, ekonomisk integration, en begynnande etnisk sammansmältning och ett snarlikt språk inte är faktorer som ens tillsammans utgör någon garant för att kriget hålls på avstånd. Kanske är det denna insikt som ligger till grund för välgrundad svensk EU-skepsis?

Martin Ragnar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *