Sjukt med sjukresorna

Häromdagen fick jag insyn i sjukresornas funktion i Region Stockholm. Det jag upplevde var i högsta grad en sjuk organisation som fullständigt missuppfattat sitt syfte och havererat i sitt utförande. Här finns en enorm besparingspotential för den politiker som vill göra något gott för samhället.

Jag var på Karolinska sjukhuset tillsammans med en anhörig. Klockan vid 18.30 och det var dags för hemfärd med sjukresa via Region Stockholm. En blankett var utskriven med all nödvändig information och numret till bokningen av resan stod också tydligt angivet. Jag slog en signal och möttes innan några signaler alls hunnit gå fram av en röst som meddelade att jag skulle undvika att ringa mellan 06 och 08 samt mellan 15 och 18 eftersom det var svårt att nå fram då. Månne så, men det kanske också finns goda skäl att många ringer då, helt enkelt för att behovet av transporter gissningsvis är stort i början respektive i slutet av dagen. Människor djävlas ju inte med SL genom att åka mer i rusningstid på morgnar och kvällar än mitt på dagen – utan det handlar ju där, liksom i relation till sjukresor, om människors behov. Den allra första frågan Region Stockholm måste ställa sig är alltså: ”För vem finns vi till?” Svaret idag tycks vara: ”Vi finns till för att skapa en så jämn belastning som möjligt över dagen åt växelpersonalen.” Det är dock inte det svar som jag som medborgare vill höra. Istället är det: ”Vi finns till för att hjälpa dig som behöver oss när du behöver oss.” Alltså: Tänk om!

Nu ringde jag alltså vid 18.30, d.v.s. utanför det ovan angivna tidsintervallet. Allt borde alltså vara frid och fröjd, men icke. Väntetiden i växeln var drygt 30 min. Under väntetiden ställde jag frågan om just väntetiderna i växeln till en förbipasserande sjuksköterska. Hon förklarade att detta var det vanliga och att hon och hennes kollegor dagligen ägnade nån timme åt att å sina sjukast patienters vägnar sitta och vänta på att komma fram i växeln.

Väl framme i växeln, nu strax efter 19, blev jag informerad om att en taxi skulle kunna komma till Karolinska om ytterligare 30 min. Jag ställde kontrollfråga om det verkligen inte fanns nån bil att få fatt på tidigare än så. 30 min väntetid en vanlig torsdagskväll på en plats som taxi borde se som lika självklar för resor till och från som Arlanda flygplats eller Stockholm Centralstation lät helt enkelt inte rimligt. Svaret blev likafullt nekande – det fanns absolut inga bilar att tillgå förrän om 30 min.

På utsatt tid, vid 19.30, svängde en taxi in vid entrén. Jag frågade den äldre och erfarne chauffören om det hände nåt speciellt i stan idag eftersom det var så lång väntetid. ”Väntetid?”, genmälde han. ”Vi har ju stått sju taxibilar framför entrén och väntat i en timme!” Slutsatsen av detta är ju att det inte alls handlade om någon brist på taxibilar, utan att 30 min väntetid från genomförd resebeställning till taxins ankomst var något som istället handlade om växelns arbetssätt.

Som medborgare ställer jag mig nu frågan: Var finns de ansvariga tjänstemän och de ansvariga politiker som accepterar denna situation och som inte ställt sig frågan om vem man är till för, varför orimliga väntetider i växeln och orimliga väntetider från bokning till ankommen taxi existerar. Var finns de ansvariga som låter detta fortgå utan att göra något åt det. Problemen finns ju på flera olika plan:

  1. Region Stockholm finns till för medborgarna – inte tvärtom. Detta måste återspeglas i såväl kommunikation med medborgarna som i relation till dimensionering av växeln.
  2. Om växeln är underdimensionerad genererar detta lidande för de svagaste, som är Region Stockholms och ytterst växelns kunder, när det borde vara precis tvärtom: att vi gör allt för att hjälpa de allra svagaste.
  3. Om växeln är underdimensionerad genererar detta en massa extra kostnader på andra håll i organisationen av personal med mycket högre lönekostnader, såsom sjuksköterskor. En sparad tia i växeln blir en bortslängd tusing på specialistkliniken.
  4. En organisation som inte själv förmår att upptäcka dessa allvarliga brister och göra något åt dem är ett problem i sig, då det antyder att det finns en kultur där allvarliga brister negligeras.

Vem tar tag i problemen och gör något åt dem? Den får min röst i höstens regionval.

Martin Ragnar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.