Till tonerna av ödesmättad pianomusik spelas den konverterade Super-8-filmen i färg som visar järnvägen på Gotland den sista sommaren 1960 upp i min mobil. En signalröd rälsbuss rullar fram till stationen ofta med ett släp på kroken. Resandeutbytet i orter som Etelhem, Havdhem och Bjärges är imponerande. Det är inte frågan om nån enstaka utan om tjugotals människor som går av och på och ofta med nån resväska eller annan reseeffekt i handen. Och alldeles på perrongen i Lärbro har landsvägsbussen kört upp och väntar meter bort från de som ska vidare mot Fårösund. Och lika självklart finns vid alla dessa stationer en Pressbyråkiosk som bjuder ut nyheter och säkert tobak och någon bit lösgodis för den sötsugne. En välfylld bagagevagn står självklart på perrongen i Romakloster och fylls på och packas av. Och även om de inte syns i bild här så vet vi också att det fanns poststationer överallt i alla dessa orter och så klart livsmedelsbutiker. I många av orterna fanns kommunkontor och så klart skolor och annan service. Vad jag vill ha sagt med detta? Tja, jag vet inte riktigt. Men jag reflekterar över tidens gång och tänker att det som en gång för inte alls så länge sedan var självklart fanns i termer av infrastruktur, statlig service och kommunal service även i en ort av Etelhems storlek idag inte med någon självklarhet ens finns i en ort av Karlskogas storlek. Ja, faktum är att det bara finns en enda Pressbyråkiosk kvar på hela Gotland sedan tiotalet år tillbaka, nämligen den i Roma. Men Etelhem eller Bjärges av idag är inte bara berövade på sin statliga service i form av järnvägsstation och postkontor utan också på sin Pressbyrå, sin mataffär och sin skola. Det som en gång var ett välfungerande mikrokosmos där järnvägen ledde vidare ut i vida världen det har slutat att snurra. Där en resa man med självklarhet företog sig med tåg till vänner ett par mil bort i låt säga Martebo eller Väskinde har (även om distansen inte minskat och restiden snarast ökat även om man tar den egna bilen) blivit en futtighet istället för ett äventyr på väg någonstans. Det är som att tågresan till Martebo ersatts av flygresan till Thailand. Men har äventyret egentligen blivit större eller gjort oss själva lyckligare på färden? Jag har länge tvivlat på det och än mer så i klimatkrisens och coronakrisens tidevarv där det är en återruralisering som står för dörren som ett bjärt brott mot de senaste decenniernas ohöljda optimism inför alltings totala globalisering.

Och så reflekterar jag över statens roll i allt detta. De privata järnvägsbolag som fanns på Gotland och som lät bygga och trafikera de sju järnvägar som öppnades för allmän trafik på ön – hur privata var de egentligen? Tittar man närmare på den saken så var flertalet av dem i allt väsentligt vad som idag skulle beskrivits som kommunala bolag samägda av ett flertal berörda kommuner och med verkligt privata aktieägare som något väldigt exotiskt och begränsat inslag med Roma Sockerfabriks AB som det egentligen enda uppenbara undantaget. Det rörde sig alltså inte om dåtida börshajar som plöjde ned kapital i dåtidens framtida superinfrastruktur i tron om att de stora pengarna hägrade om hörnet. Det rörde sig om progressivt och utvecklingsoptimistiska kommuner som satsade om inte allt så i alla fall väldigt mycket av det lilla man hade på att förbinda den egna bygden med omvärlden i tron att en regionalisering – inte globalisering – skulle vara gagnefull för såväl medborgarna personligen som för deras ekonomiska aktiviteter. Och man gjorde så i tron att dessa stora ansträngningar skulle vårdas och förvaltas av kommande släkten. När staten tog över i slutet av 1940-talet var det med insikten om att somliga järnvägsföretag hade en del ekonomiska utmaningar och att staten där med sin känsla för struktur och standardisering och framförallt genom en klok samordning skulle kunna göra samverkan mellan olika järnvägar enklare och göra det rationellare och billigare att driva järnvägarna och enklare för resande och godstransportörer också. Det var inget ondsint projekt från staten – det var en del i den nationaliseringsprocess som inte främst hade några nationalistiska förtecken, utan snarare var nästa logiska steg efter den inledande regionaliseringen.

Huruvida de övertagna järnvägarna var ekonomiskt lönsamma eller ej var inte någon huvudfråga trots att SJ var ett affärsdrivande verk sedan långt tillbaka. Men inom bara ett par år blev nu istället detta med affären huvudsak och därmed blev uppgiften inte längre heller att förvalta förfädernas ansträngningar utan att rationalisera genom att lägga ned. Och det var på den vägen som orter som Havdhem och Etelhem och Martebo förlorade hedern när spåren inte bara slutade trafikeras utan också snarast rycktes upp för att effektivt förhindra varje tanke på en framtida återupptagen trafik. För utvecklingen kunde ju bara gå åt ett enda håll – mot det allt större och större mot det nationella och på sikt globala som förpassat 2020-talets Karlskoga till 1950-talets Etelhem och som fortsätter att skörda allt större offer.

Och när jag ser dessa mössprydda stinsar som vinkar av tåg, dessa bomfällerskor och vagnsstädare och postbiträden och stationskarlar så undrar jag om staten någonsin förstod eller försökte förstå vilken viktig roll deras existens och närvaro spelade i de lokalsamhällen där de verkade. Staten, den centraliserade staten, var nog helt enkelt för långt ifrån lokalsamhället för att förstå. Och jag reflekterar över att angelägenheter som berör den lokala och regionala nivån nog alltid har måst avgöras just där snarare än centralt nånstans långt borta. Kanske var järnvägen inte alltid lönsam, men säg den lokaltrafik som idag är företagsekonomiskt lönsam. Så kanske hade det för de lokala och regionala aktörerna trots allt varit samhällsekonomiskt lönsamt att också driva en företagsekonomiskt kraftigt olönsam järnväg vidare – just för att bevara samhällets puls och blodåder. Och för att visa på den offentliga servicens närvaro också i de mindre samhällena. Och kanske är det åt det hållet vi nu i krisens tider åter börjar vandra? Är det Etelhem, Bjärges och Martebo som i framtiden åter blir destinationerna när vi äntrar tåget på väg ut i den vida återruraliserade värld vi nu är på väg mot? Den värld där maten vi äter självklart kommer från trakten vi bor i. Den värld där sakerna vi anser oss behöva till stor del finns i en regional kontext, kanske till låns och att bytas. Den värld där marken nyodlas igen och gamla loppisbodar görs om till stall för några mjölkkor igen och de gamla grållarna väcks upp ur halvsekellånga dvalor. Den värld där golfbanorna lämnar plats för produktiva verksamheter. Ja, den värld där lokalsamhället ånyo växer sig starkt och vågar investera proaktivt i en framtid som inte är exkluderande utan fortsatt nyfiket på sin omvärld, men inte längre till priset av att avveckla sig självt såsom skedde en gång efter kriget när en film med ödesmättad pianomusik fick ackompanjera en suddig Super-8-film i färg som visade glada människor som steg av och på ett tåg som snart skulle vara ett minne blott.

Martin Ragnar

Publicerad under rubriken ”Super-8-reflektioner”, Tidningen TÅG 3/2020, 36-37