Flyttar Du till Ställdalen för 1644 kr/år?

Samma dag som Centerpartiet stolt deklarerade att skatten sänks med 137 kr/mån för boende i ett antal utpekade glesbygdskommuner besökte jag å tjänstens vägnar det lilla samhället Ställdalen i Bergslagen. Avstigen på stationen kunde jag dystert konstatera att trots att orten har en stor arbetsgivare i form av ett välfungerande och lönsamt pappersbruk så förefaller såväl den sista affären som den sista pizzerian, Migrationsverket och t.o.m. Studieförbundet Vuxenskolan ha lämnat orten för gott. Återstår gör bara tomhet och enslighet. Att utflyttningen från orten då skulle vända genom ett årligt tillskott på 1644 kr tror sannolikt inte heller Centerpartiet. Men frågan behöver faktiskt ett svar: Vad skulle krävas för att trenden skulle vända?

Att svensk glesbygd har mycket att erbjuda i form av livskvalitet, definierad som närhet till naturupplevelser av olika slag är alldeles tveklöst. Många är de stadsbor som drömmer om ett liv där skogen, badsjön, blåbärsriset och högviltet bokstavligen finns runt hörnet. Men få tar steget och flyttar dit – desto fler tar steget och flyttar till storstaden. Och motiven för denna flyttrörelse är så klart tillgång till spännande arbete, tillgång till kultur – men också tillgång till en vettig nivå på såväl offentlig som privat service inkluderande t.ex. skola, vård, omsorg, restaurang, bibliotek, frisör, biograf, polis m.m. När den servicen i lokalsamhället börjar naggas i kanten dör snabbt ortens attraktivitet – och den döden blir snabbt ett slags systemkollaps för det drabbade samhället. För liksom torsken utanför Newfoundland finns ingen väg tillbaka väl dessa nödvändiga grundbultar i samhällsbygget dragits ur. När det har skett hjälper bidrag till få kvarvarande verksamheter föga, för utförslöpan finns redan där.

Vad som nu krävs – om vi menar allvar med att hela landet ska leva – är en återexploatering av glasbygden, d.v.s. att flyttströmmarna vänder och netto går från storstäderna och till glasbygdens alla småorter. För OM man kan få befolkningen i orter som Ställdalen att faktiskt öka år från år – ja, då kommer också etableringar av offentlig och privat service givetvis komma. En skola öppnar som skapar närhet, men också arbetstillfällen. Det behövs en affär och någon tar ett initiativ. En frisör ser en öppning och snart öppnar också en restaurang. Det börjar sjuda av liv och framtidstro. Vi börjar bygga upp lokala samhällen och lokala ekonomier igen – och vad kan väl vara hållbarare än det egentligen. Särskilt om denna utveckling också på allvar börjar inbegripa en ökad användning av markerna för en ökad livsmedelsproduktion såväl av grönsaker som spannmål, kött och mjölk, d.v.s. om vi verkligen tar Livsmedelsstrategin på allvar.

Vi är nog många som vill se den utvecklingen – frågan är bara vad som krävs. Jag vet inte – men det hemska är att vi inte ens verkar ha formulerat frågan politiskt ännu. För alltmedan avfolkningen av glesbygden accelererar så är allt rikspolitiken förmår att sänka skatten i glesbygden med 1644 kr per år medan avvecklingen av servicen också accelererar. Nu är det dags att faktiskt fråga människor vad som skulle krävas för att de skulle flytta från Uppsala till Ställdalen och bo där i minst fem år. Kanske handlar det om ett bidrag på 1 miljon kronor för att göra det. Hemskt mycket i så fall – javisst, men den kostnaden måste ju i så fall också vägas mot alternativkostnaderna i storstäderna. För det är inte heller gratis att bygga mängder av nya bostäder, infrastruktur och service i Stockholm samtidigt som bostadsmarknaden är icke-existerande för stora grupper. Så kanske vore det faktiskt ändå samhällsekonomiskt smartare att faktiskt vända på flyttrenden istället med de ekonomiska styrmedel som skulle krävas för att faktiskt nå dit också rent praktiskt?

Martin Ragnar

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *