Den onda staden

Hur gör man egentligen för att bygga ett nytt utanförskapsområde? Vilka krav är allra viktigast att tillgodose för att verkligen säkerställa att området blir rejält segregerat och oattraktivt från dag 1? Nej, självklart är det ingen som vill bygga ett nytt sådant område – ”och vi har ju lärt oss läxan från Miljonprogrammets dagar”, brukar det heta. Men har vi verkligen det?

Åren 2005-2010 drevs ett samverkansprojekt mellan Jönköpings, Norrköpings och Uppsala kommun samt Boverket, Trafikverket och Sveriges Kommuner och Landsting. Projektets namn var ”Den goda staden” och ambitionen var att identifiera viktiga element i vad som skapar attraktivitet i en stad. Det var ett vällovligt projekt som också fick genljud i långt fler kommuner än de som var direkt inblandade. Den som försökte ta till sig av projektets lärdomar serverades så klart ett smörgåsbord av intressanta slutsatser. Med andra ord kan vi nu alla luta oss tillbaka i den trygga förvissningen om att alla kommuner numera planerar ny bebyggelse på ett sätt som skapar just en god stad – eller?

I praktiken fungerar vi människor på ett annat sätt – vi omtolkar och anpassar och förhandlar med oss själva inombords. Och får vi en lista över bra saker att ta hänsyn till så tenderar vi snarare att identifiera de saker vi redan tänkt på och tänka att om vi genomför dem så kommer vi åtminstone en bit på vägen. Det är säkert bra i många fall, men i fallet stadsbyggnad är det en väldigt farlig väg. För stadsdelar tar väldigt lång tid att bygga om och därför är det viktigt att göra rätt från början. Eller vad som verkligen är viktigt är faktiskt inte att göra rätt – det är att undvika att göra fel. För faktum är att vi har bra mycket bättre kunskap om hur vi bygger den onda staden, än hur vi bygger den goda.

Om jag vill bygga ett nytt utanförskapsområde idag så kan vi ganska säkert identifiera ett antal element som är viktiga att få på plats:

  • Välj ut en plats för området som gör att om man inte bor i området så finns ingen naturlig anledning att komma dit, d.v.s. bygg som enklav. Så säkerställer vi att människor i andra områden talar om – inte med – folket i det nya området
  • Planera hela området på en gång med så få olika detaljplaner som möjligt för att maximera enformighet
  • Minimera antalet aktörer som exploaterar området för att garantera enfald i genomförandet
  • Säkerställ att området enbart byggs för boende. Någon enkel mataffär och pizzeria och eventuellt frisersalong är tillåtna undantag – men säkerställ att inga företag kan etablera sig i området så att alla yrkesarbetande människor försvinner från området på dagarna
  • Satsa på en och samma upplåtelseform i hela området
  • Bygg färdigt området på kort tid för att garantera enformighet i den arkitektoniska gestaltningen
  • Betrakta området som ”klart” när byggnationen är på plats, d.v.s. planera absolut inte för en förtätning över tid

I verkligheten vill så klart ingen bygga ett nytt utanförskapsområde, men likafullt är det precis det vi gör överallt i landet. Jag tror inte att det handlar om illvilja från någon parts sida. Däremot handlar det faktiskt om oförmåga att tänka klart. För av ett smörgåsbord av bra-att-ha-grejer väljer vi ut det vi tycker passar och tror att vi då är på rätt väg. I själva verket är det kriterierna för den onda staden – samtliga kriterier – som vi måste rikta in oss på. Och då är det självfallet så att SAMTLIGA dessa måste undvikas om vi inte vill bygga ett nytt utanförskapsområde. Vi vet ju alla det här innerst inne, men det finns också en utmaning här. För visst är det lättare och billigare för en kommun att göra upp få stora detaljplaner än många små. Och visst är det rationellt att låta få exploatörer ta hand om stora områden själva istället för att ha många mindre exploatörer. Och visst är det skönt när något ”blir klart” istället för att se på något som en ständig process av utveckling. Och hur tusan får man egentligen företag att etablera sig i ett nytt område? Undvikandet av punkterna för att bygga den onda staden kräver helt enkelt engagemang från alla aktörer inblandade i stadsbyggnationen. Men det är väl å andra sidan också ett högst legitimt krav att ställa på såväl folkvalda som företag eftersom det handlar om vår dagliga miljö – staden, den goda staden!

Martin Ragnar, f.d. utvecklingsdirektör i Haninge kommun

Texten också publicerad på Svenska Dagbladets debattsida Brännpunkt 190428

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *