Det viktigaste först – eller en svensk tiger

Min son Emrik närmar sig så sakteliga fyra års ålder. Han går på en förskola i Haninge kommun. Jag uppfattar hans tillvaro där som väldigt harmonisk och personalen som väldigt kompetent, trevlig och bra på alla sätt. Detta är alltså på intet sätt ett inlägg för att ifrågasätta just denna förskolas verksamhet då jag tycker mig ana att precis det fenomen jag vill belysa ser likadant ut över hela vårt avlånga land.

På förskolan finns massor av bilder på olika djur. Det är så klart spännande för barnen att lära sig om dessa. Bra att skilja på t.ex. en talgoxe och en blåmes – särskilt om man nu går på en förskola som tagit sitt namn av den ena av dessa. Men problemet är just det – att jag inte ser bilderna på vare sig talgoxar eller domherrar, utan på mängder av exotiska djur som barnen högst sannolikt aldrig kommer att se i hela livet. Jo, OK en och annan giraff och zebra kan de väl få syn på om i fortfarande flyger långt om tjugo år. Men silkesapor, lejon och gorillor är ju ovanliga att få syn på t.o.m. under en safari – så varför lära sig namnet på dessa? Rimligen borde man väl prioritera att barn lär sig ord som är viktiga för just dem först och ta oviktigare ord i ett senare skede.

Det måste ju helt enkelt finnas ett vettigt skäl till att de första ord barnen normalt säger är mamma och pappa snarare än hexenuronsyra, strömavtagare och myskbock. Men rimligen borde samma resonemang ha giltighet också i nästa runda. Och när man då så småningom närmar sig djurriket och ska lära sig ord för djur som man kan tänkas behöva tala om – då borde det ju vara ett antal vanliga fåglar, daggmask, snok, kanske huggorm, räv, fälthare, skogshare, rådjur, dovhjort, kronhjort, grävling, älg och så lite fiskar som abborre, gädda, torsk, lake, id, braxen, mört m.m. som borde kännas mest angelägna – och snäcka och snigel så klart (och vad gäller detta senare så har man helt uppenbart inte alls koll eftersom alla rutinmässigt kallar djuret med ett hus på ryggen för snigel när det ju handlar om en snäcka). Men det är ju inte så det ser ut på förskolorna! När jag för dryga tio år sedan jobbade i Sydafrika en tid träffade jag en tjej och diskuterade frågan med henne. Jag berättade att alla svenska dagisbarn vet vad en giraff, flodhäst, elefant, lejon etc. är – men att de inte finns i närheten. Och när jag frågade henne om dagisbarnen i Sydafrika lärde sig att skilja älg, järv, varg, myskoxe och lo åt så skrattade hon bara åt mig och trodde jag skojade med henne också i första skedet. Men det gjorde jag ju inte.

När jag lämnade Emrik på dagis i fredags morse fick jag t.o.m. syn på en skylt på dagisväggen som jag fotograferade. Den visar alltså nio olika sorters tigrar. Med undantag för de som faktiskt kommer att bli tigerforskare så torde ingen alls behöva kunskapen om hur skilja på dessa tigrar. Men visst – all kunskap är så klart bra. Men då är jag tillbaka till där jag började – varför då inte börja med det som är mer väsentligt? Kanske lära sig skilja på de 13 olika svenska lantraserna av höns före tigrarna? Gotlandshöns, Åsbohöns, Bohusläns-Dals svarthöna och Bjurholmshöna kanske kunde vara en bra början? Vem blir först med att tänka nytt i förskolepedagogiken?