Det talas om att grunda nya städer i Sverige. I våras pekades Läggesta i Sörmland ut som en möjlig ny stad, men när nu regeringen kopplat greppet om frågan är det istället andra platser man vill satsa på, t.ex. Hemfosa i Haninge kommun där 10 000 nya bostäder ska byggas. Och, säger regeringens utredare Johan Edstav, det är viktigt att vi inte gör om det som gick fel när Miljonprogrammet byggdes. Det låter ju kassaskåpssäkert detta! Men är det verkligen det?
Kul i förstone
Visst är det en fascinerande tanke att bygga stad där idag är tomrum. Den kittlar intellektet på ett härligt sätt. Vilka möjligheter! När hände detta egentligen senast? Anlita nån riktigt proffsig arkitektfirma – fina skisser, sätta spaden i jorden – och – voilà: Staden är klar! Och järnvägsstation i mitten finns redan, så den detaljen är fixad för en hållbar framtid. Nej, riktigt så enkelt är det faktiskt inte. Och det av många olika skäl. En stads attraktivitet handlar inte i första hand om flashig arkitektur, om välgjorda detaljplaner eller ens en järnvägsstation i mitten. Attraktivitet handlar om tillgång till annat än bara boende: det handlar om liv och rörelse, om frisersalonger, pizzerior, bibliotek, kontor med arbetsplatser, skolor och daghem, en delikatessaffär, baren på hörnet, tatuerarstudion, konstnärerna som håller till i den gamla ruffiga lokalen där borta i gränden. Attraktivitet handlar om den fina parken i mitten av staden där det alltid är fullt med fikafiltar på somrarna och pulkaåkare på vintrarna – där man känner sig säker och dit man gärna går eftersom det alltid är folk där. Attraktivitet handlar om mångfald – äkta mångfald, inte påklistrad mångfald av ett ambitiöst arkitektkontor, utan sådan mångfald som kommer av att stilar drivna av olika exploatörer vid olika tidpunkter bryter av mot varandra. Attraktivitet handlar om att den stad man bygger inte bara är fin just då för att sedan stagnera, utan att den staden hela tiden fortsätter att utvecklas och att människorna som bor i den leder den utvecklingen själva. Den staden kräver helt andra utgångspunkter för sin planering än de som idag råder i kommunerna.
Att ”bygga klart” är att döda ett område på sikt
När Miljonprogrammets bostadsområden byggdes gjordes det med höga ambitioner åtminstone vad gällde vad som skulle erbjudas i området. Där skulle finnas mataffärer, gärna en bio, bibliotek, restauranger och annan service. Och oftast fanns allt detta också från början, men över tid har mycket av det som ursprungligen fanns försvunnit. I de allra flesta fall handlar inte det om att ondskefulla entreprenörer velat skada området genom att lämna det. Istället handlar det om att samhällets tillväxt gör att alla verksamheter behöver växa i antal besökare/kunder för att över tid vara lönsamma/motivera sin fortsatta existens. Nedläggningar av affärer och verksamheter i Miljonprogramsområden följer i denna mening precis samma logik som nedläggningen av skolor, bensinmackar och affärer i svensk glesbygd. Varje enskild steg kan motiveras väl, men över tid blir resultatet förödande för bostadsområdet som till sist bara består av bostäder, ett närlivs, en frisör och en pizzeria. Allra senast då har attraktiviteten i bostadsområdet definitivt upphört. Kommuner som hamnat här med några av sina bostadsområden får då börja satsa pengar på olika program för att lyfta områdena. Grundproblemet är i själva verket inte att bostäderna blivit ointressanta över tiden, utan att det som ursprungligen gjorde området attraktivt har försvunnit. Och sättet att motverka att hamna där handlar om att aldrig anse området färdigbyggt, på samma sätt som Stockholms innerstad inte heller är färdigbyggd – och aldrig kommer att bli det. Där finner man ständigt nya luckor där nya fastigheter går att klämma in, eller river ett gammalt hus för att bereda plats för ett nytt. I båda fallen tillkommer byggnader i en annan årsring som stökar om i upplevelsen av staden på ett positivt och kreativt sätt. Just precis det skulle Miljonprogrammets områden vara i behov av – och har varit i behov av sen den dagen på 1970-talet då de var ”färdiga”.
Utveckla befintliga områden!
Om vi nu alltså befinner oss i en situation där väldigt många nya bostäder behöver byggas samtidigt som vi har väldigt många Miljonprogramsområden som blivit oattraktiva genom att vara ”färdiga” – är då svaret på frågan verkligen att bygga nya städer – och förmodligen på ett sådant sätt att de också blir ”färdiga” inom några år? Nej, jag tror att det vore ett historiskt misstag att börja i den änden – möjligen kan man däremot sluta i den änden. Arkitekturforskaren Alexander Ståhle och hans firma SpaceScape samt konsultfirman Evidens genomförde i början av 2010-talet en studie om vilka strukturelement i staden som skapar attraktivitet, eller annorlunda uttryckt – Värdering av stadskvaliteter. Studien gjordes på uppdrag av Stockholms läns landsting, Stockholms stad, Lidingö stad, Nacka kommun och Haninge kommun. Och studien visade sig kunna vaska fram ett tiotal parametrar som förklarade skillnader i människors betalningsvilja för bostäder i olika delar av staden, vid sidan av den uppenbara och i sammanhanget opåverkbara parametern ”avstånd till Stockholm Central”. Det handlade bl.a. om närhet till en spårtrafikstation (däremot inte närhet till busshållplats, där ju turer enkelt kan dras in eller hållplatsen flyttas), bostäder i kvarter med tydliga innegårdar istället för huskroppar utslängda i odefinierad terräng – men också väldigt mycket som hade med en levande stad och tillgång till service och attraktiva parker på det sätt jag ovan diskuterade. Studien mynnade också ut i skisser på och beräkningar av potentialen till förtätning av befintliga områden. Som ett exempel konstaterades att befolkningen i Haninges centrala stadsdel Handen nära nog skulle kunna dubbleras från dagens 10 000 invånare SAMTIDIGT som den upplevda stadskvaliteten i staden skulle öka genom att staden tillfördes mer liv och rörelse och ekonomisk bärkraft för fler verksamheter. Därtill skulle arkitekturen kompletteras med nya årsringar och därmed skapa också en estetiskt visuell dynamik. Samma tänk applicerat på hela Stockholmsregionen skulle givetvis bereda plats för nära nog oändligt många fler bostäder och boende i redan existerande områden, som samtidigt genom processerna skulle växa i attraktivitet. Detta är en chans för god för att missa. Därtill innebär ju satsningar i sådana områden att avståndet till Stockholm Central är kortare än vad det skulle vara vid nyetablering av städer där idag bara är tomt. Så svaret på utmaningen måste först och främst vara – gör befintliga bostadsområden attraktiva genom att komplettera dem med nya årsringar och skapa förutsättningar för lokal ekonomisk utveckling.
Nya städer – ett sistahandsalternativ som kräver mer än bostadsbyggande
Men visst – kanske är det trots allt så att vi på marginalen också behöver någon ny stad. Men då är det också avgörande att den staden redan från början planeras för att aldrig bli ”färdig”. Att det inte handlar om att bygga klart enligt tre detaljplaner och sedan inte fundera mera. Att inte av praktiska skäl dela ut hela områden till en och samma exploatör för att det då blir billigt, utan tvärtom minimera varje exploatörs yta till kanske ett kvarter för att tvinga fram någon slags mångfald i estetiken etc. Det krävs också att de boende snabbt själva får makt över stadens utveckling och då handlar det faktiskt om att skapa en ny kommun för den nya staden. För med en kommunbildning följer också en centralort, administration och en övertygelse om den egna ortens förträfflighet – och den stoltheten behövs för att orten ska ha kraft att vilja växa vidare, åtminstone om vi talar om städer med 10 000 bostäder, d.v.s. mer än 20 000 invånare och belägen på behörigt avstånd från andra existerande städer.
Martin Ragnar, f.d. utvecklingsdirektör i Haninge kommun (2008–2012) med ansvar för bl.a. översiktsplanering och exploatering